Erik Enocksson: Apan som rann ut i sanden

Skulle det kunna vara så att alla människor föds potentiellt onda? Att du är ond, eller kan vara det? Att det är en fråga om omständigheter och att du kan hämta fram ondskan i ett givet läge? Att jag är ond – kan vara det?

Du ser en löpsedel om en man som plötsligt mördat hela sina familj i ett lugnt villaområde. Grannarna beskriver det som ”obegripligt”. Man misstänkte ingenting. En kort bild av hur ondskan snabbt slog till. Och sedan tänker du inte mer på det.

Men det finns förstås alltid en berättelse bakom kvällstidningsartikeln. Om ett längre förlopp med början och slut. Skulle ondska helt enkelt kunna vara en möjlig konsekvens av orsak och verkan? Yttre omständigheter snarare än inre. En reaktion snarare än ett evigt tillstånd?

I så fall bär vi alla på ett slumrande våld.

Det var ungefär sådana frågor som Erik Enocksson och vännen och regissören Jesper Ganslandt diskuterade en kväll för några år sedan, under ett ”grisigt mingelliknande spektakel” i Brunogallerian på Götgatan i Stockholm. På några decimeters håll fick de skrika varandra i öronen för att höras över musiken.

Ganslandt berättade om ny filmidé han hade. Skitbra, fantastiskt, du måste köra, tyckte Enocksson.

– Det kändes så jävla genialt i sin enkelhet när Jesper började prata om ”Apan”. Föreställningen om vad ondska är sitter så djupt. Att det skulle kunna finnas i oss alla är fruktansvärt stigmatiserat. För det innebär ju att kontext är allt. Och vi har inte en jävla aning om vad som kan komma ut på andra sidan, säger Erik Enocksson.

Det var långt innan det fanns en historia eller manus och efteråt började båda jobba med det där samtalet på var sitt håll.

Jesper Ganslandt skrev och regisserade det som skulle bli en av de allra bästa svenska filmerna någonsin. En fullständigt förkrossande skildring av hur en vanlig man med ett vanligt jobb i ett vanligt hem vaknar upp på badrumsgolvet, med blod på händerna och ångest och ånger över bröstet. Och hur han det kommande dygnet irrationellt och i lågintensiv panik försöker fly bort från det egna, inre avgrundsdjupet.

Blundar han blir mörkret bara ännu tydligare.

Utan att saken hade diskuterats började Erik Enocksson skissa på musik till filmen. De två hade gjort i princip allt tillsammans tidigare. Han började göra problemformuleringen till sin egen, och ville pröva sin gamla, kanske enkelspåriga bild av ondska. Och inte minst det konventionella sättet att gestalta den: dödsmetall, skräckfilm, stora gester och sökta effekter.

– Det finns otroligt fasta formler för hur man skildrar ondskan. Jag ville dra ner det till något väldigt avskalat men ändå kraftfullt. Jag ville se om det gick att använda sig av de här schletna uttrycken men göra något mer nyanserat. Något mindre lättköpt och aggressivt. Något som inte bygger mot ett crescendo.

– I stället skulle det hela tiden leda till antiklimax. Ingenting som exploderar utan musik som ligger och maler och bara rinner ut i sanden. Jag ville använda stora stenar för att bygga något mindre.

I praktiken innebar det distad bas och Korgsynthen Polysix – inget annat. En helt ny ljudvärld för Enocksson som tidigare arbetat med akustiska och organiska instrument, som gitarr och orgel i ”Farväl Falkenberg” och rösten i ”Man tänker sitt”.

De sju titellösa spåren på ”Apan” bär en känsla av enslighet, av ödslighet, av att vara mycket ensam i något mycket stort. Musiken är storslagen och mäktig och på samma gång karg och kall, ogästvänlig, med ett slags nervositet som är svår att ta på men ständigt närvarande.

Ibland med ett dovt och nedtryckt mullrande vid botten, medan ljusare och mer ordnade former rör sig vid ytan. En tät spänning mellan hot och trygghet. Andra gånger uttrycker den minimalistiska kompositionen mer direkt ilska och våld. Korta uppstötningar som bara råkar och måste tränga igenom, eller mer sammanhängande och med bestämdhet.

Precis som filmen ”Apan” är musiken kompakt i sitt mörker.

När antiklimax och musikalisk askes tvingade ner melodierna till ett minimum blev själva det trånga ramverket ett slags tema och en kontinuitet i sig. Trots att Erik Enocksson själv ser just ”Apans” fåtoniga grundmelodi som det vackraste han har skrivit spelas den under hela verket bara en och en halv gång. Att stryka melodin var det främsta och svåraste jobbet. Och det han är mest nöjd med.

Enocksson jobbade med sin tolkning av de där frågorna om ondska parallellt med tillkomsten av filmen. Men han spelade inte upp den för någon, utan våndades snarare över hur den skulle tas emot. Medveten om att den gestaltning som han hade bestämt sig för kanske inte korresponderade med Ganslandts.

Och när han väl tvingades visa upp sitt material hade båda två för rätt länge sedan insett att det skulle bli en film utan musik. Ändå gjordes två versioner: en med, en utan. Och det blev allt tydligare hur två sidor av samma berättelse, två skildringar av ondskan – en yttre och visuell och en om känslotillståndet och historien bakom – motverkade snarare än förhöjde varandra.

1 plus 1 blev inte 3 utan 0. Jesper Ganslandt kallar resultatet ”baktungt” och ”outhärdligt”, Erik Enocksson för ”patetiskt” och ”plågsamt”.

– Det är ett skolboksexempel på vad musik gör, hur den spelar mot sympatier på ett enormt kraftfullt vis. Och på något sätt upplevde jag det som oärligt i den här filmen.

– Även om musiken till slut inte skrevs till filmen utan separat från den, så är varje ton och varje melodi vägledande på ett sätt som är rätt ocharmigt och äckligt. Det blir till och med ännu tydligare i det här fallet, eftersom den versionen kom till efteråt.

Den stränga återhållsamhet som präglar Enockssons del är grundläggande också i filmen. Skådespelaren Olle Sarris oansenliga uppsyn och de minsta möjliga gesternas spel, Fredrik Wenzels foto som naglar sig fast i huvudpersonen Kristers rygg som ett flåsande och plågat samvete, den fullkomliga och spända actionlösheten. Det är ett sparsamt och mycket exakt berättande över bara 75 minuter.

Och på dvd-utgåvan finns faktiskt den ratade mixningen att jämföra med. En Alternativ version med specialskriven musik där flera av styckena är fylligare och smutsigare inspelningar än dem som nu givits ut på skiva. Musikläggningen är följsamt försiktig och egentligen aldrig i onödan. Ibland fungerar det utmärkt. Men det finns bland bilderna liksom inga hålrum för musiken att sjunka ner i. I stället lägger den sig ovanpå.

De surrande musikspåren understryker filmens fysiska känsla av flykt, som är stark och påfrestande i sig. Skorrande distorsion blir Kristers vrålande bröstkorg. Men det händer också något med perspektiv och sympati. Det där genomsnittliga tegelhuset med träpaneler och familjefoton och vardagsrumsmöbler i skinn – här fyllt av blod och tystnad – blir på något sätt tittarens eget hus. Fyllt av egna minnen och associationer.

Det blir sorgligt i stället för otäckt.

– I film underställs alltid musiken det visuella, vilket är sjukt eftersom den är så avgörande. Men den är inte rationell. Det är det som gör att vi gång på gång låter oss styras. Det här händer aldrig i verkliga livet men vi köper det som form helt okritiskt när vi ser på film. Det är fantastiskt att det starkaste instrumentet för att styra människor hela tiden går under radarn.

– I ”Apan” tycker jag att man ser den funktionen och så fort man gör det blir det äckligt och vulgärt. Eftersom filmen är så speciell måste vi vara ännu mer aktsamma än tidigare. Det var a och o att den inte kändes sökt. Det mäktiga är när den kan vara plågsam ändå.

Filmen är dessutom mycket snyggt ljudlagd i sin slutgiltiga version och saknar knappast musik. I stället framträder de realistiska ljuden som närmast musikaliska i den ordknappa dialogens mellanrum.

Avlägset trafikbrus och t-banetåg, dovt brummande på insidan av den där moderna kombin som utgör all trygghet som finns kvar. Kråkor och kajor, en hårt strilande dusch. En subtil men intensiv närvaro av den yttre världen som stänger in och tränger sig på Krister, som gradvis tvingas kapitulera inför fakta.

Den enda uttryckliga kopplingen mellan film och musik är William Byrds psalm ”Ave Verum Corpus”, som framförs av Botkyrka kammarkör under en kvällsandakt i en av filmens sista scener. Krister vandrar in i kyrkorummet till synes planlöst och slår sig ner i en bänk. Han blundar och ber Fader vår, du som är i himmelen, helgat vare ditt namn. Innan han fortsätter till en leksaksbutik.

I Enockssons händer blir körstycket ett slags hård och högstämd scifi-schablon med associationer till Wendy Carlos moogversion av ”Funeral Of Queen Mary” i ”Clockwork Orange”. Med psalmens hela allvar och budskap om synd, lidande och förlösning intakt. Det är också en av höjdpunkterna på den ”Apan” som gavs ut som genomskinlig LP i slutet av sommaren. Två år efter att filmen gick upp på bio.

Som komplement och fortsättning är skivan lysande.  ”En annan aspekt av samma apa”. Visuell och skrämmande med Kristers kamp i bakhuvudet. Även om den – helt tydligt – inte behövs så målar den utanför kanterna och låter tittaren associera vidare om ett längre skeende. Om bakgrunder och orsaker.

– Filmen är en berättelse om en man som har slaktat hela sin familj. Men den är så öppen i alla ändar. Det räckte inte för min del. Det går inte att sitta med det så länge om man inte kan dra någon egen lärdom.

– Under ett helt år gick jag dagligen in i hörlurarna och drog på distortionen, liksom satt i mörkret. För mig var det avgörande att det fanns något ljusare. Jag var tvungen att ta reda på vad “Apan” betyder för mig.