Gazelle Twin slår tillbaka

Gazelle Twins konsert på Inkonst i Malmö (den enda Sverigespelningen i efterdyningarna av hennes senaste album) tillhör de allra mest gastkramande och vackraste jag bevittnat. Elizabeth Bernholz, som hon egentligen heter, står inklämd på Inkonsts minimala scen mellan en betongvägg och ett femtiotal åhörare.

Genom vildsinta åtbörder gör hon allt för att understryka klaustrofobin i situationen. Gazelle Twin svingar aggressivt, hoppar, fräser och väser för att skapa mer andrum omkring sig. Efter ett tag sätter hon sig ned på scenkanten och vaggar sakta fram och tillbaka som ett mycket litet barn som försöker fly verkligheten.

Detta är till synes Elizabeth Bernholz djupt privata tolkning av Stravinskijs Våroffer. Och så plötsligt sträcker hon sig mot himlen och släpper ut sin sirensång som hon vore befriad.

*****

I konversation med Elizabeth Bernholz inser en snabbt hur mycket hon funderar över sin musik och hur hon vill använda den för att säga något om sin samtid. Vartenda val hon gör, på skiva eller på scen, är noga uttänkt i minsta detalj.

Jag föll för fjolårets album Unflesh, det andra i ordningen som hon släppt under sitt nom de plume Gazelle Twin, av många skäl. Men det var först efter ett par månader sedan utgivningen som jag lyckades ta mig an varenda millimeter av skivan. Eller kanske känslomässigt var redo.

Unflesh är i brist på bättre ord brutal. Inte så mycket för albumets industriella dissonans, som agerar som en illavarslande ljudvägg för Elizabeth Bernholz förvrängda röstexperiment, som för vad lyriken utforskar.

Albumet är brutalt eftersom hon låter allting ställas på sin spets. Det finns inga förmildrande omskrivningar så långt ögon eller öron kan nå. Istället drabbas vi av hennes uppgörelser med skoltiden i Brighton som satt outplånliga spår i hennes själ, bekännelser om misslyckade självmordsförsök och en önskan om att få ömsa skinn från en kropp Elizabeth Bernholz fått lära sig att känna sig obekväm i.

Ingen gör så obekväm popmusik som Gazelle Twin i dag. Just därför är hon så fruktansvärt nödvändig, och svår att slita sig från.

Lyssnaren kan verkligen känna din musik, inte bara känslomässigt, utan även på ett fysiskt plan. Var det en uttalad ambition för dig?
– Ja verkligen. Jag känner mig väldigt fysiskt och känslomässigt laddad när jag skriver, precis som när jag är i studion. Eftersom jag brukar spela in mina låtar en till två gånger i stället för att göra massor av tagningar behåller jag adrenalinet i själva inspelningarna. Jag tror på den första tagningen. Musik har en otrolig förmåga att manipulera oss på så många sätt och det sker nästan alltid utom vår kontroll. Det är därför jag älskar disco och dansmusik.

Du är väldigt självutlämnande i dina texter, särskilt när du talar om självmordsförsök till exempel. Jag kan tänka mig att processen bakom albumet var ganska påfrestande?
– Nej, inte som den påfrestning och stress det innebar för mig att gå igenom det då. Ibland var det svårt att komma ihåg saker som skett, det var mycket förträngda minnen som kom fram i skrivprocessen, men det var mer tillfredsställande än upprörande. Varje gång jag framför musiken på scen får jag dock kämpa mig igenom delar av historien som jag sjunger om, och övervinna den.

Gazelle Twin började ta form under 2009 efter att Elizabeth Bernholz varit involverad i en lång rad olika band.

– Jag var redo att göra något helt annorlunda. Något som tvingade mig att använda alla mina kreativa idéer i ett soloprojekt.

Med Unflesh skapade du ett helt nytt sound, helt olikt något vi hört från dig tidigare?
– Förändring är bra. Jag tycker inte det är intressant att saker fortsätter låta som de alltid gjort. Jag sade allt jag någonsin ville med mitt första album (The Entire City, reds. anm) och kanske lite mer än vad jag behövde. Så jag ville hålla det enkelt med Unflesh. Jag tänker behålla enkelhet i mina framtida musik eftersom jag tycker att tydlighet är kraftfullt. Men det är också något som kommer från att man experimenterar och lär sig på vägen.

När började ditt intresse för att använda olika rösttekniker i din musik?
– Jag har alltid varit intresserad av att manipulera sång genom elektronik. Det började faktiskt innan Gazelle Twin. Jag brukade spela in vokalmusik, lite som körmusik ungefär, och manipulerade min röst för att få de lägre registren att bilda tenor- och basfragment i arrangemangen.

Jag uppfattar din musik som att du är i uppror mot den typiska kroppsstandarden, och inte bara hur det ser ut i ett glansigt modemagasin, utan mot den mänskliga kroppen som vi ser den?
– Det är en faktor som jag är intresserad av, ja. Det grundar sig nog ur mitt personliga perspektiv liksom från min politiska åskådning. Jag vill inte ge efter för scenframträdandets traditioner, både i betydelsen av att uppträda som mig själv men också som en kvinnlig utövare.

– Tidigare har jag satt press på mig själv att se ut på ett visst sätt och jag var trött på att det var så viktigt. Jag ville ta bort alla aspekter jag kände att jag skulle dömas utifrån. Att vilja se »bra ut« som artist är en idé så djupt inbäddad i kulturen att det är farligt. Trots det var mitt val att uppträda anonymt verkligen inte menat som en feministisk manifestation, även om jag tycker att det är något positivt. Snarare handlade det om att dirigera människors uppmärksamhet mot själva musiken. Tanken är att skapa en alternativ konsertupplevelse i en kontext där allt oftast är ganska förutsägbart.

*****

På scen förvandlas Gazelle Twin till en bastard av James Joyce uppväxtroman Porträtt av konstnären som ung, Darren Aronofskys Black Swan och Karin Dreijers mörkaste electronicaexperiment.

Det är performancekonst som makt. Det är ett sätt att ta tillbaka sitt eget förflutna från dem som gjort det outhärdligt. På Inkonst är det vi i publiken som får spela fienden i Elizabeth Bernholz ständigt pågående drama.

Ansiktet har hon dolt väl, dels genom en mask som ser ut att ha skapats av söndriga nätstrumpor, dels genom sin säckiga huvtröja vars luva alltjämt stannar uppdragen konserten igenom. Ty detta är hennes skydd. Inspirationen till hennes karakteristiska klädsel har hon hämtat från den skoluniform hon bar i unga år i Brighton.

*****

Du har beskrivit outfiten som varit synonymt med Unflesh-albumet (den blå huvtröjan och träningsoverallbyxorna) som »en superhjältedräkt«. Kan du utveckla det?
– Det är en föreställd version av mig själv som en stark individ, någon som inte är rädd för att slå tillbaka. Dräkten föddes ur en upplevelse från skolan som orsakade mig mycket känslomässig och fysisk smärta. Jag ville utnyttja tankarna som jag hade på den tiden, när jag drömde om att vara kraftfull och kunna få utkräva hämnd, men samtidigt sätta in de drömmarna nu i mitt vuxna liv. Det hjälpte mig att läka såren från mitt förflutna.

Är du intresserad av mode?
– Det beror på. Precis som med musik är jag inte intresserad av de kommersiella aspekterna. Eller livsstilsidealen för den delen. Och återigen, det finns urgamla traditioner som kräver att kvinnor representeras som en perfekt, formbar och åtråvärd varelse. Något som jag inte tycker om att uppmuntra eller stödja. Men jag är intresserad av saker som skär genom normen och mode är oerhört viktigt för kulturen på många sätt, så jag inser att det fortfarande är en konstform.

– Jag kan också, tack och lov, uppskatta saker på ett rent estetisk plan. Jag avgudar konceptuell modedesign – dess färger, texturer och så vidare. De är mycket kraftfulla föremål och det är där mitt intresse för mode börjar och slutar.

Var det därför du kände att det var nödvändigt att skapa en scenpersona?
– Ja, annars skulle jag inte kunna uttrycka idéerna som jag har i mitt huvud. Jag skulle inte vilja spela live eller ta pressbilder. Det är ett uttalande mot musikindustrins fallgropar och de tider vi lever i som fortfarande delar in män och kvinnor i åtskilda roller.

– Egentligen är det helt enkelt också mycket roligare att uppträda på det här sättet, snarare än som den jag är. Jag är mig själv varje dag i mitt liv. Vi behöver alla en paus från oss själva och att kunna kliva ur vår vanliga hud och in i en annan värld är mycket upplysande. Det är en gammal tradition också – hedniska stamkulturer har gjort det sedan urminnes tider. Det får oss att känna oss kraftfulla.

Inför konserten frågar jag Elizabeth Bernholz hur hon skulle vilja beskriva sina framträdanden. Svaret jag får är okomplicerat.

Konserten bör vara enkel och rå, säger hon, varken mer eller mindre. Tillsammans med sin scenpartner drivs hon enbart av musiken i sig som är utformad för att vara nära publiken. Det är högt, fysiskt och intensivt.

För någon som ständigt verkar vilja bryta sig ur de traditionella rockkonventionerna är Elizabeth Bernholz formulering förvånansvärt traditionell. Men ibland måste man skifta om utformningen om än bara för att samla ihop bitarna igen på ett bekant, men ändå helt nytt sätt.

Har du redan börjat fundera över var du vill ta Gazelle Twin-projektet härnäst?
– Ja, jag har skrivit ner massor av idéer ner sedan jag avslutade Unflesh. Det tar lång tid att arbeta in dem i något sammanhängande men jag planerar att påbörja ny musik i år. Jag hoppas att jag kan jobba lite snabbare än vad jag gjorde med den förra LP:n.

*****

Elizabeth Bernholz lämnar scenen drygt 45 minuter efter att hon gjorde entré. Det finns ingen plats för extranummer, inga eftergifter. Hon övervann sin historia även i kväll.