Det grymma fanzinet

Sedan 2007 har Det Grymma Svärdet varit ett lika älskvärt som färgstarkt inslag i den svenska fanzinevärlden. I omfattande och ambitiösa nummer har tidningen samlat ett koncentrat av oberoende kultur och musik som sparkat åt alla möjliga håll. Ofta med riktning åt det ordnade och sansade.

Innehållet har varit varierat och inte följt några strikta eller högtravande riktlinjer. Punkband, kassettkultur och noisemusik har avhandlats jämte serier, avantgardistiska filmskapare som Malga Kubiak, konstaktioner och oväntade inslag som en intervju med Polisens hittegodsavdelning i Malmö.

Serietecknaren Pontus Lundkvist grundade Det Grymma Svärdet. Som redaktör har han tagit vidare mycket av den mentalitet som utmärker hans serier och det omtalade fanzinet Mina Ögon!! Mina Ögon!! till Det Grymma Svärdet. Tidningen genomsyras av en dråplig och absurd dra åt helvete-humor som är spontan och ocensurerad. Tonen är punkig, direkt och kompromisslös, oavsett om det handlar om intervjuer, essäer eller illustrationer. Och framför allt obändig. 2012 resulterade det i att DGS nominerades till priset Årets Svenska Kulturtidskrift.

För något år sedan slutade Pontus Lundkvist som redaktör. Karolina Stenström, som tidigare medverkat som skribent, kontaktade andreredaktör Fredrik Jonsson med en förfrågan om att intervjua den amerikanska artisten och författaren Lisa Carver. Det slutade med att hon blev ny redaktör. Sedan dess har hon utvecklat Det Grymma Svärdets säregna stil, både till text och form.

Layouten är ena stunden textbaserad och med illustrationer på helsidor för att i nästa släppa loss med färgglada handritade rubriker, toalett-aktigt klotter och udda foton. Formen är ständigt skiftande. Omslaget till senaste numret är snodd rakt av från ett klassiskt omslag till Svensk Damtidning. I ledaren i samma nummer berättar Karolina Stenström om ett besök med sitt barn på en dockteater och ett möte med en sexistisk dockskådespelare som är så roligt att man baxnar.

Att läsa en text i Det Grymma Svärdet innebär att sugas in i en intim historia eller berättelse. Det har Karolina Stenström och övriga skribenter tagit fasta på. Det privata gör att fanzinet hela tiden har en nerv som samspelar perfekt med den röjiga layouten. Många gånger känns Det Grymma Svärdet mer punkig och gränslös än de fanzines som fanns under svenskt 80- och 90-tal. Eller så är tidningen åtminstone en strålande och naturlig fortsättning på den kulturen.

Förutom att vara skribent gör Karolina Stenström musik under namnet Steso Songs. 2010 släppte hon albumet Now it’s dark, ett melodiskt och pianodrivet album som radade upp fullfjädrade poplåtar. Efter det flyttade Karolina från Stockholm via Malmö och tillbaka till sin hemstad Hultsfred. Hon har fortsatt att göra musik men det, liksom skrivandet, görs inom en ständigt begränsad tidsram.

Ett nytt album är klart till hälften. Men Karolina har inga inspelningsmöjligheter där hon bor. Hon har fortsatt att uppträda. Spelningar har skett på releasefester för Det Grymma Svärdet och även i andra sammanhang än på vanliga konsertställen, som vid Amningshjälpens riksträff. Musiken och skrivandet går in och ut i varandra.

Jag börjar fråga om musiken.

Hur har spelningarna varit på de här lite ovanliga ställena?
– De uppskattas alltid, jag har slagits av att musiken kan tilltala väldigt olika och oväntade typer av människor. Det gick verkligen hem på Amningshjälpens riksträff. Sedan spelade jag på ett bibliotek bland pensionärer som hade någon slags skrivarförening. Jag fick en demo av en av dem med dragspelslåtar som han hade spelat in på cd.

Privata inspelningar alltså?
– Ja, precis. Gör man en ny Det Grymma Svärdet-kassett skulle man kunna slänga in en av de låtarna som ett riktigt superindie-inslag.

Var det bra?
– Ja, det var det faktiskt. Det var någon låt med en text som handlade om att man skulle blanda sockerdricka och sprit, det tyckte han var jättegott, haha.

En sådan situation hade förmodligen inte uppstått på en vanlig spelning?
– Nej. Jag hade tröttnat ganska mycket på storstaden så det var kul att hamna i nya situationer. Även om jag älskar staden. Gud vad det hade varit tråkigt om inte städerna fanns och det som händer där.

I Det Grymma Svärdets temanummer om Lisa Carver, nummer 15, skriver du att det fanns ingen redaktör att fråga i samband med att du ville intervjua Lisa, så därför blev du redaktör. Var det så?
– Ja, det var faktiskt exakt så. Pontus Lundkvist som var redaktör innan hade slutat. Då frågade jag honom och han sade att jag skulle prata med Fredrik Jonsson på förlaget Lystring som ger ut Det Grymma Svärdet. Jag skrev till honom och han svarade att jag gärna får göra hela tidningen.

Var han också lite less?
– Han ville nog att tidningen skulle fortsätta och dessutom fanns ett stöd från Kulturrådet för att använda till ytterligare två nummer. Han blev glad att någon tog sig an att göra de numren så att han slapp betala tillbaka stödet.

– Det var lite sjukt, jag hade aldrig gjort något sådant förut. Så jag fick lära mig att redigera.

Hade du läst tidningen innan?
– Jag hade inte läst alla nummer men jag hade skrivit själv i ett par nummer och blivit intervjuad i ett av dem. Men nu såhär i efterhand kanske det bara var bra att jag inte hade full koll på tidningen. Det var ju Pontus Lundkvist som var den stora grejen med Det Grymma Svärdet. Det var nog bara bra att jag inte var så medveten om det för då hade jag nog inte vågat bli redaktör.

Hur var det att komma in så snabbt i tidningen?
– Det var superhärligt och något som jag behövde i mitt liv. Jag gick på adrenalin och var så betagen av Lisa Carver då också. Det var ganska enkelt, jag fick fråga en massa människor som jag tycker gör bra grejer om de ville bidra med material. Till exempel Stina Johnsson som gjorde helt fantastiska Lisa Carver-illustrationer. Min syrra fick ge mig en snabbkurs i InDesign och hon var lite support. Det kändes helt sjukt att kunna publicera sina grejer (och trycka det) utan att någon skulle bedöma om det var bra eller inte.

Det måste ha varit en frihet?
– Ja, verkligen. Det Grymma Svärdet är inte en superkänd tidning förutom i vissa kretsar. Det var en faktor som gjorde det skönt att skriva, att det inte var så lätt att få tag på den. Det innebar en frihet, att jag kunde skriva vad jag ville.

Det är ofta knepigt att prata om sin egen musik eller sitt skrivande. Det är något som finns i huvudet och som man bara gör. Men hur skriver du? Sätter du dig ned och bara kör?
– Ja, det är nog precis så jag gör. Särskilt sedan jag fick barn så har man aldrig någon tid. Då får man ta de små stunder som finns. Det blir att jag sitter och skriver och det är jätterörigt och inga hela meningar, för jag hinner inte skriva ned allt. Jag brukar resonera att om jag skriver halva meningar så kanske jag kommer ihåg vad det var jag tänkte och så får jag fylla i dem senare. Det blir en jättekonstig stil och då tänker jag att jag ska skriva om meningarna och göra det bättre någon gång när jag har tid, men det blir aldrig så. Då är det skönt att det kan få ha en konstig stil i Det Grymma Svärdet.

– Jag bara skriver och det är alltid väldigt stressat. Det är aldrig något städat skrivbord med fin utsikt och ett glas vin och tända ljus. Det är datorn i knät i kaoset.

Just den spontaniteten och direktheten präglar mycket av texterna i Det Grymma Svärdet. Det är mycket roligare texter än vad man läser i andra sammanhang eller det man själv skriver.
– Ja, vad roligt att du tycker det.

Det präglar layouten också. Det är en blandning av att det är ordnat och textbaserat och illustrationer på helsidor för att i nästa stund vara totalt kaos. Hur jobbar du med formen?
– Där är det också att det är så himla stressigt. Jag har nästan inte ens tid att läsa allt som skickas in. Jag har inte heller lärt mig alla smarta knep i InDesign, det är ganska knäppt att jag inte bara gör det för det skulle spara jättemycket tid. Alla spalter blir olika breda, även om de är lika långa för det mesta. Det är mycket text och väldigt tjocka nummer, vissa är på 200 sidor. Jag jobbar inte på något speciellt sätt mer än att jag försöker få ihop allt. Det kan bli vita områden på sidorna och då måste jag få in något där och då bara tar jag något som får plats. Och så håller jag på.

– Sedan skickar jag utkast till Fredrik (Jonsson) och han hittar fel överallt. Nu har han lärt sig att skriva något positivt innan han kommer med all annan feedback, annars blir jag bara ledsen, haha.

Det senaste numret, nummer 19, är lite tunnare än vad fanzinet brukar vara. Det ser ut som ett magasin på glansigt papper eller en broschyr. Var det för att ni ville få ut något innan valet?
– Det var ett annat format. Numret innan det, nummer 18, handlade om döden och vi ville komma med något lättsammare efter det. Det skulle vara som ett sommarnummer som man skulle ha med sig på stranden och läsa. Jag har mätt en Allers-tidning och använt det formatet. Sedan blev allt försenat hos tryckeriet så den kom först efter sommaren. Men Nya Partiet är med i det så det är en jättebra tanke att det skulle vara en val-grej. Det är också ganska roligt att det i övrigt är ett rätt opolitiskt innehåll.

– Det är kul att testa lite olika format, det har Svärdet gjort tidigare, innan min tid. Ibland har det varit med en affisch, även en tiotummare och sjutummare. Sedan gjorde vi en kassett som var med i nummer 16. Det ger inspiration att byta format, man kanske skriver och ritar annorlunda om man tänker att det ska vara med i en Allers-aktig tidning.

Är det inte Svensk Damtidning som är förlaga för senaste numret?
– Jo, det är en gammal Svensk Damtidning som vi har snott och ändrat till DGS (Det Grymma Svärdet). Men jag hade ingen sådan tidning då jag skulle mäta formatet så jag använde en Allers, men jag tror att det är samma format på de två tidningarna.

På tal om Nya Partiet, vad är det för organisation eller parti?
– Jag vet inte så mycket om det egentligen men det är ett parti som man kunde rösta på i valet. Magdalena Nordin, som har gjort en del grejer till Svärdet, står bakom det. Hon höll ett partital på senaste releasefesten för tidningen så det kändes naturligt att hon skulle medverka med sina flygblad.

När jag såg det först i tidningen så tänkte jag att det var en ironisk kommentar till hela hysterin kring valet. Men när man läser informationen och texterna om partiet så är det väldigt initierat och mycket man håller med om. Det är ganska spännande att det dyker upp här.
– Det kan nog vara flera som tänkt eller undrat om det är ironi eftersom Svärdet rör sig i ett sådant sammanhang där det är mycket ironi, särskilt kring politik.

Hur arbetar du kring skribenterna och serietecknarna? Det verkar som att vissa återkommer och andra är nya för varje nummer?
– Det finns inget direkt arbetssätt kring det. Både jag och Fredrik hör av oss till sådana som redan har bidragit och meddelar när nästa deadline är och om det finns ett tema. Sedan får man se vad man får in. Har man hittat någon som man tycker gör bra grejer så kan man fråga om den vill bidra med något. Ibland kan det komma lite spontana grejer. Jag har inte varit redaktör innan så jag vet inte hur det brukar vara men jag tycker att allt som kommer in är bra.

Det känns ändå som att ni har en bra blandning på innehållet?
– Ja, precis. Det är en härlig Svärdet-blandning. Det kan jag känna är en positiv grej med att jag kom in och blev redaktör, att det har gjort att det har kommit in personer som inte hade hittat dit tidigare. Man kanske ska byta ut redaktören lite då och då för att få in nya människor. Så att man kan få med de gamla Svärdet-rävarna, som säkert går och saknar Pontus (Lundkvist) varje dag, men även lite nya inslag.

Läser du andra fanzines?
– Ja, även om jag lägger min energi på att leta efter bra musik, men Fredrik brukar skicka fanzines till mig. Jag har läst ett fanzine som heter Samlade neuroser som Karolina Dahl står bakom, det är jättebra. Sedan finns ett som heter Hunden som vägrade dö. De gillar jag mest av det som jag fått skickat till mig.

– När jag var i Stockholm och spelade på Amningshjälpens riksträff så var det en fanzinegrej på Lava på Kulturhuset. Det var jättekul att gå runt där och kolla vad som fanns. Det var många unga människor som hade hemkopierade fanzines som de sålde, som Det bästa med Köpenhamn är Malmö. Det finns ingen direkt information om det och det är också kul, när det är väldigt anonymt och lite konstigt.

– Annars har jag hållit på med nätet och Skunk. Det var som ett slags fanzine tycker jag.

Var du aktiv Skunk-användare?
– Ja, jag var väldigt aktiv. Det var nog där som mitt sätt att skriva formades. Det jag skriver i Svärdet nu är som en förlängning av det.

Jag använde inte Skunk så mycket, men visst gick det ut på att man hade en privat sida där man kunde lägga upp text och bilder?
– Ja, och layouten på sidan var som internet såg ut förr i tiden. Det var mycket grupper där man diskuterade saker. Det känns som att många av de grupperna hade man kunnat klippa ut och klistra in i en tidning som Svärdet. Det var Pontus Lundkvist-humor, liksom.

Finns några av sidorna arkiverade? Det släpptes ju en bok för några år sedan, Skunk. De bästa texterna från skunk.nu?
– Ja, det kom en antologi med några samlade Skunk-dagböcker men jag har inte läst den för det var inte direkt några av de jag läste på den tiden. Folk skrev sina dagböcker men det var inte som dagens bloggande. Det var mycket mer intressant stilistiskt sett. Man kunde slänga in en recension, även om man inte skrev »recension« som rubrik, av olika spelningar, filmer och böcker. Jag bodde i Hultsfred när jag började Skunka och hade inte flyttat härifrån. Det gjorde att man fick en bild av livet på andra ställen och från spelningar man inte kunde gå på. På så sätt liknande det ett fanzine.

– Fredrik skulle nog hata mig för den jämförelsen, han tycker nog att den riktiga fanzinevärlden var innan internet när man skickade sina fanzines med posten. Att man skaffade typ brevkompisar, haha.

Ja, men det var väl så den traditionella fanzinevärlden såg ut. Skunk kan ju ses som en motsvarighet till det?
– Ja, exakt.

Det där tycks gå i cykler, nu har ju fysiska fanzines dykt upp igen.
– Ja, det kanske har att göra med att man är lite trött på nätet och att bloggande, det begreppet, har tagit över allting på nätet.

Du nämnde att det du lägger tid på är att leta efter bra musik?
– Ja, det var en liten lögn. Men om jag ska lägga tid på någonting så blir det musik, även om jag har ganska dålig koll på ny musik.

Vad lyssnar du på?
– Det varierar väldigt mycket. Det är det som är ganska skönt med att ha blivit lite äldre, jag lyssnar mycket bredare nu än när man var 14 år och skulle ha en viss identitet. Nu lyssnar jag mycket på Frank Sinatra och Kronos Quartet även om jag stör ihjäl mig på att de sistnämndas produktion är så himla fin. Jag blir trött i öronen av när det låter för fint.

– Ibland lyssnar jag på Spotifys topplistor bara för att höra vad det är som folk dras till. Jag tycker det är intressant att se vad det är som folk tycker är skönt att ha i sina öron. Men det klarar man av att lyssna på i max en timme, sedan är man helt slut i öronen.

Det är intressant att höra vad folk lyssnar på. Jag har tänkt på det själv och att man gärna vill nämna en massa häftiga artister och även visa att man har koll bakåt i musikhistorien. Men när jag får den frågan så får jag tunghäfta.
– Ja, så är det verkligen. Jag känner att jag lyssnar på så mycket olika saker och av olika anledningar. Det är faktiskt en bra grej med mitt jobb, jag träffar mycket ungdomar i jobbet och folk som spelar själva och som gör bra musik. När man frågar dem om musik så finns inte det här tänket att man ska vara indie eller annorlunda. Man kan säga att man älskar Coldplay, Bruno Mars eller liknande artister utan att skämmas. Att de är stora inspirationskällor. Det hade jag aldrig kunnat säga när jag var i den åldern, det kan jag fortfarande inte även om jag skulle ljuga om jag sade det.

– Men det är skönt att det verkar som att man kommit bort lite från den grejen, för att musikbranschen är så splittrad och att så mycket sker på Spotify. Det är svårt att hålla koll på vad som är coolt eller inte.

Ja, det ligger mycket i det. Jobbar du på en musikskola?
– Nej, jag har jobbat med att coacha ungdomar som håller på med musik i Kalmar län. Jag har träffat dem för att ge tips om musikbranschen och hjälpa dem att komma vidare. Det är kul. Fast konstigt att jag som verkligen inte lyckats i musikbranschen ska agera förebild.

Hur ser framtiden ut för Det Grymma Svärdet?
– Jag fortsätter så länge jag får för det är roligt, speciellt för att man får något fysiskt i handen och att man tvingas göra färdigt grejer. Det kommer bara att fortsätta, jag vet inte om det kommer att hända så mycket nytt med Svärdet i stort. Men det kommer hela tiden in nya människor som tillför nya saker i tidningen.

/