Guidad från ovan

Susan Dietrich Schneider har befunnit sig ute i samhällets periferi under större delen av sitt liv. Efter en tids studier gick hon med i hippierörelsen på 1960-talet och träffade sin dåvarande man Joel. För att undvika att Joel skulle bli inkallad och tvingas åka till Vietnam gick de båda under jorden. De flyttade in i en grotta vid berget Mount Shasta i Kalifornien. Där upplevde de flera UFO-skådningar och andra paranormala fenomen.

För att försörja sig började Susan uppträda som gatumusiker. Först spelade hon dragspel och strax därpå bytte hon instrument till en liten Casiotone-keyboard. Iförd en leksakshjälm med vingar antog Susan artist-alter egot The Space Lady. Under 1980-talet spelade hon på San Franciscos gator och blev en kultfigur både tack vare sin kostym och sin musik.

Repertoaren bestod av låtar som Susan och Joel skrivit och av covers på klassiska pop- och rocknummer. Hits som Electric Prunes »I had too much to dream last night«, The Sweets »The Ballroom Blitz« och countrydängan »(Ghost) Riders in the Sky« fick nya skepnader i Susans händer. Med synthens ljud, mjuka beats och ekoeffekt på sången omvandlades låtarna till lekfull och säregen rymdpop. Alla spår av rocktradition skalades bort och sångerna blev istället små uppmuntrande visor vars positiva anda förstärktes av Susans budskap om fred och harmoni.

I början av 1990-talet tonade Susan ned sitt alter ego som The Space Lady. Hon gick tillbaka till att spela dragspel och uppträdde under eget namn. 2000 slutade hon helt att uppträda och flyttade från Kalifornien till Colorado och började jobba som sjuksköterska. Men hennes låtar glömdes inte bort.

På författaren och musikhistorikern Irwin Chusids uppmärksammade samling med outsidermusik, Songs in the Key of Z, är The Space Lady med bland artister som Tiny Tim, Daniel Johnston och svenska Eilert Pilarm. Fans runtom i världen mailade även Susan och undrade om The Space Lady fortfarande var verksam och om det fanns några inspelningar att få tag på.

Intresset gjorde att Susan återupptog musiken 2012. Förra året släpptes hennes tidiga inspelningar, som ursprungligen getts ut på kassett, på det officiella albumet The Space Lady’s Greatest Hits. Och så i början av 2014 gjorde The Space Lady debut på klubb- och konsertscener i USA och Storbritannien.

Nu är hon tillbaka i Europa för en ny turnésväng som även besöker Sverige. Jag får tag på Susan via Skype, tillsammans med hennes nuvarande man och manager Eric Schneider, i en lägenhet i Budapest.

Hur har dina låtar tagits emot av publiken i Europa?
– Mycket bra, jag tror att de har varit förberedda på vad de skulle få. Många har sett mig på youtube och en del av dem har köpt albumet.

Eric Schneider bryter in och säger att Susans spelning i Italien nyligen var den bästa hon gjort. När hon spelade en cover av John Lennons »Imagine« började han att gråta.

»Imagine« är inte med på The Space Lady’s Greatest Hits-albumet va?
– Nej, jag lade till den låten nyligen i min repertoar. Jag har tyckt att den har tolkats så mycket och att jag inte skulle kunna göra den rättvisa, så jag har inte velat göra en cover av den. Sedan hörde jag den på radion och tänkte »John spelar den på piano, jag kanske ska testa att göra den eftersom jag spelar keyboard«. Och resultatet blev fantastiskt. Hur kan man inte spela »Imagine«, en låt som står för fred och harmoni?

Du använder en synth och spelar till beats, du har ekoeffekt på din sång och även andra ljud som bildar en helhet. Det är som att du styr ditt eget lilla band med synthen. Hur är det?
– Jag har alltid kallat mig för ett enkvinnas-band. För det första så funkar det inte så bra när jag spelar ihop med andra. Jag har mitt eget sätt att spela och jag kan inte förprogrammera vad jag ska spela. När du spelar med andra måste du veta hur de kommer att spela. Jag är inte så bra på att organisera.

Har du försökt att spela med andra i band?
– Ja, jag har spelat med Eric (Schneider) faktiskt, när vi träffades för sex år sedan. Han är en singer/songwriter och skriver folksånger som han kallar för »songs of awakening«. Jag blev förälskad i hans musik. Han hade lagt upp ett par låtar på nätet och jag gillade det positiva budskapet och enkelheten i musiken.

– Så vi började att spela tillsammans. Jag tog upp mitt dragspel och min flöjt och han spelade gitarr. Vi uppträdde under ett par år och han hade ingen aning om vad jag hade gjort som The Space Lady. Jag utgick ifrån att jag var klar med det och det var bara smärtsamt att tänka på det. Kanske för att jag hade vänt det ryggen men också för att jag inte riktigt gillade det jag hade gett ut. Jag antar att det gäller för de flesta musiker, när de hör sig själva i inspelad form hör de bara misstagen och vad som hade kunnat bli bra. Jag klarade inte av att lyssna på det.

– Jag hade flyttat från Kalifornien, det fanns ingenstans att spela där jag bodde i Colorado, inga ställen som tog emot »outsider music«. Så jag gav upp.

Så när du började spela med Eric så kom du på att du ville återuppta det du hade gjort som The Space Lady?
– Nej, det hände bara. Eric märkte att jag fick mail från folk runtom i världen som undrade om jag spelade fortfarande och om jag skulle komma och uppträda i deras stad. Varje vecka fick jag nya mail av personer som ville köpa eller få tag på min musik och det väckte hans nyfikenhet. En dag sade han till mig att jag borde visa honom vad jag hade gjort för slags musik. Jag hade inte utrustningen längre så jag fick köpa instrument på ebay och fixa ihop en enkel sättning. Som tur var hade jag behållit min hjälm, min »tänkar-hatt«.

– En kväll började jag spela »Ghost riders in the sky« och Eric blev helt paff. Han sade att han aldrig hade sett mig så självförverkligad och menade att jag måste återuppta projektet. Det är tack vare honom och hans uppskattning som jag tog mig modet att försöka spela igen. Det hade gått 23 år sedan den senaste gången som jag hade uppträtt som The Space Lady. Jag hade gått tillbaka till min folkmusik och mitt dragspel runt 1993.

Så från 1993 och framåt uppträdde du som folksångare under ditt vanliga namn?
– Ja, jag brukade spela lite av varje, som en del Beatles-låtar, »Ghost riders in the sky« och jag hade även skrivit en del egna sånger. Jag spelade främst dragspel, jag testade även elgitarr under något år. Jag spelade en del Rolling Stones och ett par folkrocklåtar. 2000 slutade jag helt att spela och flyttade från Kalifornien och San Francisco till Colorado.

Kommer du ihåg din första musikupplevelse?
– Mina föräldrar var båda musiker så jag var omsluten av musik – klassisk musik – från tidig ålder. Jag tränade piano när jag var runt sex år. Min mamma var musiklärare och hade stora förhoppningar på att hennes tre barn skulle bli klassiska musiker. Alla vi syskon revolterade mot det. Min mamma var en duktig pianist men jag ärvde inte hennes medfödda talang. Hon hade absolut gehör. Men jag och mina syskon blev nog hämmade av det, hur skulle vi kunna bli lika begåvade?

– Sedan kom 1960–talet och vårt motto blev »turn on, tune in, drop out«. Jag flyttade till västkusten och gick med i hippierörelsen. Det tog runt tio år innan jag återvände till musiken och blev gatumusiker i ren desperation.

Hur kom det sig att du blev gatumusiker?
– Jag hade sålt teckningar och kollage på gatan för att kunna få lite pengar att leva på. Min partner som jag var tillsammans med då, Joel, hade gömt sig för att inte bli inkallad i armén. Han ville inte tvingas att åka till Vietnam som så många andra i vår generation. Vi försökte först fly till Kanada men vi var tvungna att resa över Alaska eftersom vi inte hade något inresetillstånd. Där träffade vi några personer från Boston, Massachusetts och genom dem hamnade vi på östkusten.

– Hela tiden var vi rädda för att vi skulle gripas och att Joel skulle hamna i fängelse så vi höll en låg profil. Gatulivet blev en livsstil, vi blev vana vid att leva i utkanten av civilisationen. Det kändes inte meningsfullt att återgå till att bli en del av samhället.

Först spelade du dragspel, men du bytte ganska snart till att spela keyboard?
– Ja, ganska direkt. Jag spelade dragspel under ett par år, men jag hade fortsatt med det om jag inte varit tvungen att byta. Mitt dragspel blev sönderslaget av en berusad person på gatan som inte hade något bättre för sig än att attackera mig. Som tur var gav han sig inte på mig. Men han styrdes kanske av en högre makt eftersom det gjorde att jag påbörjade min resa. Och det har resulterat i allt det jag gör nu, det var som att det var förutbestämt.

Hur kom det sig att du valde hjälmen som en del av din scenkostym och att du antog karaktären The Space Lady?
– Joel och jag hade hittat hjälmen 1971 eller 1972 i en kostymbutik i San Francisco. Den var till honom från början och han tyckte den var fantastisk. Jag tyckte att den blinkande röda bollen mitt på hjälmen var löjlig. Han hade planer på att uppträda som ett enmansband med hjälmen men han förverkligade det aldrig.

– Så hjälmen användes inte under tio år. När jag började spela elektronisk musik tyckte han att den blinkande hjälmen skulle funka bra med de rymdlika synthljuden. Jag gick med på att använda den en dag. Så fort jag tog på mig den och såg hur folk reagerade när jag spelade och hur vingarna på hjälmen förde tankarna till något änglalikt budskap från ovan, så insåg jag kopplingen. Men jag använde även andra hattar.

Vad var det för hattar?
– En var gjord av en vinylskiva som var genomskinlig och som även den hade en blinkande boll i mitten. Jag använde också en vit hatt som var täckt med knappar och som hade en ljusslinga som blinkande runt hatten. Den såg ut som en födelsedagstårta.

Så du och Joel levde på gatumusiken under den perioden?
– Ja. Det var mycket mer lukrativt än att sälja teckningar på gatan. När jag började spela musik så kom folk till mig för att bidra. Jag behövde inte närma mig folk för att få dem att ge mig något vilket jag tyckte var hemskt. Jag är blyg och har alltid varit reserverad. Men genom att spela musik kunde jag uttrycka mig utan att känna mig konstig. Musiken fick folk att dras till mig.

Var det mestadels positiva reaktioner du fick från folk på gatan under den tiden?
– Nej, nej. Åttio procent var likgiltiga, en procent var fientliga och resten var entusiastiska eller åtminstone stöttande. De flesta brydde sig inte. Du har säkert hört talas om Joshua Bell (amerikansk stjärnviolinist och dirigent. I ett experiment som initierades av The Washington Post 2007 framträdde Bell som gatumusiker på en tunnelbanestation i Washington utan att i stort sett någon stannade och lyssnade eller såg vem det var som spelade, reds anm.).

– Han drar stor publik och får stående ovationer när han uppträder i samband med konserter, men på gatan har folk inte tid eller är upptagna. Så sammanhanget är helt avgörande. Det är en uppförsbacke att kämpa mot.

Upplevde du det när du var gatumusiker?
– Ja. Det gjorde inget om folk inte brydde sig. Men till och från var folk elaka eller sade något nedlåtande, ofta fick jag höra att jag skulle skaffa »ett riktigt jobb«. Det sårade mig. Jag svarade med »skaffa dig en riktig hjärna«. Vissa ville att jag skulle flytta på mig och ställa mig någon annan stans eftersom det störde deras affärsverksamhet om de hade en butik eller om de bodde nära där jag spelade. Det var förståeligt.

Saknar du tiden som gatumusiker?
– Nu när jag spelar på klubbar och konsertställen där ljudsystemen är så bra så måste jag tyvärr säga att jag blivit bortskämd med de ljud jag kan få fram. Jag hade ingen aning om vilken kraft som jag har i mina fingrar. Jag vet inte om jag saknar det. En bra dag som gatumusiker blir man verkligen upplyft och glad och känner sig uppskattad, men de dagarna är så få.

– Nu när jag uppträder inomhus och även utomhus på scener och kan få min lilla keyboard att låta så stort och fullständigt så vet jag inte om jag någonsin kommer att gå tillbaka till att spela på gatan.

I intervjuer med dig ställs det ofta frågor om ditt intresse för det övernaturliga. Det är ett intresse som du haft sedan 60-talet. Det föddes då du experimenterade med psykedeliska droger och har förstärkts av att du sägs ha blivit bortförd av utomjordingar och sett UFOs. Hur har detta påverkat ditt liv?
– Jag har alltid varit intresserad av det övernaturliga, jag älskade spökhistorier och under 1960-talet var jag fast i tv-serien The Twilight Zone. Som du nämner så har jag sett UFOs. Joel och jag såg någon slags rymdfarkost på ett berg rakt över våra huvuden. Det var enormt och cigarrformat men det hade inga vingar, det gled långsamt fram. Ingen så stor farkost skulle kunna ta sig fram utan vingar. Vi var helt säkra på att vi hade blivit skannade av ett rymdskepp.

– Vi hade så många mystiska upplevelser under den perioden när vi bodde vid Mount Shasta i Kalifornien. En gång blev vi teleporterade när vi hade fastnat i en storm. Vi pulsade fram i snö som var upp till våra midjor och försökte ta oss uppför berget där vägen fanns. Och så plötsligt befann vi oss på vägen! Vi blev transporterade på något sätt. Det är svårt att beskriva.

– Vi blev intresserade av ufologi och paranormala fenomen, sådant som tycktes härstamma från andra planeter och teknologier långt bortom vår civilisation. Vi kände en stark koppling till andra människor som haft liknande upplevelser som oss. Förutom det känns det som att vi alltid är skyddade, att vi guidas och inspireras av saker som är bortom… Som alla de tillfälligheter som har gjort att The Space Lady skapades som är något helt annat än den jag är.

– När jag tar på mig hjälmen, sätter på synthen och vrider upp reglagen så strömmar alla de här idéerna in och genom mig och berör människor på ett sätt som jag inte kan göra på egen hand.

Har du haft några övernaturliga upplevelser på senare tid?
– Ja, folk kan komma fram till mig efter mina spelningar och säga att de har funderat på att ta sina liv men att de nu är glada över att leva igen eftersom de fått höra min musik. Jag kan inte förstå att jag har lyckats förmedla sådana känslor, att jag kan rädda människors liv.

– Jag kan inte ta åt mig äran för det, det är saker som händer med mig och genom mig. Eric säger alltid att det inte handlar om vad jag sjunger utan vem jag är när jag uppträder. Jag har alltid velat vara någon som står upp för kärlek och fred men de sånger jag sjunger uttrycker inte det ordagrant. Därför är det så fantastiskt att folk fattar det ändå. Det är så tillfredsställande och skönt för jag älskar sångerna jag spelar.

Några av dina låtar är sånger som du och Joel har skrivit tillsammans men de flesta av dem är covers. Hur väljer du vilka låtar du ska tolka?
– Många av dem är favoritsånger som jag gillat länge, som Beatles-låtar som »Ob-La-Di, Ob-La-Da« och »Being for the Benefit of Mr. Kite!« och ett dussin andra. Jag har spelat någon Elvis-låt och sådant som »Runaway« med Del Shannon. Jag upptäckte att folk, åtminstone de på gatan, vill höra sådant som de redan känner till. De kommer kanske fortsätta att gå förbi, men får de höra en strof eller en melodislinga som de känner igen så är det större chans att de ger dig ett mynt eller kommer ihåg dig nästa gång de går förbi.

– Så jag drog mig till cover-låtar, det verkade funka bättre på gatan. Om jag spelade något som jag eller Joel hade skrivit så fick jag inte lika mycket pengar. Det var inte förrän vi hade gett ut låtarna på kassett och folk kunde höra dem om och om igen som de blev bekanta för dem. Det var lättare att spela en cover än att sätta sig ned och skriva en låt.

Har du gjort något nytt material på senare tid?
– Ja, jag skrev nyligen en låt som jag kallar »A love song to Mother Earth and a Call to Action«.

Har du spelat den låten live?
– Nej, inte på den här turnén i Europa men jag har spelat den i Storbritannien och på västkusten i USA. Den kommer att hamna på nästa album. Det finns en inspelning av ett av mina framträdanden på nätet, från Cork på Irland. Låten heter »The Ballad of Captain Jack« och handlar om en ledare bland ursprungsbefolkningen i USA vars namn är Captain Jack.

Är det också en ny låt?
– Nej, den skrev jag i Kalifornien 1993 eller 1994.

Jag har läst att du är intresserad av zenbuddhism. Hur använder du det i din vardag?
– Jag har varit intresserad av buddhism sedan jag läste Alan Watts på 60-talet och Herman Hesses bok Siddharta. Jag har känt att jag alltid har kunnat relatera till buddhism på ett annat sätt än något annat andligt praktiskt utövande. När jag träffade Eric fick jag vetskap om den vietnamesiska zenbuddhism-mästaren Thích Nhất Hạnh. Han hade anlänt i Colorado för att hålla i en retreat.

– Eric hade lyssnat på flera av hans kassetter och läst hans böcker och var väl bekant med honom så han tog chansen att gå på retreaten. Han kom tillbaka med en video från retreaten och jag blev förälskad i denna man – denna ödmjuka, sanna och 85-åriga munk (i dag 87 år, reds anm.).

– Så vi följde honom och var med på en retreat som han hade i Upstate New York. Den filosofi som han lär ut är att varje del av ens liv ska formas av mindfulness och att detta ska nås genom att fokusera på andningen. Att bara stanna upp med allting och andas! Det är det enklaste sättet för att förena kropp och själ. Det har verkligen omvandlat mitt liv.

Hur många gånger om dagen gör du det?
– Ungefär en halvtimme varje morgon. Under dagen har vi ställt in våra datorer så att de ger en signal en gång i timmen. När vi hör signalen så stannar vi upp med det vi gör och tar tre djupa andetag för att lugna våra själar. Det gör att vi kan vara vakna och uppmärksamma på det vi ska ta itu med.

– Om du inte är uppmärksam och klar så lever du i princip inte. Det enda vi har är den stunden, det lugna. Glömmer vi den och är ständigt upptagna så förbrukar vi våra liv minut för minut. Det har varit ett stort uppvaknande för mig och det har även hjälpt mig att komma över scenskräck. Jag kan andas mitt i en sång och då blir jag lugn. Jag behöver inte tänka på något annat för mitt muskelminne kommer att spela de rätta ackorden och jag kommer att sjunga texterna rätt. Det enda jag behöver tänka på är att andas. Det är väldigt rogivande.

En annan sida av mindfulness är att det blivit något av en industri. Det finns många som lär ut mindfulness och det finns både bra och dåliga tekniker. Det kan vara svårt att navigera i det som erbjuds?
– Ja, jag var ganska vilse innan och visste inte vem jag skulle följa eller var jag skulle vända mig. Men för mig är den enkelhet som Thích Nhất Hạnh förespråkar så opretentiös. Det är inga extravaganta dräkter eller ett stort entourage med människor som kännetecknar andra buddhist-ledare. Han är så enkel. Han har en vanlig brun dress, samma färg som jorden, och är så vältalig och talar flera språk samtidigt som han är så ödmjuk. Han talar verkligen till mitt hjärta.

Du har börjat turnera och spela på rockklubbar och konsertställen ganska sent i ditt liv. Hur upplever du det?
– Det är fenomenalt att min musik fortfarande är relevant. Vi pratar om två generationer här. Jag har en 18-årig sonson och han och hans vänner är fans av min musik. Även många i publiken där jag uppträder är i den åldern. Det hade jag inte kunnat föreställa mig innan. Det är uppfriskande och har en föryngrande effekt på mig. Jag var inte lycklig när jag jobbade som sjuksköterska men jag var tvungen att göra något för att försörja mig. Det kändes rätt också eftersom jag var den som i första hand tog hand om mina föräldrar. Men det dödande min kreativitet och det dödar även patienterna. Tyvärr är det så.

– Det sättet man tar hand om sjuka i dag är helt fel, det är »mindless«, inte »mindful«. Visst finns det medmänsklighet och hängivenhet i vården men grunden för en bra hälsa är en vegetarisk diet med få eller inga animaliska produkter. En diet som inte bygger på grymhet. Själen och kroppen är sammanflätade. Äter du levande varelser som har förslavats och mördats så kommer du att inkorporera det och du kommer att bli sjuk. Om inte fysiskt så andligt eftersom du inte ser till djurens lidande. Det är därför jag är buddhist, det är den enda livsåskådningen som jag känner till som tar hänsyn till alla levande varelser. Den gör ingen skillnad mellan djur, människor och insekter.

Har du varit vegetarian under en lång period?
– Ja, sedan jag flyttade hemifrån. När jag kom till collage var första gången som jag insåg att man kan klara sig utan kött. Men jag slutade att äta ägg och mjölkprodukter nyligen.

Så du är vegan?
– Ja, jag försöker i alla fall. Det är svårt att vara strikt vegan när man är ute och turnerar, när man kommer till länder där de tror att veganism är en religiös sekt eller att de inte ens hört talas om begreppet. Men här i Europa verkar det vara mer förekommande än vad det är i mellanvästern i USA.

När slutade du att jobba som sjuksköterska?
– För två år sedan. Efter det utbildade jag sjuksköterskor och sjuksköterskeassistenter under en period.

Så nu jobbar du bara med din musik?
– Ja, enbart musiken.

Hur har övergången från ett vanligt yrkesliv till att bara hålla på med musik varit?
– Jag antar att jag borde känna mig osäker men jag känner mig säkrare än vad jag förtjänar (skratt). Jag har inga bevis på att detta kommer att funka ekonomiskt men min integritet är viktigare. Att få göra något som jag älskar är det enda sättet som jag kan bidra till denna värld. Följ din lycksalighet, som Joseph Campbell sade (amerikansk författare och religionskännare, reds anm.). Det var det som jag hade saknat under många år.

Kan The Space Lady omvandlas till någon annan konstform i framtiden?
– Jag vet inte. Jag kanske borde testa en annan keyboard eller att spela med andra musiker? Det är nog inte jag som bestämmer. Jag tror ju att jag blir styrd av någon annan slags utomstående kraft. Jag vet inte hur stor roll jag har i det som sker med The Space Lady.

Och just nu vill den kraften att du ska fortsätta som The Space Lady?
– Ja, det är lite som, »if it ain’t broke, why fix it?«.

/

Mer om The Space Lady här.

The Space Lady’s Greatest Hits finns att få tag på från Night School Records.

The Space Lady uppträder i Sverige på följande platser:

Skånes konstförening, Malmö, den 24 september

Mother, Kägelbanan, Södra Teatern, Stockholm, den 25 september

Koloni, Kulturhuset Oceanen, Göteborg, den 26 september (med Poino [UK] och Linus Vandewolken [BE])