Gabo Camnitzer: Kedjereaktion

Gabo Camnitzer har svårt att förstå sig på världen. De regler som styr allt från språk till fysiska objekt begränsar honom. Men istället för att slita sitt hår och ge upp inför tillvarons beskaffenhet närmar sig den Göteborgsbaserade konstnären och musikern världen just genom – konst och musik. Ofta med resultat som får betraktare och lyssnare att häpna.

I skulpturer, installationer och performance-verk skapar han sina egna versioner av vardagen. Han har gjort föremål som inspirerats av hinderbanor i tävlingsprogram som American Gladiators och Wipeout. Han har ställt ut målningar med exempel på hur arkitektur och byggnader av material som modellera och gummi kan se ut. Och han har byggt en installation – Primal Intervals – med flerbottnade gipsväggar i olika färger där publiken bjöds in att slå sönder väggarna samtidigt som tre experimentella band uppträdde i installationen.

I sina musikaliska projekt är Gabo Camnitzer minst lika lekfull. Hans band Gabo & The Wartels gör friforms-jazz som inte låter som jazz. Med blås, trummor, galna synthar och distad sång liknar musiken ena stunden en marschorkester för att i nästa stund övergå i ett poppigt och elektroniskt Captain Beefheart. Bandet bildades 2007 efter att Gabo stött på en familj som framförde musik på Avenyn i Göteborg. På stående fot frågade han om de ville börja spela med honom. Strax därpå uppträdde Gabo & The Wartels som förband till Deerhoof. Hittills har bandet avverkat ett tjugotal spelningar i olika sammanhang.

Gabos andra band är Glenn & Glenn. En trio med medlemmar från Love Is All och Aislers Set som är något hårdare och mer rockbetonat. Fast utan att sakna överraskande och härligt irrationella drag. »Jag ser oss som Bert och Ernie från Sesame Street, fast lite mörkare.«, säger Gabo.

Gabo Camnitzer kommer från New York och flyttade till Göteborg några år in på 2000-talet för att studera konst. I dag är han lärare på konstskolan Gerlesborgsskolan i Bohuslän. Samtidigt jobbar han med sina musik- och konstprojekt, med återkommande nyfikenhet. Han vill nå bortom logik och räta linjer. För att försöka finna klarhet.

Jag mailade några frågor till honom.

Du kommer från New York, vad sysslade du med där innan du kom till Sverige?
– Jag pluggade på Hunter College och bodde i Carroll Gardens i Brooklyn. Jag jobbade ganska mycket på olika konstställen och gjorde musik med kompisar. Jag letade efter min egen coming-of-age-story. Den kom aldrig. Det känns som ett annat liv nu.

Du kom till Sverige 2005. Varför flyttade du hit?
– Från början tänkte jag bara ta en termin utomlands som man brukar göra under det tredje året på college i USA. Jag kände några personer här och tänkte, varför inte? I USA brukar folk på vänstersidan prata om Sverige som ett utopiskt ideal på hur ett samhälle kan fungera och det lät schysst. Bush II hade precis blivit återvald och det var det första valet jag kunde rösta i. Det var jobbigt.

– När jag hamnade här trivdes jag jättebra. Jag hade tid och plats och kunde ta det lite lugnt. Jag kände inte längre att jag måste kämpa för att överleva. Jag hade alltid varit lite för blyg och långsam för USA. Folk här brukar säga att jag kunde vara från Norrland.

Hade du ett musikintresse innan du började studera konst i Göteborg?
– Ja, det hade jag. Jag gjorde musik först, innan jag började med konst. Som tonåring var musik ett sätt för mig att slippa tänka, eller ett sätt att prata utan språk. Men det var när jag kom till Sverige och började plugga konst på Valand som jag insåg att musik är ett bra sätt att lära känna folk. Det innebar mer än att sitta och spela dubbelvikt över gitarren ensam i mitt rum.

Vad gjorde du för slags musik som tonåring?
– Det var typ mest rip-offs på The Durutti Column.

Jag har inte sett så mycket av din konst, men det jag sett på bilder och youtube är en blandning av abstrakta och lekfulla skulpturer, olika objekt, grafiska målningar och interaktiva installationer. Går det att hitta någon övergripande idé som löper genom din konst?
– Det är svårt att sammanfatta eftersom jag brukar följa idéerna jag har, och de är ganska olika från projekt till projekt. Men om det finns en röd tråd kanske det är min barnsliga natur och viljan att försöka se och förstå något som om det vore första gången man kom i kontakt med det. Och att jag försöker överbrygga det glapp som finns mellan hur jag tänker och vad jag lyckas förmedla.

Du har liknat din konst vid att det är du som du tänker högt. Hur menar du då?
– Jag menar att min konst är ett sätt att få ut de tankar som inte kan förklaras eller verbaliseras utanför mitt huvud och arbeta med dem, för att försöka finna klarhet. Om du har en idé eller känsla som du förstår i huvudet blir den ofta sviken av språkets klumpighet när du försöker sätta ord på den och det låter bara oartikulerat. Det finns en ojämlikhet mellan mina övertygelser och min förmåga att formulera dem på ett sätt som folk kan förstå. Min konst gör att jag kan utveckla och artikulera de saker jag har i mitt huvud som jag inte kan få ut på något annat sätt.

Din konst är inspirerad av psykologen Jean Piaget och hans teorier om vårt tänkande och resonerande i tidig ålder, »transductive reasoning«. Och även dina egna svårigheter att förstå världen. På vilket sätt märks det?
– Det handlar om olika sorters logik. Vad som uppfattas som logiskt är ofta väldigt subjektivt och har kommit till ganska slumpartat. Om du tar språk till exempel så är vi till en viss grad begränsade av vad vårt modersmål ger oss utrymme att tänka och säga. Men språk är så ologiska och slumpmässiga att det kan jämföras med att bara få leka med de byggklossar som mormor köpte åt oss när vi var små. Vi kan bygga många saker med dem men det var inte vi som bestämde formen och storleken på dem. Jag antar att jag försöker göra om klossarna till de former jag vill börja med.

– Transductive reasoning är för mig ett sätt att slippa förutbestämda former, att bara tänka »ologiskt« eller så logiskt att det blir ologiskt. Till exempel, varje dag när jag lämnar min ateljé låser jag dörren och släcker lamporna med nyckeln istället för med fingret. De går inte att släcka lamporna med fingret för mig, i min hjärna är det nyckeln som tillåter mig att släcka. Det är knäppt egentligen men jag tycker att det samtidigt är befriande.

Finns det andra exempel på sådana handlingar?
– Jag har många, men de brukar vara ganska abstrakta. Ett exempel som är enkelt att förklara är att när något verktyg eller en grej inte funkar så brukar jag tänka att den är på dåligt humor. Då låter jag den vila en dag innan jag provar den igen. Det funkar faktiskt jättebra, även om jag har många arga prylar.

– Det finns en brasiliansk konstnär som jag gillar mycket som heter Waltercio Caldas. Han har sagt att eftersom bläckfiskar är nittio procent vatten så måste vatten utgöras av tio procent bläckfisk.

I din installation Primal intervals, som du gjorde i samarbete med Koloni, på Göteborgs Konsthall 2008 (Bonnier Konsthall i Stockholm 2009) bjöds publiken in att slå sönder fyra flerbottnade gipsväggar i olika färger samtidigt som några punk- och experimentella band (Nödslakt, The Toilet och Talibam) ackompanjerade det hela. Vad var tanken med detta verk?
– Målet var att komma bort från ett förutbestämt tillvägagångssätt där jag har en förutfattad idé om hur saker och ting ska vara och där den kreativa processen börjar och slutar med mig. Jag ville göra ett verk som inte var en slutpunkt utan en början på en kedjereaktion.

På filmen som dokumenterar Primal intervals har verket en form som rör sig mellan tidiga kaosartade punkspelningar och performance-konst från 70- och 80-talet. Det finns något anarkistiskt och befriande humoristiskt i det hela. Hur tyckte du att resultatet blev?
– Jag var nöjd. Innan jag gjorde verket var jag oroad för att ingen skulle vilja slå sönder väggarna, att konstpubliken kanske inte skulle vilja delta. Men som tur var hade jag fel och alla slog sönder väggarna, kulturtanter och träskpunkare tillsammans.

– Tanken var ungefär att bjuda in publiken till den typen av fester som jag brukade gå på som ung, där ett hardcoreband spelade i källaren. Jag vet inte om det var den känslan besökarna fick, men det fanns något av den frihetskänslan där.

Skulle du vilja göra fler sådana verk som sätter igång en kedjereaktion?
– Ja. Jag brukar ofta försöka jobba så, även då det inte handlar om något fysiskt. Jag skulle önska att publiken kunde vara lika delaktig i alla mina verk som i Primal intervals. Men ibland är det mer subtilt. Kedjereaktionen kan vara mental också. Men jag har flera idéer för fysiska varianter, jag väntar bara på det rätta tillfället.

Berätta lite om bakgrunden till Gabo & The Wartels. Hur startades bandet?
– En dag när jag var på väg till Valand gick jag förbi en familj som spelade på Avenyn. Det var en man (Jonny Wartel, saxofon, basklarinett), en pojke (Andreas Wartel, trummor, trumpet) och en flicka (Georgia Wartel Collins, bastrumma och trumpet). De spelade någon sorts »Balkan-marchingmusik« och det var helt suveränt. Jag frågade om de skulle vilja samarbeta med mig, en total främling. Och de sade ja! Jag hade ingen idé om vad vi skulle göra, bara att jag ville vara med dem. Sedan gick det fort. Jag gjorde några minimaliska låtar på synthen och lät dem flippa ur på dem.

Er musik är stökig och smått kaosartad men har också tydliga melodier och mycket blås. Hur skulle du beskriva det ni gör?
– Från början var min tanke att blanda Suicide och Moondog. Men det blev inte riktigt så, utan mer som ett melankoliskt tivoli.

Kassetten/albumet In a very small boat släpptes i november förra året på Oma333. Hur skrev ni låtarna till detta släpp?
– Det var lite krångligt att skriva musiken eftersom Andreas Wartel hade flyttat till Stockholm. Vi behövde fokusera på riktigt när vi väl var tillsammans. Och jag tycker att det blev tajtare på grund av det vilket jag gillar. Men annars var det som vanligt: jag tecknar en ram och de andra färglägger den och brukar gå helt utanför ramen. Och jag blir tokig på dem men samtidigt glad.

Ni verkar ha en lekfull och naivistisk ådra i det ni gör. Är ni lekfulla som personer i bandet?
– Ja, det är vi. Det blir många konstiga diskussioner när vi spelar. Vi har helt olika perspektiv på musik. Ibland förstår vi inte alls vad de andra säger eller gör och det blir knasigt men lustigt.

Vad har det här mötet, att du som före detta New York-bo stötte på en svensk familj på gatan i Göteborg och började spela musik tillsammans med dem, inneburit för dig?
– Jag har inte tänkt på det sättet alls när det handlar om relationer. Men jag jobbar som lärare på Gerlesborgsskolan i Bohuslän och när jag är där, ute på landet, brukar jag tänka på det – hur konstigt det är. För tio år sedan skulle jag aldrig ha trott att jag i dag skulle befinna mig och jobba ute på landet, och i Sverige dessutom. Jag tycker det är väldigt kul hur saker och ting sker.

Hur gör ni musiken i bandet? Kommer du med idéer och låtskisser eller improviserar ni fram låtar tillsammans?
– Jag brukar komma med någon slags skiss och sen improviserar vi inom olika parametrar. Wartelarna är frijazz-influerade så de vill gärna vara helt fria. Men jag försöker fånga in dem och hålla kvar dem på mattan. Det blir en kompromiss mellan kontroll och kaos. Men jag försöker få dem att tänka på själva låten först och främst.

Du är även med i bandet Glenn & Glenn med medlemmar från Love is All och Aislers Set. Jag tycker namnet är suveränt, hur kom ni på det?
– Jag har alltid tyckt att det är så roligt att alla heter Glenn i Göteborg. På engelska är Glenn ett namn som i min öron är »svensson« på något sätt. Det var otroligt märkligt när jag hörde supportrar sjunga »alla heter Glenn I Göteborg« på Avenyn för första gången.

– När jag och Markus Görsch (trummor), som jag startade Glenn & Glenn med, skrev sms och mail till varandra brukade vi signera med Glenn på skoj. Sedan när Markus och jag försökte komma på ett namn till bandet tänkte vi att Glenn & Glenn passar musiken perfekt. Det är lekfullt men lite macho på ett absurt sätt. Dessutom skulle de flesta i Sverige förstå vad det betyder men utomlands skulle folk bara tänka »vad fan är det för namn?«. »Heter alla i bandet Glenn eller vadå?« Det är alltid kul när folk har samma namn, som till exempel Bob & Bob, Dieter & Dieter eller Barbro & Barbro.

– Jag ser oss som Bert och Ernie från Sesame Street, fast lite mörkare.

De låtar jag har hört med Glenn & Glenn har vissa likheter med Gabo & The Wartels men är något mer popbetonade och hårda. Vad är det för skillnad mellan de olika banden?
– Glenn & Glenn är mer rakt på, vi försöker leka med vad man förväntar sig av musik och sen göra det lite snett. Vi försöker också låta bli att tänka att vi bara ska göra en typ av musik. Vi tänker att vi kan göra vad som helst fast genom vårt filter.

Vad har ni för mål med bandet? Är det ditt huvudfokus jämfört med Gabo & The Wartels?
– Glenn & Glenn siktar på att bli större än Lady Gaga en dag, vi får se hur det går. Jag spelar mer med Glenn & Glenn, vi har en replokal tillsammans och det är lättare att träffas. Andreas Wartel bor som sagt i Stockholm och Jonny och Georgia spelar i hur många band som helst.

Du vill inkludera publiken i det du gör, i såväl konst som musik. Varför är det viktigt?
– Allt jag gör är för publiken, även om det bara är kompisar. Jag vill att publiken ska vara en del av verket, en deltagare som ger verket existensberättigande. Jag tänker att det är betraktaren som gör det färdigt.

Vilken funktion fyller konstnären i så fall? Presenterar den bara en skiss eller idé för publiken att utveckla och göra färdigt?
– Ja, man kan säga att konstnären presenterar en skiss, men det behöver inte betyda att det handlar om en ofärdig målning. När jag har gjort en skulptur och ska ställa ut den så är skulpturen färdig. Men det känns inte som att verket har börjat för idén har inte kommit ut än.

– Det jag hoppas på är att en tankeprocess kan sättas igång som inte slutar när betraktaren lämnar rummet och att det inte bara finns en mall för hur verket ska tolkas. Jag vill inte att betraktaren går hem och tänker att konstnären är smart eller skicklig utan att verket har väckt frågor eller andra sätt att se på något.

– När betraktaren upplever ett verk skapar de sig en egen unik upplevelse på individnivå. Den första gången jag såg den tyska konstnären Blinky Palermos serie 4 Protyper, kändes det som att jag var den enda i hela världen som förstod dem, att de talade direkt till mig.

Hur är Göteborg som stad att verka i som artist och konstnär?
– Göteborg är kanske inte något för alla. Men det passar mig väldigt bra. Mängden av kreativa människor som gör saker inom musik och konst är imponerande, även om det inte finns tillräckligt många plattformar för folk att dela sina verk med andra.

Vad har du på gång med Gabo & The Wartels och Glenn & Glenn?
– Just nu håller Glenn & Glenn på att göra några nya låtar som vi hoppas kunna släppa till sommaren. Vi experimenterar med ett nytt sound, ett »dum-smart« sound med djup bas, väldigt tunn gitarr med mycket treble och galet frenetiska trummor.

Du är född 1984 och fyller alltså 30 i år. Det här kanske är en konstig fråga i sammanhanget, men vad betyder födelsedagar för dig? Att man uppfattas som en specifik siffra?
– Det är något jag tänker ofta på faktiskt. När man är liten tänker man mycket på sin ålder men det blir mer och mer abstrakt ju äldre man blir. Jag brukar glömma hur gammal jag är, typ 28 år eller 29 år. Men 30 år, det känns konstigt. Jag kommer ihåg när jag fyllde 21 år. Det är en viktig ålder i USA eftersom man får köpa alkohol då, så folk brukar fira som fan. Det är ett exampel på hur slumpen eller det ologiska blir en del av vår upplevelse. Varför just 21 år?

– Jag var i Sverige när jag fyllde 21 år och det betydde ingenting här. Jag var lite ledsen att det inte var som jag hade trott att det skulle vara när jag var liten. Men samtidigt var det ganska befriande för jag insåg att ålder bara handlar slump. Varför är 30 år viktigt? För att någon insåg att vi åker runt solen på 365 dagar och vi har ett decimalt talsystem. Men jag älskar frukost på sängen på födelsedagen.

Håller du på med något konstprojekt nu, som installation eller skulptur?
– I mars ska jag ha en utställning på konsthögskolan i Tallin. Jag jobbar på några teckningar av möjliga ideal-hus där jag undersöker en idé om att solida ting i själva verket är mer som svampar. Hårda objekt ter sig solida på grund av våra sinnens begränsningar. I teckningarna försöker jag hitta något som ligger närmre vad jag känner är »sant« snarare än hur vi tror att verkligheten är baserad på vår förenklade informationstillgång.

Tycker du att världen blir enklare att greppa genom att arbeta med musik och konst?
– Absolut, konst och musik är för mig de bästa sätten att gå rakt från hjärnan till förklaring och beskriva det obeskrivliga.

/

Gabo Camnitzers konst har visats både i Sverige och i utlandet. Den har ställts ut i städer som Jönköping, Stockholm, Göteborg, Berlin, New York, Montevideo och Seoul. 
Mer info om Gabo, här.
Förra året gav Gabo & The Wartels ut kassetten In a very small boat på Oma333 och Glenn & Glenn släppte Glenn vs. Glenn på Zeon Light.