Fröken B: Stolt och envis

Engagemang och tro på förändring har format Ulrika Brobergs karriär. I början av 90-talet fick hon upp ögonen för hiphop. Inte många i hemstaden Ulricehamn delade hennes intresse. Men Ulrika började skriva texter och spela in demos. Snart gav hon ut musik under artistnamnet Fröken B.

Efter gymnasiet flyttade hon till Linköping. Ulrika fortsatte med musik och kombinerade det med att utbilda sig till lärare i psykologi och svenska. Fröken B:s första ep Poesi för de mina skulle ges ut på vinyl. Men tryckeriet gick i konkurs. Så Ulrika släppte den på egen hand, 2006. Samma år flyttade hon till Göteborg där hon bor i dag.

Sedan dess har hon fortsatt med musik. Som Fröken B gör hon okonstlad och rak rap med texter som är både vardagligt krassa och personliga. Hennes andra projekt är Silversystrar, en soulig och jazzartad hiphop-duo som Ulrika har tillsammans med sångerskan Miah Jarnevi (Meldeah).

Båda projekt är även involverade i socialt arbete i olika sammanhang och utsträckning. Under namnet Gör din grej! föreläser Ulrika för unga tjejer och killar om att våga ta plats och hur man arbetar med sin självkänsla. Uttryckssättet är rap och i föreläsningar och workshops använder Ulrika ibland låtar hon gjort med Fröken B som arbetsmaterial.

I Silversystrar har hon och Miah Jarnevi samarbetat med organisationer som Erikshjälpen och Solrosen. Den sistnämnda är en verksamhet för barn och unga som har en förälder eller annan familjemedlem som sitter i fängelse. På samlingsskivan Sånger från in- och utsidan, som Solrosen står bakom, har Silversystrar gjort musik som bygger på texter av personer som är kopplade till organisationens verksamhet.

I Ulrikas arbete finns en stark tro på individens förmåga och en benfast kämpaanda, oavsett om det handlar om musik eller att peppa ungdomar. Denna tro präglar även Fröken B:s senaste släpp, ep:n Fröken B-Sidor, som släpptes 2013.

I år har Ulrika fortsatt att uppträda med Fröken B och att föreläsa och anordna workshops. Och i maj ska hon bli mamma. I augusti är målet att vara tillbaka på konsertscenen igen.

En kväll i mars ringer jag upp henne för att ta reda på mer.

Hur länge arbetade du med ep:n Fröken B-Sidor?
– I ungefär ett år.

Vad är bakgrunden till den?
– Jag hade lite av en down-period i min musik innan jag började jobba med ep:n. Jag var inte trött på musik men jag visste inte riktigt om jag höll på med det jag ville. Då kände jag att jag behövde göra något som var helt för mig själv och som var helt kompromisslöst.

Vad var det som gjorde dig tveksam på din musik?
– Det är så lätt att komma in ett tankemönster där man funderar på vad andra förväntar sig av en, hur musiken ska låta och att man inte får bli för influerad av hur andra saker låter. I Silversystrar gör jag den musiken jag vill, men när man är i en grupp så handlar det alltid om en viss kompromiss. Annars funkar det inte.

– Det var ganska länge sedan som jag hade droppat ett solosläpp. Jag ville göra något som var helt på mina villkor och helt utan en tanke på vad andra tycker och tänker och vill ha av mig. Så, mer »Fröken-aktigt« än vad ep:n är blir det inte just nu (skratt).

Det märks också. Fröken B-Sidor är väldigt enhetlig och stöpt i en tydlig form från start till mål. Jag gillar framför allt låten »Det blåser kallt«. Den har ett vemod som är väldigt tilltalande och som liknar en del av Ison & Filles mer vemodiga låtar. Vad är bakgrunden till den låten?
– Dels ville jag skriva om samhället i stort och hur kallt det är, framför allt nu för tiden med allt som händer inom politiken. Sedan hade jag en bild av hur låten skulle vara och vad som skulle sägas i den. Tanken var från början att använda en röstsampling i refrängen, men så fuskade jag lite och tog in Miah (Jarnevi, reds. anm). Och så klippte vi den så att det ska verka som att vi har grävt fram den. Som att det ska kännas som en sampling.

– De tre verserna handlar om tre olika saker, det är tre olika perspektiv på att det är kallt.

På din hemsida är några rader från en av verserna citerade: »längesen som nån sa ’du kommer aldrig stå på scenen’, och längesen jag såg den någon på min första spelning[…]och folk dom snackar än, jag bara lyssnar mindre«. Det känns som att det är en misstro som texten berör. Tycker du att den har minskat med åren eller är det just som du sjunger, att du lyssnar mindre på folks förmodade skitsnack?
– Man kan lägga in lite olika delar i det. Dels kan man prata om brudperspektivet, att det var svårare att tas på allvar som tjej när jag började med musik. Det har absolut minskat, jag skulle säga att jag knappt känner av det i dag. Det är samtidigt en avvägningsfråga; är det för att jag lyssnar mindre eller för att det har blivit bättre? Men när jag började som artist för tio år sedan så var klimatet för brudar helt annorlunda. Det går inte att jämföra med hur det är i dag tycker jag.

– Sedan är det den andra delen, att så fort du hörs så får du kritik. De grejerna hänger ihop. När jag var 20 år så var jag mer mottaglig för kritik. I dag resonerar jag, »det här är den musik jag gör, det här är det som jag tycker låter bäst för mig.« Jag har blivit mer trygg i min musik och min grej och då är det klart att jag skiter mer i vad andra tycker.

Det där är intressant. Jag kan tänka mig att man som artist bygger upp en självkänsla som det tar ett tag att få upp på en stabil nivå. Har den kommit på senare tid för dig eller mer successivt?
– Jag har arbetat med den under lång tid, den fanns inte där från början. Jag har varit ganska långsam i min utveckling när det gäller musiken, dels rent musikaliskt och dels när det kommer till min självkänsla. Det har inte varit så att jag tänkt att ingen tycker om mig, nu skiter jag i allt och lägger av. Men just att känna sig trygg i det jag gör och veta hur min musik ska låta, det har tagit ganska lång tid.

– Samtidigt så kan man se till ep:n Poesi för de mina som jag släppte 2006. Även om jag är tio gånger bättre som rappare i dag så känns den som Fröken B-sidor. Det är lite av samma känsla mellan de båda ep-skivorna. Skillnaden är att jag är mer trygg i dag.

– Det handlar också om att hitta sin plats på scenen. I dag är jag mer stolt över min grej. Och jag är, även om det kanske låter kaxigt, stolt över att vara en skillad representant för den svenska underjorden. För fem–sex år sedan tänkte jag inte så utan då hade jag kanske känt att jag ville högre och längre, att jag ville någon annanstans. Men i dag inser jag värdet av det jag faktiskt gör och det är väldigt skönt. Annars fastnar man i ett…

I en framgångshets?
– Ja, och i bitterhet och då är hela grejen med musiken betydelselös. Då skulle jag kunna jobba med något annat. Att ha ett vanligt jobb som jag kan vara bitter på. Det här gör jag för att jag älskar det. Jag har hittat min stolthet i det.

Ja, det är dit man strävar. Jag är musiker och spelar i band och skriver om musik. Det är klart att man vill slå igenom och bli uppmärksammad. Men man vill också känna att det handlar inte om det, det handlar om vad man skapar för sig själv.
– Ja, jag tycker att min senaste ep är ett perfekt exempel på det. På den gjorde jag verkligen det jag ville och så bra respons som jag fick på den har jag inte fått på något annat jag gjort. Och det handlar inte om att miljoner personer lyssnar på den utan att de som lyssnar fattar min grej. Den känslan är fantastisk.

Du har hållit på med rap i drygt tio år. Hur kom du in i musiken och hiphop-genren?
– Jag växte upp i Ulricehamn i mitten av 90-talet. Där var det ingen som lyssnade på hiphop, mer än de få radiodängor som spelades då. Vi hade ett ställe som hette Gula Villan på högstadiet där man var på håltimmarna. Där var det en äldre kille som spelade Wu-Tang. Det känns som att hälften av de som är i min ålder har börjat med hiphop på grund av dem. Naturligtvis spelar »Wu-Tang Clan Ain’t Nuthing Ta Fuck Wit« in, jag dog när jag hörde den för första gången.

Så det var debuten, Enter the Wu-Tang (36 chambers), som du föll för?
– Ja, precis.

Vad var det som gjorde att det blev en vändpunkt för dig?
– Jag kände en sådan samhörighet med dem. Det är väldigt roligt att en ung, vit tjej i en stad med en folkmängd på 10 000 personer kan känna igen sig i det som Wu-Tang Clan sjöng om. Jag kan se ironin i det. Men jag tror att det är den här »jävlar anamma-skiter i allt-men kämpar«-grejen som finns inom hiphop som jag kunde känna igen mig i. Den attityden och sättet man tar sig an saker, att man slår underifrån, det kunde jag inte värja mig mot. Det var det bästa jag hade känt.

– Därifrån började jag gräva efter annat. Under den tiden köpte man fortfarande skivor så utbudet var inte lika stort som nu. Jag började lyssna mycket på hiphop och skriva en del texter på engelska. Men det lät inte så bra, jag hade inget uttal och ordförråd (skratt). Men det var där det började.

Du gjorde en del inspelningar hemma och spelade även in en demo i början. Men 2002 medverkade du på en av skivorna i samlingsserien Jakten på underorden, med låten »Kommentarer« som blev uppmärksammad. Vad betydde den låten för dig?
– Det var den låten som var mitt första riktiga officiella släpp. Jag har inte tänkt så mycket på vad den betydde för mig på den svenska scenen men det var roligt att bli uppmärksammad för den. I dag använder jag den ofta när jag är ute och föreläser. Då har jag olika låtar från olika perioder av min karriär som jag arbetar med. Om jag har föreläsningar som är inriktade på feminism eller kvinnor inom scenen så är den låten ett bra exempel.

– Låten beskriver hur jag upplevde scenen för kvinnor, i början av 2000-talet. Jag skulle aldrig skriva en sådan låt i dag. Dels för att jag inte tycker att det ser likadant ut och dels för att jag inte riktigt har samma strategi för de frågorna i dag.

I texten till »Kommentarer« vänder du på steken och är väldigt kaxig. Du tar vad som skulle kunna ses som ett »grabbperspektiv«, även om det är ett konstigt uttryck.
– Ja, den är väldigt rakt i ansiktet. Men i dag tänker jag att det inte behöver vara så direkt. Så länge jag gör en fet låt så kommer folk inte bryr sig om vad jag har för kön.

Du har även gett ut de båda ep-skivorna Dagboksrap och Poesi för de mina. Släppte du dem på egen hand eller gavs det ut på något bolag?
– Jag släppte båda själv. Dagboksrap ser jag mer som en demo. Poesi för de mina är den som jag uppfattar som ep bland mina första släpp. Tanken var att Poesi… skulle hamna på vinyl, den hade skickats iväg till tryckeriet men tryckeriet gick i konkurs innan ep:n hann ges ut. Då bestämde jag mig för att ge ut den själv för jag hade ändå gjort en massa pappersarbete med den inför släppet.

– Tanken med Poesi var först att Heli skulle släppa den på sitt bolag (Satu Musik). Jag minns inte varför det inte blev så. Men när det hade knasat med tryckeriet så ville jag bara få ut den. Det var det viktiga.

Om vi hoppar framåt lite så är Petter samplad på både din singel »Fröken« från 2009 och på »Mitt driv« från Fröken B-sidor. Du har sagt att han gjorde att du började rappa på svenska.
– Ja, han har betytt sjukt mycket för mig. Det var väldigt mycket som hände i Stockholm, Göteborg och Malmö under den tid som jag bodde i Ulricehamn och började rappa. Svensk hiphop hade inte kommit till Ulricehamn då. Jag hade hört talas om Latin Kings och fått höra dem genom en kompis från Stockholm. Men jag fastnade aldrig för rap på svenska då, jag fattade inte grejen.

– Men Petter gjorde att jag kom in på den svenska hiphopen och att jag började skriva på svenska – att jag hittade mitt uttryckssätt. Det hade jag inte gjort med engelskan och att skriva på engelska.

Finns det andra svenska rapartister som varit viktiga för dig?
– Jag har lyssnat mycket på Ison & Fille, jag gillar deras känsla. Jag lyssnar mycket på hiphop som har en »slå underifrån«-känsla. Det är något jag gillar att skriva om själv och något som ger mig väldigt mycket. Just nu lyssnar jag mycket på Mohammed Ali och Stor, den typen av svensk hiphop.

Du har hiphop- och soulduon Silversystrar tillsammans med sångerskan Miah Jarnevi (Meldeah). Ni har haft projektet sedan 2006. Vad var det som klickade när ni träffades och började samarbeta?
– Hon gästade på Poesi för de mina och låten »Dina rum« där hon sjunger refrängen. Vi spelade in den utanför Göteborg och vi klickade i studion. Hon förstod precis vad jag ville ha ut av låten. Det var efter det som vi började höras mer och mer och hon var med mig på några spelningar som gästartist. Sedan föll det sig så att vi flyttade till Göteborg samtidigt, hösten 2006.

– Vi hade ingen utarbetad plan att vi skulle hålla på så länge som vi gjort, men vi funkade och jobbade bra ihop. Jag var och är sjukt imponerad av hennes talang och jag har förstått att hon diggar mina grejer också (skratt). Det håller igång det lite, jag tror att man behöver bli lite imponerade av varandra.

Så ni berömmer inte varandra spontant och direkt utan det är mer en känsla som finns där att ni respekterar och beundrar det respektive person gör?
– Precis. Det är klart att vi peppar och backar varandra men vi har också grym respekt för varandras skapande. Annars skulle det inte funka, inte för oss i alla fall. Sedan tror jag att vi, när vi började samarbeta, båda ville göra något nytt. Jag var mer en renodlad hiphop-artist och hon kommer från soul- och jazzhållet så det var en skön blandning. Då fanns det inte så många sådana blandningar så det var ett gränsöverskridande projekt.

– De första åren hade vi inga gränser utan prövade alla olika kombinationer. Ibland lät det skit och ibland blev det jättebra. Det är väldigt givande för mig att både ha Silversystrar och mina sologrejer, för det är två helt olika saker. När jag gör musik till Fröken B går jag helt in i mig själv, är kompromisslös och tar fram mina innersta grejer. Det är ganska smalt. Silversystrar är inte lika smalt och det ger mig helt andra möjligheter. Båda är väldigt olika även om det kanske låter likadant när jag rappar.

Musiken ni gör som Silversystrar har ibland varit kopplad till andra projekt. Som singeln »Under samma sol« som släpptes tillsammans med Erikshjälpen i samband med att barnkonvention fyllde 20 år. Ni har även varit en del av Solrosens arbete, en organisation för barn och unga som har en förälder eller anhöriga som sitter i fängelse. Kan du berätta mer om det engagemanget?
– Många grejer som man gör för att supporta något som är för en bra sak kan kännas lite hattigt, för det finns så mycket grejer som man vill backa. Jag tycker att man ska supporta och stödja så mycket man kan. Men det är väldigt roligt att gå in i ett projekt och få lite mer kött på benen. Att verkligen engagera sig i det mer än att bara dyka upp på ett bra arrangemang. Det har vi fått möjlighet att göra inom Solrosen. Vi har varit involverade i en turné som vi har kört i två omgångar och som kommer att köras igen.

– Det började med att vi var med på en samlingsskiva (Sånger från in- och utsidan, reds anm.) som släpptes av Solrosen och Räddningsmissionen. Det är en skiva som bygger på barn och föräldrar som har anhöriga som sitter inne och de har skrivit texter som vi fick bearbeta och göra musik av. Efter det projektet blev vi tillfrågade om vi ville göra en föreställning av det. Vi tackade ja och har åkt runt på skolor och fängelser och även haft offentliga föreställningar. Vi tolkar texter som andra har skrivit och sedan har vi med oss en kvinna från Solrosen som knyter ihop allt och pratar om ämnet.

– Det har varit otroligt givande möten för det blir ganska känslosamma föreställningar.

Vilka reaktioner har ni fått när ni uppträtt med musiken?
– Vi har fått väldigt mycket respons, både från skolor och när vi uppträtt inför interner på fängelser och även vid de »allmänna« föreställningarna. De mest spännande mötena har varit i fängelserna. Det är svårt att veta hur folk ska reagera. När du skriver dina egna texter och din egen musik då ansvarar du för vad du själv vill uttrycka. Men när du ska tolka någon annans texter så ansvarar du väldigt mycket för att det blir så som den personen vill och vad den vill få sagt. Och när du är i ett fängelse och uppträder inför folk som verkligen lever och känner detta, det är… Jag var orolig att vi skulle trampa folk på tårna för jag har ju inte den erfarenheten som de har.

Det skulle kunna bli fel om de ni uppträdde för uppfattade det fel, det som ni framförde?
– Ja, verkligen. Men alla spelningarna i fängelserna gick bra. Den sista vi hade nu innan jul var nog en av de bästa spelningarna jag gjort i hela mitt liv.

Vad var det för speciellt med den spelningen?
– Vi spelade på ett ställe där det satt killar mellan 18–40 år. Jag tänkte nog att jag skulle få svårt att nå dem – och då menar jag inte att folk som sitter inne skulle vara andra slags människor. Absolut inte. Men de var ändå ganska långt ifrån mig vad gäller upplevelser. De har varit med om andra saker än vad jag har och jag ville verkligen leverera texterna och musiken om deras upplevelser på ett trovärdigt och rättvist sätt.

– Det är inte så att det sitter ett gäng skurkar och banditer i fängelserna som inte är som vem som helst. Det är vanliga människor. Och framför allt så mötte vi en massa pappor, som kämpar med sin papparoll inifrån fängelset. Och mammor också för den delen. Vi har spelat på anstalter med både kvinnor och män.

– Men just det här tillfället var extra speciellt. Det här var den första kulturgrejen de fick ta del av på säkert ett år. Det var innan jul och en lite speciell stämning. Vi spelade i gympasalen i fängelset. Alla ställde sig upp och applåderade och ville inte lämna salen. Det var sjukt starkt.

Du är gymnasielärare i svenska och psykologi och har utbildat dig i Linköping. Hur kom det sig att du ville bli lärare?
– Jag var i ett tidigt skede väldigt inställd på att plugga och på att lämna Ulricehamn. Så jag drog direkt efter gymnasiet och började studera. Jag tycker om att lära ut och att se andra ta in saker, och svenska och psykologi är mina favoritämnen. Sedan har jag inte jobbat så mycket som svenska- och psykologilärare. Men jag har jobbat mycket med musik på skolor. Med det jag gör med Gör din grej!

Så du försörjer dig på det du gör med Gör din grej! och sedan kan du, om det finns möjlighet, jobba mer heltid som »vanlig« lärare framöver?
– Ja, precis. Och det var det som var min plan. När jag hade pluggat klart tänkte jag att jag skulle ge musiken ett år, och sedan blev det året sju år. Men det var rätt gött när jag kom på hur jag kunde kombinera musiken med pedagogiken, så att jag ändå håller igång lärandet lite.

Så rappen och läraryrket har flutit ihop på ett lyckosamt sätt?
– Ja, verkligen. Jag är sjukt tacksam över att det blev så för det känns som att jag får det bästa av båda världar. Jag är glad över att jag kan hålla på med musik så mycket som jag gör men jag hade varken kunnat och velat hålla på bara med det. Det beror nog lite på det jag var inne på förut, att du behöver vara lite mer trendkänslig och mingelsugen än jag är för att kunna hålla på bara med musik.

– Förut var jag inte lika okej med det. Då tänkte jag oftare att jag borde mingla lite mer, skaffa mer kontakter och kolla in vad som är aktuellt. Men nu har jag insett att det går helt utmärkt utan det.

Det måste vara en skön känsla?
– Ja, det är väldigt skönt. Jag vet inte…  Jag är inte bara helt konservativ och bakåtsträvande och bitter som folk tror ibland. Men jag vill inte byta ut min stil bara för att det är en ny säsong. Det funkar inte så för mig, det kommer inget bra av det. Jag är imponerad av dem som fixar de grejerna. Men för mig tar det bort hela grejen av att göra musik om jag måste vara trendkänslig. Då är det inte värt det, då kan jag definitivt gå tillbaka och jobba som lärare på heltid. Eller ta något annat kneg.

Brukar du uppfattas som bitter?
– Nej (skratt). Men jag brukar hela tiden driva med att jag är svår och kompromisslös, lite tjurig och envis. Men det är kanske bara min bild av mig själv. När jag skulle släppa senaste ep:n så konstaterade jag att det är ganska deprimerande, smala och tunga grejer på den. Men om det hade varit så otroligt smalt och svårt så hade det väl inte nått ut till någon? Så det är nog lite i mitt huvud att jag känner så.

Du skrev nyligen på din facebook-sida och tackade alla de arrangörer som velat boka dig under senare tid och som erbjudit sig att ordna barnpassning. Att det ger dig större möjlighet att hålla på med musiken och att könet får mindre betydelse. Man blir glad när man hör det. Blev du förvånad när du fick de erbjudandena?
– Ja, det blev jag. Och jag blev sjukt glad. Jag har ibland kvar känslan av hur det var förut, jag vet att det har ändrats och blivit så mycket bättre. Men det har ändå hänt mycket grejer som jag kommer ihåg. I dag när jag är ute och snackar med brudar som håller på med hiphop eller som vill börja så är det en del som inte vet hur det var tidigare, helt enkelt för att de var för unga då.

– Det är lätt att glömma att resultat som vi ser i dag kommer av någons slit. Jag får rösta i dag för att folk slet för det i början av 1900-talet, det kom inte gratis. Eftersom jag har känt av hur det var innan så blir jag extra lycklig över sådana här saker – och lite förvånad.

– Jag är förvånad över att det kommit från så många olika håll. Jag ska ha barn i maj och har fått tacka nej till arrangörer. Då har de kommit med ett motbud om barnvakt och det är verkligen ett konkret utslag av jämställdhetsarbete för mig. Det påverkar mig direkt, utan omvägar. Jag tycker att jag förtjänar det, men jag är fortfarande överraskad. Det är grymt och det känns väldigt bra. Envishet ger resultat.

Trägen vinner helt enkelt?
– Precis. Så känner jag över lag med min musik, det är det och att slå underifrån. Det är mina byggstenar känns det som. Det driver mig mycket.

Ja, mycket kan vara motigt och man kan ställa sig frågan om det finns någon mening till varför man håller på. Men fortsätter man så kommer det någon form av belöning. Och den här grejen indikerar en strukturförändring i musikbranschen. Utopin vore ju att det inte har någon betydelse om man är tjej och väntar barn, att arrangörerna löser det ändå.
– Ja, det är små delmål som jag känner att man uppnår ibland. En annan sådan grej var när jag och Miah spelade på Picknickfestivalen i Göteborg för något år sedan. Det var första gången, sedan jag började uppträda, som jag spelade på en stor grej med sjukt mycket folk och fick mycket respons efteråt, där ingen av de som gav mig respons anmärkte på att jag var tjej. Alla som gav mig komplimanger sade »rappare« eller »MC« eller berömde mig för min musik. Det var första gången det hände i mitt liv. Det var också ett sådant delmål – det kanske tog tio år men det gick. Sedan kanske det tar fem år till det händer igen, men det är i alla fall bättre. Vi är på g!

Ja, det är så otroligt värdefullt.
– Ja, jag snackar aldrig om det här i min musik längre. Jag tror att det finns många olika strategier för att ändra den här strukturen. Jag värderar inte strategierna, att om du gör på ett sätt så är det sämre än om du gör på ett annat sätt. Om du snackar om att du är brud och hur du upplever det, som jag gjorde i »Kommentarer«, om det känns rätt för dig så tycker jag du ska göra det.

– För mig har det under de senaste åren känts mer rätt att inte blanda in det i min musik. Jag snackar gärna om det, som nu i en intervju eller när jag föreläser. Men i båset och på scenen är det inte relevant för mig.

Varför har du valt den strategin?
– Jag pratade mycket om det i min musik förut, det är mycket möjligt att jag kommer att komma tillbaka till det. Men under den senaste tiden så passar det inte mig. Jag har andra saker jag vill säga. Samtidigt vill jag vara noga med att jag inte tycker att det är fel att prata om det. Ibland när man vill få till en förändring så vill folk ofta få det till att det bara finns ett sätt att göra det på. Det håller jag inte med om alls. Jag tror att vi måste göra det på tio olika sätt.

– Om det finns tio olika brudar som rappar och har tio olika strategier så tror jag att det ger mer än om alla gör på samma sätt. Jag lägger ingen värdering i det, man ska hitta ett sätt som passar en och som man själv mår bra av. Och för mig ger det mitt musikskapande mer just nu att inte snacka om det. Men jag vet många artister som snackar om det och där jag tycker att de gör helt rätt och det funkar för dem.

Ja, bara för att du är en kvinna och rapartist innebär ju inte det att du per definition måste sjunga om kvinnorollen. Bara det faktum att du är en kvinna och rapartist som är grym är ett statement i sig tycker jag.
– Ja, och exakt det tror jag är en bidragande faktor till att jag valt att göra såhär just nu. För jag har mött många som tycker att det bara finns ett sätt att göra det på. Jag är en kvinna som står på scenen och visar att kvinnor kan göra det här, utan att jag behöver säga att jag är kvinna. Samtidigt tycker jag det är skitbra att man träffas och diskuterar hur vi ska ta oss an problemet. Båda behövs, istället för att vi går emot varandra, då blir det bara knas.

Du ska fortsätta spela tills du ska få barn?
– Jag ska spela till slutet av april, sedan är det tänkt att jag ska vara mammaledig i maj, juni och juli. Sedan har jag spelningar i augusti igen. Jag har inte tagit på mig för mycket, jag vill veta att jag själv och bebisen mår bra. Det är viktigast. Om alla mår bra ska jag vara igång i höst igen.

Mer om Fröken B.

Ep:n Fröken B-Sidor