Exploderande dödsjazz

Ta en del minimalism, otyglad friformsrock, noise, tyngden från metal och energin från punk. Addera en god dos improvisation och humoristiska låttitlar som »Æbler och pærer« och »Hvid dværg«.

Ut kommer Selvhenter. En dansk kvintett som är en förnyelse i en genre som många gånger jagar efter ett riktmärke men som lika ofta kör fast i en konceptuell ram. Selvhenter omfamnar en mängd stilar och influenser, och lyckas hålla alla på mattan. Musiken irrar inte bort sig i experimentellt mumbo jumbo utan mål och tanke. Det är hela tiden fokuserat, påträngande och jävligt levande.

I slutet av 2012 släpptes albumet Frk. B. Fricka. Det är ett blytungt och magnifikt album. I låt efter låt bygger Selvhenter upp intensiva drone-artade ljudväggar som de sedan släpper lösa i hård och instrumental rockmusik. De båda trummisarna Anja Jacobsen och Jaleh Negari hamrar tungt och dynamiskt fram rytmer som löper runt eller stångas mot varandra.

Trombonisten Maria Bertel och saxofonisten Sonja LaBianca blåser fram frenetiska toner och tjut. Och violinisten Maria Diekmann framkallar en dissonans som anger nerv och spänning i musiken. Det är effektpedaler, distorsion och infall. Kaos, oordning och rörelse.

Allt sammanfört i en kraft som trycker bort allt oväsentligt och som formulerar meningen med utrymmeskrävande och högljudd musik. Själva poängen med att föra ett jävla oväsen.

Frk. B. Fricka är utgiven på Eget Værelse, ett Köpenhamnsbaserat kollektiv av kreativitet, kompromisslöshet och humor. Ett gäng individer som samarbetar i olika konstellationer och som experimenterar, inte för sakens skull utan för att nå framåt och se möjligheter.

Det låter som banala ledord från en hurtig jobbcoach. Men det är raka motsatsen. Brutalt ljud, snyggt och begåvat framfört. Rakt i ansiktet.

För Frk. B. Fricka blev Selvhenter nominerade till Nordic Music Prize 2012. Bandet har avverkat spelningar på Roskildefestivalen och på festival i Österrike, gjort en turnésväng i Japan, spelat på Inkonst i Malmö och besökt Island.

Jag ordnade en tid för Skypesamtal med ena trummisen Anja Jacobsen för att ta reda på hur allt startade.

Var kommer titeln på albumet, Frk. B. Fricka, ifrån?
– Det är namnet på en kvinna från Island. Hon jobbade med att sälja torkad fisk. Vi bodde i hennes hus när vi spelade på Airwaves-festivalen för några år sedan. Vi förstod inte varför det luktade så konstigt i huset. Den sista dagen vi bodde där hittade vi ett stort parti med torkad fisk under trappan. Det var hennes »förråd«. Det visade sig att hon gick runt till äldre i Reykjavik och sålde fisken och på så sätt höll hon liv i hela elektronika- och avantgarde-scenen i staden.

Okej… genom att sälja fisk?
– Ja.

Hur träffade ni henne?
– En av våra kompisar kände henne och hon erbjöd oss att bo i sitt hus så att vi hade någonstans att sova under festivalen.

Men hur höll hon liv i elektronikascenen genom att sälja fisk?
– Den kunde inte överleva på egen hand så hon fick pengar för att ge ut album med banden som utgör scenen, däribland ett av de legendariska isländska avantgarde-banden. Nu kommer jag inte på vad de heter…

Det är en jävla bra historia, är den sann?
– Ja.

När startades Selvhenter?
– Violinisten, trombonisten och saxofonisten startade bandet runt 2006. Två år senare kom jag med i bandet och även en annan trummis. Sedan slutade den andra trummisen och Jaleh ersatte henne strax därpå.

Hur träffade du Sonja (saxofon) och Maria (violin)?
– Sonja och jag hade spelat ihop i ett annat band i runt tio år. Jag kände Maria som spelar trombon från musikscenen i Danmark. Violinisten träffade jag genom dom.

Så den danska musikscenen och undergroundmusiken är det ni har gemensamt?
– Ja. På de mer experimentella konserterna brukar man möta samma sorts människor.

Vad var intentionen när ni blev ett band 2008?
– I början var det att utforska oljudsstrukturer i musiken med olika effektpedaler och sedan tillkom den rytmiska delen som vi tillförde med trummorna. Målet är att sammanföra alla möjliga slags influenser. Vi har lyssnat mycket på musik från hela världen liksom den klassiska minimalist- och dronemusiken från avantgardescenen, så vi försöker att förena allt det. Och att skapa något som inte är för uppenbart.

På vilket sätt hade effektpedalerna en betydande del för er musik i början?
– Jag var inte med från början, men jag vet att de experimenterande mycket då. Sonja och Maria som spelar violin började använda kontaktmikrofoner vilket de inte hade gjort tidigare. Så det var ett nytt sätt att arbeta – att utforska vad de kunde göra med sina instrument och vilka pedaler som bidrog med vilka sorts effekter. Det var en inspiration i början.

När du gick med i bandet och tillförde trummor tillsammans med Jaleh, vilken tanke hade du med det rytmiska?  
– Vår tanke var att spela på ett sätt som kompletterade varandra. Att vi spelade rytmer som inte var exakt likadana, men som fyllde ut utrymmet emellan våra trummor. Vi gillade också det polyrytmiska, och att gå in och skapa en hård och stark takt tillsammans när vi tycker att det passar.

Jag har försökt att översätta namnet Selvhenter och har bara fått förklaringen »ladda ned«. Stämmer det?
– Nej, det gör det inte, haha. Det är roligt för det verkar inte finnas i Norge och inte heller i Sverige. Det måste vara ett danskt ord. Det kommer från när man spelar ett bollspel när du är liten, det kan vara både fotboll och brännboll. Om någon kastar eller sparkar bollen för långt så ropar de andra »selvhenter!«. Det betyder att den som kastade måste hämta bollen själv.

Jag tror inte att det finns något sådant ord på svenska.
– Några personer från Norge som jag träffade tyckte att det verkligen var djupt, att man »måste hämta den själv«, haha.

Ni är en del av ett konst- och musikkollektiv som heter Eget vaerelse. Kan du berätta lite om det?
– Det startades av medlemmarna i Selvhenter. Vi behövde en plats och kanal, både på internet och även där vi kunde ge ut skivor. Vi har även andra projekt som vi driver. Så på Eget vaerelse kan vi släppa det vi gör såväl solo som med andra band och med Selvhenter.

Så det finns olika band som ger ut sin musik på Eget vaerelse?
– Ja, vi har till exempel Valby Vokalgruppe, som jag leder och sjunger och spelar keyboard i. Maria Bertel har ett soloprojekt som heter Ymers Pizza och Maria Diekmann har ett band som heter Diekmann. Hon har en bakgrund i konstvärlden så hon gör ljudkonst i det projektet.

Hur många personer är involverade i Eget vaerelse?
– Det är egentligen bara vi fem i Selvhenter, samt två andra tjejer i Valby Vokalgruppe. Det är vi fem som står bakom Eget vaerelse.

Kombinerar ni musik med konst och utställningar och performance?
– Bara Maria Diekmann är inne på performance och liknande saker, medan vi andra är musiker och kompositörer. Vi gör omslagen själva och även hemsidans utseende, vi sätter inte upp några utställningar.

Du bor i Berlin medan resten av bandet befinner sig i Köpenhamn. Hur repar ni och skriver låtar?
– Jag åker mycket fram och tillbaka, jag är väldigt ofta i Köpenhamn. Låtskrivandet har utvecklats en del. I början gjorde vi det väldigt mycket som ett kollektiv, vi jammade och jammade och formade musiken utifrån det. Men vi upptäckte att det går mycket snabbare om någon kommer med en idé och de andra får komma på själva vad de vill göra inom den idéns ramar.

Och ni utvecklar idéerna när ni träffas och repeterar?
– Ja, då är det fokuserat.

Vad gör du i Berlin?
– Jag komponerar för Valby Vokalgruppe och håller även på att starta ett soloprojekt.

Ett projekt som är kopplat till Berlin?
– Det har faktiskt mer att göra med Köpenhamn. Men anledningen till att jag är i Berlin är att det är enklare att fokusera och bara inrikta sig på att arbeta här. I Köpenhamn försvinner tiden, åtminstone är det så för mig. Jag får aldrig gjort det jag ska. Men här kan jag verkligen koncentrera mig och komponera.

Komponerar du på ett klassiskt sätt, som till Valby Vokalgruppe?
– Ja, det är ofta något med noter, text och tydligt definierade roller. Men vi arbetar även med improvisation.

Så du har en bakgrund i klassisk musik och är skolad musiker?
– Inte så mycket klassisk musik, men jag har lärt mig att läsa noter och skolat mig. Men jag har inte studerat på någon musikskola, det är Maria Bertel som gått på musikskola. Jag gick på ett musikgymnasium där jag lärde mig de grundläggande grejerna.

Arbetar ni mycket med improvisation i Selvhenter eller »planerar« ni låtarna i stor utsträckning?
– När någon har en idé så börjar vi improvisera och experimentera med den och alla letar efter sin roll. Därefter planerar vi den mer i detalj, och försöker ta reda på om vi kan ha egna partier i låten och hur den ska arta sig. Det gör vi kollektivt.

Hur viktigt är improvisation för er musik?
– Det är väldigt viktigt. Vi försöker alltid ha en dörr öppen i varje sång så att det finns en möjlighet att ta den någon annan stans om vi vill live. Det finns alltid en möjlighet att improvisera och jamma.

Brukar ni göra det live?
– Ja, men det är en stark ram. Ibland håller man sig till den ramen och ibland improviserar man mer eller mindre. Det finns alltid ett tydligt element av improvisation. Ibland är en låt bara en improvisation och vi vet inte vad som kommer att hända, mer än att den kommer att sluta i ett specifikt trumparti.

Hur känns det att bara släppa allt och ta den möjligheten?
– Det är väldigt skönt. Det är något vi har arbetat mycket med, vi har arbetat medvetet med hur vi improviserar. Vi hatar alla den sortens improvisation när alla väntar på att en person ska börja improvisera och håller tillbaka. Vi arbetar istället efter att när man kommer in i ett parti så är man konsekvent och håller sig till det man gör ända tills partiet ändras av sig själv. Så att vi inte påverkas för mycket av det medvetna och att tanken börja styra musiken. Att följa en tydlig impuls som man avbryter när den är över.

Tycker du att viss improvisationsmusik, inom till exempel jazz och experimentmusik, är för begränsad av att man väntar på att en musiker ska göra sin grej och när den musikern är klar så tar nästa vid?
– Ja, det tycker jag. Men jag kan inte säga att det är så för en specifik genre för det finns så många olika undergenrer och stilar inom improvisationsmusiken, och olika sätt att göra det. Men över lag blir jag väldigt irriterad när någon inte spelar på sitt instrument, ungefär som en sångare som viskar hela tiden istället för att sjunga. Man bara: »börja spela!«

När man lyssnar på albumet, och även den tiotummare ni släppt, så hör man referenser till minimalister som Steve Reich jämte mer friformsartade artister som John Zorn och även punk och metal. Vilka är era influenser?
– Det finns mycket. Det är frijazz som Ornette Coleman och Alice Coltrane, krautscenen, afrikansk slagverksmusik, östasiatisk gongmusik, rituell transskapande musik, minimalismen med Steve Reich och Morton Feldman, punk och rock som Led Zeppelin, dronemusik och band som Earth och Sunn O))) och noise. En sak som är intressant är att om man ser till vår instrumentation så är det alla delar som ingår i en klassisk symfoniorkester. Vi har blåset, stråkarna och slagverket. Vi kan sätta på förstärkarna och ha ett uttryck och sedan kan vi stänga av dem och ha ett mycket mer klassiskt uttryck eller jazzartad känsla.

På albumet är ni mestadels förstärkta och elektriska. Så den akustiska sidan av Selvhenter kommer i första hand fram när ni uppträder live?
– Ja, det är några låtar på albumet som är akustiska men det är främst den förstärkta, elektriska som gäller. Vi använder den akustiska mest för att pausa och vila öronen när vi spelar live. Både för oss men även för publiken. För när vi sedan kommer tillbaka med en stark elektrisk version så har den en ny ton och mening, när du rensat öronen. Då blir det ännu mer galet än innan.

Så det är viktigt för er att inte bara bygga en ljudvägg som pågår genom hela konserten, utan att inkludera några luftfickor?
– Ja, det brukar funka väldigt bra. Men ibland går det väldigt bra att köra ett larm rakt igenom hela konserten också.

I ett videoklipp på er hemsida från en konsert i Århus förra året så inleder ni med att spela ett ganska ritualistiskt slagverksparti på cymbaler som ni lagt på scengolvet. Gör ni det ofta live?
– Ja, vi har gjort det ganska mycket. Det är ett annat sätt att bryta av från wall of sound-strukturen, att spela ett slagverksparti. Ibland har jag och Jaleh spelat på träblock och andra truminstrument.

Är det den »akustiska delen« av trummandet?
– Ja.

Jag tycker att det finns en humoristisk sida hos Selvhenter också, dels på era omslag och flyers men också i låttitlarna. De heter saker som »Æbler och pærer«, »Hvid dværg« och »Dödsjazz«. Vilken betydelse har humor för det ni gör?
– Jag tycker det är viktigt för oss att inte bli för självupptagna, det är alltid viktigt att ha humor när man uppträder på en scen och gör musik. Genom låttitlarna uttrycker vi det. Så de är medvetet roliga.

Hur kommer ni på dem, som »Hvid dværg« till exempel?
– Några av dem uppstår i musiken, som att man känner att en låt håller på att implodera. »Hvid dværg« till exempel kommer från uttrycket »white dwarf« som är den vetenskapliga beteckningen på en stjärna som håller på att dö och som exploderar inuti sig själv. Så låten talar för sig själv.

– När det gäller  »Æbler och pærer« så kanske du hör att det är två olika rytmer i den låten. En del av bandet spelar en rytm och den andra delen av bandet spelar en annan rytm och vid en punkt möts de. Så en får den andra rytmen och den andra får päronen under ett parti i låten. Det är i och för sig inte så roligt, när jag tänker efter, haha.

Titeln »Dödsjazz« känns som en väldigt passande beskrivning för det ni gör.
– Ja, det stämmer. Det var en kille från Norge som kom på den titeln. Han hade en klubb som han bokade band till och den här klubben skulle bara boka artister som spelade »dödsjazz«. Jag tyckte det var en så bra beteckning på det vi gör så jag berättade det för de andra i bandet och det blev namnet på den låten.

Brukar ni säga det när folk frågar vad ni spelar? Att svaret är »dödsjazz«?
– Det gör vi faktiskt inte, men jag ska börja göra det. För det är alltid svårt att berätta vad man gör och jag hatar att börja prata om genrer så jag kanske bara ska säga det.

Vi har pratat lite om era omslag och er visuella sida. Jag tycker att det är ganska kollageartat och lite dadaism över det. Vem eller vilka gör omslagen och affischerna i bandet?
– Vi är faktiskt alla involverade i det. Det var främst jag och Maria som spelar violin som gjorde omslaget till albumet, men vi bidrog alla till det. Flyers har Sonja, Jaleh och Maria som spelar trombon gjort så alla arbetar med det.

Arbetar ni alltid så med det estetiska, att alla bidrar?
– Ja, vi är väldigt demokratiska så vi delar verkligen upp arbetsuppgifterna. Ibland gör någon flyers, nästa gång någon annan. Det beror på vem som har tid.

Förutom albumet och tiotummaren har ni släppt en skiva som heter Lun elegance. Är det en CD eller EP?
– Det är en CD i ett litet format, det var innan vi trummisar kom med i bandet, den är bara med violin, trombon och saxofon.

Så musiken på den är inte lika rytmisk som det ni gör nu?
– Jo, det är rytmiskt men det är mer noise, det är oljudet som skapar rytmerna på den skivan.

Ni ska spela i både Danmark och i Europa nu i april. Har ni märkt att intresset för er musik har växt den senaste tiden, med tanke på albumet och nomineringen till Nordic Music Prize?
– Jag vet inte hur stor betydelse den nomineringen har haft. Jag tror att det var innan det som intresset började växa. Det var en kille som heter Tony från Belgien som har en skivbutik som heter Instant Jazz, han började hjälpa oss att boka spelningar i Belgien och Holland. Sedan hade vi en annan spelning i Berlin i december där vi fick ytterligare en bokare kopplad till oss, Planet Rock, i Tyskland. Så det har växt under det senaste året. Många har nog hört talas om nomineringen men jag vet inte hur mycket sådant betyder. Jag tror att spelningarna är det viktiga, varje gång vi har uppträtt live har vi fått väldigt bra respons och åtminstone två nya spelningar efter det.

Ni attraherar både en publik från jazz och det experimentella lägret och en mer utpräglad rockpublik, nuförtiden brukar ju de skarorna blandas.
– Ja, vi är både inne på jazz- och improvisationsbiten och kan även uppträda på rockfestivaler, det är väldigt behändigt på så sätt.

Är det någon skillnad mellan de två publikerna vad gäller respons och på vilket sätt de interagerar i musiken?
– Ja, det är en väldigt annorlunda atmosfär på en festival som Roskilde jämfört med en festival i Wels i Österrike (Music Unlimited). Den sistnämnda anordnas av en kille som arrangerat festivalen under tjugofem år. Så det är samma publik som kommer dit och alla är gråhåriga och sitter ned. Inte så livlig publik.

Hur är det att spela en sådan högljudd och kraftfull musik som ni gör för en publik som sitter ned och är ganska tysta?
– Det var som när vi spelade i Japan. I Danmark lever publiken om väldigt mycket, de skriker och applåderar. Men i Japan var de väldigt tysta, de klappade lite efter varje låt och då tänkte vi att de inte gillade oss. Men sedan fick vi reda på efteråt att de verkligen uppskattade det och lyssnade intensivt. Så vi får helt enkelt vänja oss vid att viss publik är väldigt lågmäld, men det behöver inte betyda att de inte gillar oss.

Det kan vara en intressant reaktion också, att man fattar först efter konserten att de gillade det?
– Ja, och det är utmanande. Det krävs att man är professionell på scenen och håller uppe en bra anda och fokuserar på musiken istället för att tappa fattningen för att man inte vet vad de tycker. Det krävs erfarenhet att bara fokusera på att spela, oavsett vilken reaktion publiken ger.

Har ni fått negativa reaktioner någon gång?
– Bara när folk tycker att det är för högt, och då brukar de lämna lokalen.

Selvhenter kommer att spela in ett nytt album i augusti som är tänkt att släppas nästa år.
Eget vaerelse
Lyssna på Frk. B. Fricka.
Mer info om Selvhenter här.