Gatekeeper

– Mörkret är bara en av flera stämningar vi försöker framkalla med vår musik. Det fungerar som en slags filt som bäddar in våra låtar i en representativ stämning. Men vi går inte klädda i svarta kläder eller smink under ögonen, förklarar duon Gatekeeper – Aaron David Ross och Matthew Arkell – på en telefonlinje från Brooklyn.

De har precis kommit hem från sina deltidsjobb, den ene som servitör på en restaurang i ett konstgalleri och de andre som försäljare i en butik som specialiserar sig på hörlurar. Klockan är nio på onsdagskvällen i New York; här är det okristligt tidigt på morgonen därefter.

Och just denna dag fungerar inte uppkopplingen till Skype, så jag tar med mig anteckningsblocket med frågor in till badrummet – för att inte störa min sovande käresta – sätter mig på golvet och försöker parera en telefonlur i ena handen samtidigt som jag riktar en bandspelare till örat i den andra. Jacques Tatis satir över människans relation till moderna apparater gör sig osökt påmind, vilket får mig att börja skratta när ringsignalen tutar med utländsk klang i andra änden.

Tut-tuuut-tut-tuuut-tut-tuuut.

– Hello.

Berättelsen om Gatekeeper börjar egentligen i Chicago. Aaron David Ross och Matthew Arkell träffades under studietiden på Columbia College när de studerade konst och förenades kring kärleken till experimentell dansmusik och Italo Disco-artisten Mark Shreeve.

– Han är en supernördig kille som går klädd i läderjacka och bjuder på sinnessjuka konserter. I början kunde vi sitta framför datorn i timmar och titta på inspelade livevideor med Mark Shreeve på Youtube och fascineras av musiken såväl som den översvallande framtoningen. Vi började leka med olika ljudbilder som var inspirerade av hans videor, och där någonstans lades grunden till den minsta gemensamma nämnaren i vår musik, förklarar Aaron.

I oktober 2009 kontrakterades Gatekeeper till Michael Mayers underetikett till Kompakt, Fright Records – som startades i syfte att fokusera på den mörka sidan av techno med producenter som John Carpenter och Claudio Simonetti som ledmotiv – och kort därefter släpptes deras debut ”Optimum Maximus EP”, som lite misskrediterande marknadsfördes som ”seriemördarlik syntsymfoni”.

Drygt ett år senare – i slutet av förra året – släpptes uppföljaren ”Giza EP” på Londonbaserade skivbolaget Merok Records, där också Active Child och Teengirl Fantasy släppte två av förra årets mest förbisedda album. Och precis i samma ögonblick föll pusselbitarna på plats på riktigt.

Med sin oslagbara blandning av samplade skräckfilmsskrik, accelererande motorcyklar, Gregorianska munkar, industriell housemusik och smittsamma panflöjtsmelodier framkallar ”Giza EP” en trånande längtan efter kolmörka, fuktiga och rökmaskinsfyllda valvgångar som aldrig förr. Det är ljudet av när en morbid hjärna möter ett iskallt hjärta kring ett gemensamt intresse för rytmik och nattsvart dansmusik.

Så det är av den anledningen jag med sömndrucken röst och halvslutna ögonlock börjar berätta om detta mitt outtömliga begär för Aaron och Matthew, som – oavsett hur många gånger jag upplever det – aldrig kan stillas. Begäret att dansa in på morgontimmarna i en becksvart bunker till techno lika hård och tung som betongblocket jag befinner mig i. Begäret att dansa repetitivt i timmar efter timmar till musik som jag inte kan nynna på i efterhand. Begäret att dansa anonymt bland likasinnade människor med allt fokus på den pumpande och stegrande musiken snarare än den upplysta tjejen eller killen bredvid.

– Om vi fick drömma om ett liknande scenario skulle det utspela sig i naturen, allra helst i djungeln, och musiken som spelades skulle bygga på blytunga basgångar, säger Aaron.

– Helt klart skulle det vara en surrealistisk miljö med mycket bas. Inte någon flashig bar med alldeles för många ljuskällor, utan ett naturligt mörker som bjuder in till dans, fortsätter Matthew.

Vad för slags musik skulle spelas?
– Om vi fick välja helt fritt, tja, tidig techno från Detroit och mycket acid. Kanske en slags blandning mellan Dopplereffekt och Joey Beltram, spånar Matthew vidare.

GATEKEEPER ”Serpent” from Thunder Horse Video on Vimeo.

Men även om Gatekeepers musik för tankarna till mörka technoklubbar har den aldrig varit menad för dessa. Låtarna är sällan längre än fyra minuter och innehåller bara sporadiskt korthuggna klimaxhopp, som vore de förkortade radioversioner av tolvtumsmixar. Det finns stunder då man önskar att låtar som ”Serpent” kunde vara längre, att Gatekeeper med utdragen kaxighet kunde bygga upp förväntan ännu ett varv, stegra intensiteten och hålla dansgolvet i ett retfullt järngrepp innan låten når sin topp och hoppar ut i en förförisk panflöjtsmelodi. Men så är inte heller låten skapad för dansgolvet.

– Vår ambition har hela tiden varit att fylla gapet mellan musik att dansa till och musik att lyssna på klockan två på morgonen när du sitter och planlöst surfar på nätet, förklarar Matthew.

– Våra influenser ligger förvisso närmare klubbscenen, Chicagohouse, Detroittechno, den tidiga Warpkatalogen – helt enkelt den energi som sådan musik lyckas förmedla – men själva gör vi experimentell klubbmusik som är alldeles för kaosartad för att fungera på ett dansgolv, tillägger Aaron.

Även om låtarna inte är uppbyggda med ett dansgolv i åtanke finns det en stämning – kanske den mörka filten som ni pratade om tidigare – som skulle fungera väl på europeiska technoklubbar. Hur skulle ni beskriva förhållandet mellan europeisk och amerikansk techno?
– Tysk technomusik är mer präglad av minimalism och subtilitet, medan amerikansk techno är actionfylld, komprimerad och märkt av ett slags maximalism, förklarar Aaron.

– Men på något sätt finner vi mer inspiration från tysk minimalistisk techno i själva skapandeprocessen, även om den alltid kommer att filtreras genom vår egen kulturella aspekt av musiken, fortsätter Matthew.

Att Gatekeepers musik inte är skapad för industriella technoklubbar är kanske som mest svårfattligt när man tittar på de visuella representationerna som videokollektivet från Chicago, Thunder Horse, har gjort till låtarna på ”Giza EP”. I synnerhet videon till titelspåret, som är direkt tagen från splatterfilmen ”Blade” med Wesley Snipes i huvudrollen.

GATEKEEPER ”Giza” [BLaDe ReDux] from Thunder Horse Video on Vimeo.

Videon börjar med att en dörrvakt öppnar dörren till en bunker där tonårsvampyrer hypnotiskt dansar till den mörkaste technomusiken du kan tänka dig. I taket sprutar blod ur sprintrar, och längst fram står en dj med pannlampa framför banderollen ”Blood Bath”.

– Det börjar alltid med att vi tittar på olika videoklipp på ljudlöst när vi lyssnar på våra inspelningar första gångerna, berättar Aaron.

– Det är något med den direkta visuella upplevelsen som tilltalar oss i skapandet av musik, att musiken får en annan dimension, en annan mening, med rörliga bilder till. På så sätt börjar vi tänka visuellt när vi gör musik, förklarar Matthew.

Tror ni att musikvideon har fått en nyvunnen roll idag, i och med att fler och fler upptäcker musik genom källor som Youtube?
– Helt klart är det så, men det finns en klar skillnad mellan videor på nätet och videor på tv. Vi försöker snarare sträva efter det senare, skrattar Matthew.

– Det var av just den anledningen vi började samarbeta med Thunder Horse. För oss är inte videon ett simpelt redskap för marknadsföring utan en väsentlig del av musikupplevelsen. Videon är en direkt visuell representation av musiken med vilken stämningar – mörkret, melankolin, mysticismen – framkommer tydligare än utan, avrundar Aaron innan mina ögonlock sluts och jag dåsar bort på badrumsgolvet en tidig torsdagsmorgon i december.