Gnucci Banana

Gnucci Banana from Throwmeaway at Letsmix.com.

När Ana Rab gick i trean var hon med i en talangjakt i skolan. Som det stora Spice Girls-fan hon var fanns inget annat alternativ än att ingå i gruppen som skulle spela det brittiska popfenomenet. Men Ana fick inte vara med. Istället dansade hon till den tyska dansakten Mr. Presidents 90-talshit ”Coco Jamboo” tillsammans med sin syster. Och vann.

– Jag kan än i dag lyssna på låten och känna: seger! Då kände jag att självförtroendet fanns att uttrycka mig till musik just för att jag intresserade mig så mycket för specifika låtar. Jag ville sjunga med, var alltid med i talangjakter och ville alltid vinna. Inte så mycket för att jag var bäst på att dansa, men jag tyckte att de artister och låtval jag gjorde var bäst.

Ana Rabs tidiga entusiasm för att tolka diskolåtar har i dag mynnat ut i Gnucci Banana. Ett alter ego som hon använder för att kombinera energisk rap med utlevande dans och en fast övertygelse om att göra varje klubbgolv till en spontan folkrörelse. Tillsammans med sin man och samarbetspartner Spoek Mathambo, står hon för några av det senaste årets mest lyckade möten mellan elektroniska beats och basdriven musik från runtom i världen.

Singeln ”Ayoba” ihop med producentteamet Schlachthofbronx är till exempel stompiga rytmer och cumbiadoftande känsla, ”Doo doo dance”, som den Berlinbaserade houseduon Malente&Dex står bakom, ett lika finurligt som studsigt dansmanifest, och på Hush (”Iggy, iggy”), där tysken Tim Turbo svarar för produktionen, förflyttar Gnucci och Spoeks växelsång den elektroniska ljudmattan till en pulserande gata i São Paulo.

Det är låtar som alla präglas av en genuin glädje att underhålla. Att underhålla med det underliggande budskapet att den urbana musiken i dag sjuder som mest när den får bränsle från vitt skilda platser. När den ger upphov till den ohämmade känslan av att dansa utan varken inre eller yttre spärrar. Eller, ”Bring your maraccas, bring your margaritas, bring your mamis, bring your papis”, som Gnucci Banana och Spoek Mathambo inleder sin senaste mixtape ”Pero Spicey”, innan den brakar loss i en fantastisk bas- och beatsfest.

För Ana Rab har musiken funnits där länge. Det tog fart i Västerås när hennes brors  intresse för hiphop smittade henne i unga år. Första kärleken blev amerikanska rapduon The Luniz och därefter New York-gruppen Blackstreet. I båda fallen var det inte bara musiken utan även estetiken i videorna som fångade Ana. Framför allt dansarna.

– De rörde sig ungefär som musiken lät, jag gillade den kombinationen. Jag förstod inte så mycket av vad de sjöng men jag tyckte att de uttryckte det låten försökte säga med kroppen och rörelserna. Min brorsa lyssnade väldigt mycket på västkust-hiphop så det blev mycket Tupac. Men jag föll ganska hårt för Wu-Tang, jag tyckte Ghostface var skitrolig. Jag kommer ihåg att jag av misstag lyssnade på P3 Hiphop och så spelade de ”Ghost showers” och den föll jag jättehårt för.

– Jag har hela min musiksmak att tacka hiphopen för. När jag väl kom in i den så kom jag in på r’n’b och alla samplingar som gjordes vilket ofta är soul. Den mynnar ut i så mycket andra viktiga genrer. Det är intressant att jag gick andra hållet, jag gick till resultatet av så mycket annan musikalisk historia. Och så går man tillbaka steg för steg ju äldre man blir, det känns väldigt naturligt att söka sig till det här ”genuina”. Nu har det gått så långt att jag är all over the place.

Just all over the place är en bra beskrivning av det Gnucci Banana och Spoek Mathambo gör. Det går att plocka ut delar av elektronisk klubbmusik, latinamerikanska slagverk, och inslag av karibisk och sydafrikansk dansmusik i den mängd stilar som ingår i soundet. Men det är både enklare och roligare att stoppa undan etiketterna och glömma den röda tråden. Eller att uppfatta det som flera trådar som hålls ihop av Anas rap.

– Den röda tråden är att det inte finns någon, det finns en gul, en röd, en blå och alla vävs ihop till en matta. Men jag är inte så objektiv till det hela. När folk frågar vad jag gör för musik så säger jag att jag inte vet, och det är väl en känsla av att man platsar på väldigt många ställen. Jag är en bufférappare, jag kan köra på vad som helst.

Ana träffade Spoek Mathambo i London dit hon flyttat efter studierna för att jobba i en skivaffär. Spoek befann sig i staden för att spela med sitt sydafrikanska band Sweat.X. De båda förenades kring ett stort musikintresse, men Ana hade först ingen ambition att själv göra musik. Efter lite övertalning ändrade hon sig.

Varför var du tveksam först?
– Jag kände att jag inte hade något behov av det helt enkelt. Men det var en sådan stolthet när man fick höra slutprodukten och man fick vara med om att folk såg något man gjorde. Jag skall inte hyckla med det, det behovet som växte fram var för att folk hade ett behov av mig. Jag tog åt mig av de komplimanger jag fick och den möda folk gör för att uttrycka uppskattning. Jag tog åt mig responsen och övervägde att fortsätta med musik. Folk behöver inte säga ett skit men många sa något och oftast väldigt uppmuntrande saker så man kan ju säga att behovet växte i mig tack vare andra.

Förutom de ovan nämnda producentsamarbetena har Ana också lagt rap på en edit av M.I.A:s ”Teqkilla” och en remix av Miike Snows ”Animal”. På den sistnämnda stod dj-duon Mash Up International för omgörningen. Det var också med dem som Ana gjorde sitt första uppträdande. Sedan dess har dansen varit en oskiljbar del av hennes scenperson.

– Den betyder väldigt mycket för mig, jag kan stå på scenen och hålla en monolog och kan inte få tillbaka något från publiken. Men ser jag kroppsspråket i form av dans då känner man ändå: okej, nu samarbetar vi, här har vi folkrörelsen Gnucci Banana istället för att jag bara står där.

Och också, som du sa i inledningen, att uttrycka med kroppen hur det låter?
– Precis. Fast å andra sidan så är det ju bara som det låter för mig. Det finns så oändligt många tolkningar när det handlar om musik, men ett sätt att tolka tillsammans är med dans, utan att någon ska behöva peka finger. Jag tror alla ser musik på olika sätt, man ser färger, bilder och så vidare, och ett sätt att direkt se hur folk upplever musik är just genom dans.

Dansen går hand i hand med texterna. Eller snarare ordvrängningarna; de distinkta, korta, attackerande fraserna som Ana spottar ur sig.

– Jag har alltid sagt, ibland lite med glimten i ögat, att jag kör cheerleader-rapp och det tycker jag är ganska roligt att ha som motto. Inte för att det handlar om hjärndöda ramsor men om uppmuntringen. Det strävar jag efter i musik och texter, ibland är det subtilt och ibland inte.

– Det viktigaste för mig är att uttrycka en känsla, och där är melodin a och o. Till exempel beundrar jag Ghostface och MF Doom för jag fattar inte vad de snackar om. Men den känslan de får till genom tonläge och deras sätt att uttrycka det på är för mig mer värt än att säga det korrekt. Det har samma kraft. Man ska inte alltid göra det så enkelt som att säga att förstår man texten så är det per definition en bra låt. Det finns så mycket mer i musiken, och jag försöker göra lite av varje, genom dans, melodi, energi, och så vidare.

– Mina texter är nog så pass generella att jag inte tror att det slår någon i hjärtat. Men jag har fått otroligt bra komplimanger från människor som tycker att jag är så närvarande och att jag har en kontakt med dem. De uppskattar att jag gör det jag gör och att det är väldigt mycket. Jättemånga tjejer har kommit fram till mig och det är otroligt peppande.

Det känns som det finns ett tydligt behov där, klubbmiljön handlar väldigt ofta om snubbar.
– Ja, jag har alltid tyckt att det är den kvinnliga publiken som ger mest, det är de som dansar mest. En fest blir inte alltid så rolig om det är ett gäng snubbar som står på dansgolvet, och det är ju ofta manliga dj:ar och promotors så det blir en obalans.

– Istället för att hålla på och tjata om hur det känns att vara tjej i en mansdominerad bransch, för alla ser ju att det är få tjejer, det är inget väsen, det är ett faktum, så hoppas jag att folk kan sluta fråga om hur det känns. Vadå känns? Jag gör musik och det känns bra och det verkar kännas bra för andra också. Det är viktigt för mig att prata om att det är viktigt att se att det finns kvinnliga platser att fylla, och jag hoppas fler ska se det som en möjlighet snarare än en omöjlighet

Du och Spoek kan sägas tillhöra en global klubbmusik där artister som Diplo, The Very Best och Radioclit har vissa gemensamma beröringspunkter. Varför tror du att den har växt fram på senare tid och vad är styrkan med den?
– Internet är en anledning så klart. World wide web har utvecklat ”världsmusiken”, ett begrepp som irriterar mig och som jag tror att den globala klubbmusiken hjälpt till att förklara. Med förklara menar jag att det blir uppenbart att ”världsmusik” inte kan kategoriseras under en genre utan att det är många många många olika genrer.

– Jag vet inte, kanske för att ha en influens och en given ram för identifiering är så jävla old school och att många kan känna igen sig i en röra av influenser. Att många, inklusive jag själv, lider av en kontrollerad och självvald identiteskris helt enkelt.

Men det låter ju som en bra identitetskris. Att du kombinerar många olika bitar på ett ärligt sätt?
– Jag hoppas det, för jag är trygg i min identitetskris. Jag kan identifiera mig med delar i Sverige, bland mina iranska vänner, min kroatiska familj, min serbiska familj, min sydafrikanska familj och mina chilenska vänner. Och jag gör det inte pretentiöst utan jag tycker verkligen att allting intresserar mig. Det faller sig naturligt för mig att vilja vara den personen som kan platsa in i många olika kulturer och med alla typer av människor.

Det känns som en spegling av hur det mångkulturella samhället kan se ut på ett bra sätt, när det inte är segregerat.
– Ja, man känner liksom, hur fan ska jag inte kunna ha så här många influenser? Jag är född i ett annat land, uppvuxen i Sverige bland så många andra invandrare. Ibland blir det en så jävla fjantig diskussion om varför inte en genre kan vara mångfasetterad och vilka som får göra vad och inte, i kontrast till vilket mångkulturellt samhälle vi ska ha.

Ana Rab och Spoek Mathambo bor i Malmö.
Hon inspireras av Missy Elliott och lyssnar just nu på Adele, Frank Ocean och engelska radiostationen Rinse FM.
Inget album är inplanerat men eventuellt en EP. Först kommer lärarutbildningen.
Ana gästade senast Looptroop Rockers album ”Professional dreamers” på låten ”Do”.
Mer info om Spoek Mathambo och hans band Mshini Wam.

Gnucci Banana from Throwmeaway at Letsmix.com.