Deptford Goth dementerar: »Jag är inte goth«

Det är inte helt lätt att sätta fingret på musiken som den 27-årige Daniel Woolhouse, mer känd som Deptford Goth, skapar. Påminner melodierna om den experimentella crooner-r&b som framför allt populariserades av James Blake, även han bördig från södra London? Nja, vid en ytlig anblick kanske. Båda föredrar ju egentligen ibland bara att framföra sin sång i den tunnaste av falsetter.

Är han en kritvit uttolkare av samtida amerikansk soulmusik likt How To Dress Well? Inte riktigt. Daniel Woolhouse tar snarare försiktigt avstamp i något som den senare hela tiden omslutit sig i.

Deptford Goth är också på tok för lite bass för att passa in den våg av elektroniska låtskrivare som till exempel skivbolaget R&S Records representerar.

Så går det att hålla på ett bra tag för att försöka definiera (om man nu är intresserad av sådant) Deptford Goth och debutalbumet Life After Defo som släpps i början av mars. Men varje gång lyssnaren börjar få grepp om den egensinniga musiken glider Deptford Goth mellan fingrarna som skuggor i dimman.

Som person verkar Daniel Woolhouse också angränsa en snarlik grad av hemlighetsfullhet. Länge cirkulerade bara foton av honom där ansiktet antingen var bortvänt från kameran eller höljt i mörker. Det finns inte heller särskilt mycket information om honom och i de få intervjuer som gjorts med Woolhouse har han varit betydligt mer intresserad av att diskutera sin egen musik.

När jag ringer upp en lätt förkyld Daniel Woolhouse i lägenheten i Peckham i södra London för att be honom berätta om hur han gled in i musikbranschen verkar ryktena om hans självvalda mystik betydligt överdriven. Woolhouse pratar artigt men framför allt långsamt och med eftertanke.

– Jag har alltid varit intresserad av att göra musik. Jag flyttade till London från Suffolk för att studera konst för några år sedan och det var då jag började spela in lite smågrejer i min lägenhet. För ungefär ett år sedan lade jag ut en del av musiken på internet och då verkade tydligen en del människor bli intresserade av mina grejer eftersom vissa av dem valde att ta kontakt med mig.

Har Deptford Goth-projektet skett fort för dig?
– Ja, det verkar åtminstone så. Det har gått snabbt från att jag började skapa musik utan ha någon direkt tanke bakom det, till att ett par möjligheter öppnat upp sig. Vilket känns bra.

Nyligen slutade han med sitt deltidsjobb som lärarassistent på en skola i närheten av Peckham för att enbart kunna ägna sig åt sin musik. Det är inte särskilt svårt att förstå varför.

I slutet av 2011 släppte han EP:n Youth II till strålande kritik och därefter uppmärksammade remixer av bland andra Blood Diamonds och Purity Ring. Det var även då som lyssnare började dra paralleller mellan Daniel Woolhouse och tidigare nämnda kollegor. Pekandes på likartad avig trumprogrammering och autotune-regeln uppvriden ett par snäpp över det normala. Deptford Goth kallades framför allt för minimalistisk.

Själv är jag inte så säker på det och bestyrks i min åsikt efter att ha levt med Life After Defo i ett par dagar. Lika gärna passar Daniel Woolhouse på att pressa in så mycket han bara kan i sitt sound. Ändå behåller han en underliggande melankoli och låter ofta mullrande ekon dröja sig kvar i musiken. Som ett Phil Spectors Wall Of Sound fast i dub.

Det har pratats om att din musik är sparsam och minimalistisk. Jag håller inte med om det. Jag tycker att du är en maximalist.
– Jag tror att den kan tolkas på båda sätten. Ibland är det användbart med ett minimalistiskt tillvägagångssätt för att få ut så mycket som möjligt av effekterna till exempel. Men jag försöker att inte binda mig vid varken det ena eller andra alternativet utan istället hålla en balans i ljudbilden. Både mellan tomma utrymmen och mycket ljudstrukturer som sker simultant med varandra.

– Det är många som säger att min musik är väldigt minimalistisk men jag känner själv att det finns många lager i den. Den kanske känns minimal men jag lovar att det är väldigt mycket som ändå sker i ljudbilden (skratt).

Jag läste i en intervju någonstans att du ville att albumet skulle vara en dualitet av det verkliga och syntetiska. Kan du förklara lite vad du menar med det?
– Jag försökte nog förklara tankegången bakom ljuden jag skapar. Om man gör musik som till stor del förlitar sig på elektroniska produktioner är det lätt att glömma hur det låter utanför det teknologiska inspelningsrummet. För mig har det varit viktigt att hitta jämvikten mellan de båda världarna. Det ska inte enbart vara elektroniska ljudexperiment, om du förstår vad jag menar, utan lyssnaren ska vara medveten om att det finns sånger bakom där också.

Som den allra bästa popmusiken just nu är det uppenbart hur mycket soulmusiken präglat Deptford Goth. Precis som hela night bus-genren så låter Life After Defo stundtals som att de senaste amerikanska r&b-singlarna spelas genom väldigt tunna sovrumsväggar. På ett av spåren från EP:n Youth II stal också Daniel Woolhouse till exempel kärleksfullt refrängen rakt av från Mariah Careys hit »Fantasy« från 1995.

Din beundran för samtida r&b är ingen hemlighet, när började den här kärleksaffären?
– Jag skulle inte säga att jag är helt besatt av musiken men jag uppskattar vissa aspekter av den. Jag började lyssna på Michael Jackson och sådana grejer som liten. I synnerhet album som Bad och Thriller där produktionerna var mer lättillgängliga. Egentligen lyssnar jag på rätt så många varierande grejer faktiskt. The-Dreams musik har roterat väldigt mycket i min lägenhet, precis som artister som Perfume Genius och Teengirl Fantasy. Ganska olika grejer ändå.

Precis som den förra EP:n släpps Life After Defo på Merok Records, hem till just Teengirl Fantasy samt artister som Active Child och Blondes. Att Daniel Woolhouse nämner den amerikanske producenten och artisten The-Dream som inspirationskälla känns precis lika logiskt som ett par omlyssningar av det nya albumet föreslår.

Det finns en likadan förkärlek för den typen av refränger som verkar vara ristade i sten och melankolin som anas i melodierna blir starkare än någonsin i Deptford Goths lyrik.

Texten från »Guts No Glory« (never more will I see you in the morning/never more will I see you in the night/hope you don’t get me looking at you the way I shouldn’t do) kunde lika gärna ha hämtats från The-Dreams nyligen utgivna skilsmässoplatta Terius Nash:1977.

Ser du ett tema i texterna på albumet?
– På sätt och vis. Textmässigt reflekterar albumet mina personliga känslor, den är väldigt introspektiv på det sättet. Jag tror att jag ville satsa på det snarare än något politiskt motiv eller att försöka sätta albumet i ett större socialt sammanhang. Men temat är fortfarande tillräckligt löst för att lyssnaren ska kunna få tolka in precis vad hon vill i texterna.

Kan du berätta lite om inspelningsprocessen för ditt nya album?
– Det tog väl ett år från det att jag började skissa på albumet till den sista mixen. En del låtar började väldigt enkelt genom att jag satt med en gitarr eller vid ett keyboard och bara spelade. Andra gånger kom de fram när jag experimenterade lite med ljud på ett ledigt vis och inte hade ett specifikt mål med det jag höll på med.

– Rent textmässigt så antecknar jag väldigt mycket, på papperslappar och i böcker, men det är inte alltid att jag använder mig av det jag skriver. Istället plockar jag bitar här och där och återvänder till gamla anteckningar för att se om det är något som passar ihop. Det händer rätt ofta.

Som ett pussel ungefär?
– Ja, precis som ett kollage av idéer jag ständigt arbetar på. Jag har inget tillvägagångssätt som är skrivet i sten när jag gör musik utan saker brukar bara falla på plats efter ett tag. Det slutgiltiga målet är inte så lätt att se alltid men efter ett tag brukar det gå upp för mig hur det här albumet eller tolvan ska låta.

Vad ville du få ut av ett fullängdsalbum?
– Egentligen handlade det bara om att jag ville få ihop en samling med sånger som jag var nöjd med och som fungerade som en helhet. Men samtidigt skulle det inte bara vara individuella låtar som klumpats ihop. Jag såg framför mig ett sammanhang, ett sound som liksom förenade allt.

– När jag sätter mig ner nu i efterhand utanför hela processen och funderar över albumet ser jag teman och andra genomgående grejer som inte alls var påtänkta från början. Samtidigt inser man väl att det här skedde när jag sorterade vilka låtar som skulle vara med på Life After Defo och vilka jag ville lämna utanför.

Lika noggrann som Daniel Woolhouse verkar vara i sitt musikskapande, lika eftertänksam är han när han besvarar frågorna under vårt samtal. Det går nästan att höra hur han lägger pannan i djupa veck över telefonlinjen. Vilket förmodligen är anledningen till att så många lyssnare och kritiker valt att lägga särskilt stor emfas för att bena ut om Daniel Woolhouse är precis så pass mycket goth som artistnamnet vill ge sken av.

Det har varit mycket prat om ditt namn Deptford Goth. Tror du det lagts alltför stor vikt vid att räkna ut just vad som är goth i din musik?
– Det är en fråga jag får vid nästan varje intervju. Egentligen är det rätt roligt eftersom jag inte lade särskilt stor tanke bakom namnet när jag bestämde mig för just Deptford Goth. Det funkar väl bra på det sättet att människor hela tiden är nyfikna på vad det betyder och det kan jag inte klaga på. Men det har inget med min musik att göra direkt.

Så du vill dementera att du faktiskt är goth?
– Ja, det kan jag faktiskt välja att göra här och nu.

Life after defo släpps den 18 mars på Merok.