Dreezy: Hjärtat på skjortärmen

Om ett decennium eller två kommer vi blicka tillbaka på de här senaste två åren som en tid då Chicago fullständigt dominerade hiphopmusiken. En gyllene era, precis lika betydelsefull som New York åren 1993–95, New Orleans en kort tid därefter och Atlanta runt millennieskiftet.

Atlantas Gucci Mane och hans kollektiv 1017 Brick Squad med Young Thug i spetsen må kanske ha en del saker att säga om det påståendet. Men jag är likväl övertygad om att den drillmusik som smattrar över oss hela vägen från Chicago redan står skrivet med fetstil i historieböckerna.

Kanske är det därför en smula paradoxalt att det bästa mixtapet jag hört från Chicago i år egentligen inte alls är särskilt representativt för drillen. 19-åriga Dreezys debutsläpp Schizo må visserligen delvis vila på samma grund av ödesmättade stråkar och hyperenergiska trummor. Men där hennes kollegor hela tiden försöker överträffa varandra i att måla upp allt smutsigare och hårdare beskrivningar av Chicagos bakgator rappar Dreezy mest om kärlek, sex och spruckna relationer.

Hennes musik är så fullkomlig och så självklar. Kanske av den anledningen att hon just verkar befinna sig i uppbrottet av ett förhållande – mellan ilska och saknad, sorg och svek.

Någon timme efter det att jag lagt på luren med Dreezy går jag in på hennes twittersida. Just innan vår intervju har hon postat en rad uppdateringar som vittnar om att hennes tillvaron ter sig just som hennes mest ilskna och svikna texter.

Men det där vet jag som sagt inget om när jag ringer upp Dreezy i Chicago.

När började du rappa?
– Jag var freshman i high school tror jag. Eller var jag sophomore…? Nej, vänta. Jag var 14 år så jag måste ha varit freshman. Jag har alltid skrivit dikter ända sedan jag var barn. Det fanns ingen tanke på att få dem publicerade utan jag brukade skriva för mig själv, i anteckningshäften hemma och i läroböckerna i skolan.

– När jag var typ 14 år började jag kicka lite rhymes mest på skoj och jag fick bra respons direkt från min kompisar. Jag blev erbjuden att spela in lite låtar med lokala producenter och så började jag bygga en liten fanbase som bara växte. Och som fortsätter att växa.

Du är född och uppvuxen i Chicago?
– Japp, born and raised. Fast min familj flyttade ut till förorten när jag var ganska liten. Men som tonåring flyttade jag tillbaka till innerstan. Nu bor jag i south side Chicago.

Chicago har ett rykte om sig att vara ganska hårt, var det också fallet när du växte upp?
– Jag vet inte vad jag ska svara på den frågan. Chicago har alltid varit en våldsam stad och det vet man med sig ända sedan barnsben. Men min mamma såg alltid till att jag inte hängde ute på gatorna som ung. Det var väldigt viktigt för båda mina föräldrar att jag höll mig borta från fällorna som finns för en ung person i den här staden.

Känner du dig samhörig med hela drillscenen?
– Alltså, både ja och nej. Egentligen mest nej. Jag ser mig inte alls som en drillartist även om jag så klart lånar mycket av mitt sound från den scenen. Jag är mycket mer mångsidig än så. Kanske vill jag närma mig mer pop och r&b i framtiden, vem vet? Fast visst står jag mycket i tacksamhetsskuld till drillmusiken. Många av artisterna jag samarbetar med kommer just därifrån.

Schizo känns ibland som ett öppet brev till ett ex. Var det så du tänkte dig mixtapet?
– Nej, egentligen inte. Men det är coolt att du känner så, alla har rätt till sin egen bild av musiken. Jag rappar väldigt mycket om kärlek och sex så kanske är det ofrånkomligt. Fast visst handlar mina texter om vissa specifika personer som jag haft förhållanden med. Vartenda ord som jag någonsin skrivit ned har jag hämtat från mina egna erfarenheter. Så lite rätt har du kanske ändå (skratt).

Jag tycker att du är en av de mest modiga textförfattarna i hiphop just nu. Skulle du beskriva dig själv som orädd?
– Tack så mycket! Orädd? Hmm, ja jag skulle nog säga att jag är det. I alla fall till viss del. Det finns alltid några saker man behåller för sig själv. Men jag försöker faktiskt att vara fierce. Jag rappar väldigt mycket om sex och då finns det alltid dem som skriker att man är en hora eller en slampa. Vilket är sådan löjlig dubbelmoral. Mina texter är inte mer explicita än någon manlig rappares. Det gäller bara att ignorera sådant.

Schizo är Dreezys första solomixtape även om hon har ep:n DSM såväl som ett gemensamt mixtape med rapparen Mikey Dollaz bakom sig. Men på Schizo infriar hon allt det jag bara kunnat ana.

Jag vet ärligt talat inte när jag hörde en total uppriktighet och en sådan skärskådning av en ung artists själsliv framfört så skickligt senast?

Du rappar bl.a att »insecurities are my reality« på titelspåret.
– Ja och det tror jag är en situation som väldigt många kan relatera till. Särskilt om man är eller någonsin har varit förälskad. Ibland vet du varken in eller ut, det känns precis som vartenda beslut du tar kan vara förödande. Vilket kanske är löjligt i efterhand, men just då känns det så.

– Osäkerhet är ju något vi alla går igenom – kvinna som man – även om det inte är så många som medger att de faktiskt känner så. Det är väl någonting man frågar sig hela tiden – ska jag vara med den är personen, är han eller hon rätt för mig?

Din första ep döpte du till DSM som väl är en klinisk term för…
– (skratt) be mig inte att återge betydelsen för det finns inte en chans att jag kommer ihåg det. Grejen var att ett fan skickade ett mejl till mig där hon nämnde DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, reds anm.). Hon hade hittat det i någon medicinalbok och jag tyckte att det lät grymt bara.

Och du döpte ditt mixtape till Schizo. Varför denna fascination för psykiska diagnoser?
– Va!? Vänta, alltså jag är inte psykiskt sjuk.

Nej, jag menade mer om du är intresserad av psykisk ohälsa?
– Okej (skratt). Nej, men det började egentligen bara med att jag ville profilera mig som den sjukaste emceen. Det handlar mer om att vara »the illest« och »sick« du vet. Jag är inte så intresserad av psykologi.

– Fast uttrycket Schizo är taget ur ett mer känslomässigt sammanhang. Det handlar mer om hur jag haft det i vissa förhållanden. Hur man kan känna flera saker på en och samma gång, som om man vore två personer. Och hur märkligt det är att kunna hata och älska någon precis samtidigt.

Kan det vara terapeutiskt att skriva texter?
– Absolut. Jag ska berätta en grej för dig – ofta sitter jag och skriver när jag har mycket folk runt omkring mig. Men det kvittar liksom. Det är så känslosamt och jag går in så långt i mig själv att det ofta händer att jag faktiskt börjar gråta.

Vilka är dina musikaliska inspirationskällor?
– Shit, det är så många. Det är helt omöjligt att bortse från Kanye (West). Bara genom att verka och att vara har han visat mig vad det egentligen innebär att vara en artist. Vilka mer, hmm… J. Cole, Drake och Kreayshawn. Och sedan Nicki Minaj så klart. Queen Nicki. Det går inte att komma ifrån henne.

– Fast Lil’ Wayne har nog betytt allra mest för mig. I alla fall om jag ser tillbaka på när jag växte upp, då var Lil’ Wayne i princip allt jag lyssnade på. Utan honom hade jag nog inte börjat rappa.

Ingen i hennes familj har sysslat med musik eller ens ägt ett instrument. Dreezy beskriver sig själv som äventyrsfull. Det är kanske just det, i kombination med en oräddhet, som gjorde att hon själv plockade upp en mikrofon kort efter att en av hennes kusiner introducerat Dreezy för den lokala hiphopscenen.

Numer är hon öppen för flera andra musikaliska influenser och det är något som Dreezy tror att vi kommer att höra på några av hennes kommande projekt i framtiden berättar hon.

– Jag gillar faktiskt rock! Har du hört Paramore? En period lyssnade jag i princip uteslutande på dem. Pop och r&b ligger så klart närmast mig men jag kan lyssna på det mesta. Förutom country, jag har aldrig klarat av det. Det är på tok för corny för mig.

Finns det någon särskild producent som du vill jobba med i framtiden?
– Just nu arbetar jag uteslutande med min producent D. Brooks som gör i princip alla mina beats. Han är grym. Men det hade varit fantastiskt att få arbeta med sådana som Mike Will Made It och Ill Will.

Jobbar du på nytt material just nu?
– Nej. Just nu turnerar jag mest och gör promotion för Schizo. Det tar upp den mesta av min tid. Sommaren är rätt uppbokad av spelningar för tillfället men jag ska ändå försöka hänga lite i studion och jobba fram lite nya låtar.

Finns det ett skivbolagskontrakt på gång?
– Mmm, jag har några erbjudanden som jag överväger. Två eller tre bolag har hört av sig. Men jag måste känna att det är rätt för mig innan jag bestämmer mig helhjärtat.

Så det finns alltså ett par alternativ att överväga?
– Jag överväger allt.