Den sista loggen

Bodil Malmsten har kommit fram till slutet av sin serie med loggböcker. Den kommande, femte, boken Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig innehåller texter från juli 2010 till juni 2013 och blir den sista. I den tecknar hon ned sina iakttagelser från ett Sverige där välfärden styckats upp och riskkapitalister äger vårdcentraler. Där ett statligt bolag betalar nästan hundra miljarder för ett nederländskt energiföretag medan inblandade politiker är tysta.

Bodil Malmsten är återhållet laddad. Men hon följer också sin närmaste omgivning. I sitt kvarter ser hon barn som gungar i parken och årstiden växla. Hon åker kollektivtrafik och samlar rabattremsor innan de slutar att gälla. Framför allt bor hon i en bostadsrätt i centrala Stockholm och ser en person i sin närhet som inte tycks bo någonstans. En person som har sina saker på en varuvagn från Hemköp och som dricker kaffe ur en pappersmugg.

Vardagen kommer nära i Bodils noteringar. Liksom i föregående loggböcker plockar hon upp detaljer och får dem att säga något om det som sker på ett större plan. En tidsanda. Denna gång är texterna något längre. Och de är inte bara formade av det som pågår, utan även av »det stora obegripliga«. En bortgång.

Bodil Malmsten ska gå vidare. Just nu arbetar hon med en nyöversättning av den engelska dramatikern Joe Ortons (1933-1967) pjäs Vad betjänten såg (originaltitel What the butler saw). En farsartad svart komedi som Bodil jobbade med redan under tidigt 80-tal. Då var det för tv-teatern. Nu är uppdragsgivaren Stockholms Stadsteater där pjäsen har premiär våren 2014. Samtidigt har bloggen Finistère lagts ned till förmån för andra projekt.

Bodil bor i en tvåa. Hon har ett höj och sänkbart skrivbord, en orange fåtölj och en liten hall med en grå pall. Jag åker hem till henne med ett gäng frågor.

I din senaste bok Så gör jag, om skrivandets och läsandets konst, skriver du att författaren är dubbelgångaren du själv blev när du började ge ut böcker. Nu ger du ut din sista loggbok, är det dags att lämna denna dubbelgångare?
– Ja, så till vida att jag aldrig mer kommer att skriva något där jaget kan blandas ihop med mitt riktiga jag. Är det skrivet i jag-form så kommer det inte att vara någon som liknar mig. Det här har jag tjatat om så till den grad att Lasse Sundh (formgivare, fotograf och kollega till Bodil, reds anm.) driver med mig om det.

– Så fort det är nedtecknat är det skrivet. Jag redigerar mig själv jättehårt när jag skriver, det ska inte vara några privata grejer. Nu blev det så ändå eftersom jag drabbades av en fruktansvärd sorg under den period jag skrev den nya loggboken. Men den börjar och slutar med att den karaktär som skulle kunna likna mig inte är jag i mina kommande böcker. Enough with that!

Hur känns det?
– Jättebra! Det är bara mitt beslut. Jag har bestämt mig för att inte skriva något på beställning. Men översättning är kul.

Varför är det jobbigt att skriva på beställning?
– Det är fruktansvärt, jag tycker att det har blivit värre och värre med åren. Att man ska leverera något. Jag tror jag höll på i tre månader enbart med en text till Arena om de kriminalserier jag tittar på. Jag överarbetade och överarbetade och till slut visste jag inte vad jag gjorde.

– Framöver tänker jag skriva först. Finns det något skrivet så vet jag att jag har möjlighet att få det publicerat. Jag tycker mer och mer att lusten försvinner när det blir ett tvång.

– Sedan kommer det förr eller senare en dag när man måste bestämma sig, för att boken ska ut i ett omlopp. Då måste det finnas någon slags hållpunkt. Det är klart, när man publicerar böcker helt själv framöver så…

Ser du en sådan framtid för dig, att publicera själv?
– Nej, jag orkar inte det. Jag kommer att ge ut på förlag så länge jag skriver böcker. Men jag kommer att göra mycket annat. Jag ska göra en podcast, med mycket musik.

Som ska heta Finistère?
– Nej, Finistère ska jag lägga ned. Det räcker nu, det är snart sju år sedan jag bodde där. Det blir fel att fortsätta. Det är bara ibland när jag skriver som jag tycker att jag har täckning för viss kritik av det svenska samhället, för jag vet att det fungerar i ett samhälle där jag har bott, i Frankrike. Jag vet hur det funkar där vad gäller det offentliga och inom vården.

– Ett exempel: Jag ramlade och slog mig för ett och ett halvt år sedan. Jag slog sönder bäckenet, ett litet fall som orsakade stor skada. Numera måste man slåss för att få röntgas i Sverige, man måste insistera. Jag fick ett antal röntgenundersökningar. Men i dag är det inte självklart att en läkare har tillgång till de röntgenplåtar som tagits fram av en annan läkare. I Frankrike och även i Spanien har man själv sina egna röntgenplåtar. Men här är det bara ineffektivt och vansinnigt. Jag vill egentligen inte prata om det. Men jag kan göra det för jag är inte bara en sur kärring som kommer och gnäller på vårdcentralen. Jag vet att ett husläkarsystem kan fungera perfekt.

Då måste det vara ännu mer frustrerande att se en apparat som är helt fragmentiserad och i sönderfall?
– Ja, detsamma gäller apoteket. På mitt närmsta apotek har de aldrig hela min medicin, jag får bara halva receptet.

– Den här Orton-pjäsen som jag översätter nu (Vad betjänten såg, reds anm.) utspelar sig på en psykiatrisk klinik där alla anklagar varandra för att vara tokiga. Och så resulterar det i att de beter sig vansinnigt. Men här är det ingen som ser att det är vansinnigt, eller var och en ser sin lilla bit.

Din nya loggbok Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig är inte kronologisk på samma sätt som de andra loggböckerna. Det är lite längre romanartade texter i olika block om det som händer i din omgivning i Sverige. Kunde den ha varit något annat än en loggbok?
– Ja, allting som jag skriver kommer ur mig och är någonting som jag har sett. Ibland så är det jag skrivit i noveller, romaner, dikter och även pjäser något som passerat genom en annan person. Jag håller sedan runt femton år tillbaka på med en bok som heter Edvard. I den har han ett personlighetsdrag som jag blir mer och mer medveten om ju äldre jag blir. Han har sett det hos sig själv.

Vad är det för drag?
– Det säger jag inte. Jag vill inte att man ska veta det när man läser om honom, att det är mitt drag! Det är samma som med de andra böckerna i trilogin, som i Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån och Nästa som rör mig. Det är de mest otippade dragen.

I det fallet kan man säga att författaren inte skymmer det skrivande jaget?
– Exakt. Jag är så otroligt trött på det. Det handlar mycket om att jag i början av min karriär var väldigt medial, för jag förstod inte vad det innebar. Det var inte vanligt vid den tidpunkten. Men nu måste man ha en front, eller så får man vara som J.D. Salinger, och inte säga något.

Nu när du släpper loggboksformatet och Finistère, blir romanen om Edvard ditt huvudprojekt?
– Jag tänker inte i projekt längre. Jag ska göra lite olika saker som sagt. Nu gör jag den här översättningen. Jag gillar att översätta. Klas Östergren sade en så himla fin grej. Han skriver tv-manus på Kerstin Ekman nu (hennes roman Händelser vid vatten, reds anm.) och menar att det bästa beröm han kan få när det är klart är att det inte märks att han har gjort jobbet. Så vill jag att det ska vara.

– Jag vill förstå Orton, jag har hållit på med honom i trettiofem år snart. Om han hade varit svensk och om de här förutsättningarna hade varit i Sverige, vad skulle han ha sagt på det här omöjliga språket? Han skriver sina meningar på ett sätt som låter stolpigt för oss. Hur kan jag utan att våldföra mig på honom få det talbart?

Du har gjort flera översättningar av Joe Ortons pjäs. Utgår du ifrån någon av de tidigare eller gör du en helt ny?
– Jag gör en helt ny. Pjäsen är inte lättvindig, den är helt baserad på klassisk fars. Som gamla brittiska 1700-talspjäser där allting är som Feydeau, fast tidigare (Georges Feydeau, fransk 1800-talsdramatiker känd för sina farser, reds anm.). Den är väldigt fräck.

Det låter som Alan Ayckbourn?
– Nej, det är mycket råare. Alan Ayckbourn är en light-version av det. Det är korta små repliker som träffar direkt. Jag såg The Sopranos igen, en serie som har ett fruktansvärt bra manus, och vissa av de replikerna är Orton rakt av. Det är samma nivå. David Chase (The Sopranos skapare, reds anm.) måste ha läst Orton eller sett någon pjäs, även om han inte är mycket spelad i USA.

På tal om The Sopranos, James Gandolfini dog i juni endast 51 år gammal. Vad betydde han för dig?
– Mycket. Det här låter säkert übersnobbigt men jag såg honom faktiskt på teaterscenen, i pjäsen God of Carnage på Broadway i New York. Han spelade huvudrollen och Jeff Daniels var med och två kvinnor som var lika kända (Hope Davis och Marcia Gay Harden). En fantastisk ensemble i en ganska dålig pjäs. Gandolfini var oerhört bra, han hade en enorm närvaro och höjde det ganska skraltiga materialet.

– Vid den tidpunkten pjäsen gick var det en historia i amerikansk media om Jerry Seinfelds fru som var inblandad i någon dispyt om en kokbok hon hade publicerat. Hon var anklagad för plagiat. Strax innan föreställningen ska börja kommer Seinfeld och frun in i salongen. Alla blir tysta – och så sätter de sig på bänkraden framför oss! Då tänkte jag att jag inte kommer att kunna koncentrera mig på pjäsen för att jag bara kommer att titta på hur Seinfeld reagerar och vad han gör. Men när Gandolfini kom in på scenen blev han det självklara blickfånget, han var så stor i sitt skådespeleri.

– När han dog så handlade inte bara om The Sopranos för mig utan också om den enorma gestalten på den där teatern.

Det har varit sommar och folk har varit lediga. När jag har frågat dig om du haft en skön och ledig helg brukar du alltid svara att du aldrig har ledigt.
– Ända sedan Den dagen kastanjerna slår ut… har jag återkommit till det: »trevlig helg ekar det i korridorerna på Dramaten«. Trevlig helg? Vad är det för trevligt med en helg, förutom att folk inte hör av sig och man slipper svara på frågor? Helgen i sig betyder inget för mig, men jag låter andra ha helg såklart.

Men när det är en så påtaglig period av ledighet som det är under sommaren, i en stad som Stockholm, vad tycker du om det?
– Jag tycker det är underbart att det är så mycket turister i Stockholm i dag. Då blir det inte lika tomt som det var förut under somrarna. Jag bodde i Vasastan under en period och då kunde en söndag i juli kännas som att en atombomb hade slagit ned. Det var kusligt. Men när jag åkte tunnelbana häromdagen var det flera som pratade andra språk än svenska. Det var franska, engelska, ryska – jag tycker det är jättekul.

Förhållandet arbete och ledighet, reflekterar du något över det?
– Nej, jag hinner inte reflektera. Jag kör bara på och skriver, jag vet att jag mår bättre om jag skriver även om det inte blir något av det. Att jag ägnar mig åt mitt någon timme varje dag. I det dyker det också upp mycket som är oinbjudet. Jag trodde till exempel att den här loggboken skulle bli väldigt politisk, men sedan märkte jag att det blev skrikigt och gällt.

– Jag menar, det är väldigt många saker som är fel i Sverige just nu, allt från tågen till hanteringen av Slussen. Nu är det en del politik i boken, ett kapitel som heter »Riskkapitalisk-kapitlet«, en del om Slussen och sedan lite om Nuon-affären (Vattenfalls köp av det nederländska företaget Nuon, reds anm.). Men först trodde jag att det bara skulle bli ilska.

Jag känner igen det där, när man läser om och upplever oegentligheter och går omkring med en olustkänsla i kroppen. Men så ska man försöka kanalisera det och det går inte.
– Det blir så smått jämfört med hur det känns. Man skulle framstå som en idiot som står och gapar på ett isflak.

Ja, och det kan jag bli nästan ännu mer uppgiven över. Att ha den känslan, och att den kommer av att det inte finns några direkta diskussioner som förs och som man bara kan haka på.
– Johan Croneman (tv-skribent på Dagens Nyheter, reds anm.) skrev för inte så länge sedan att han hade sett Bengt Göransson på tv där han hade pratat om tillståndet i samhället i dag, och formulerat det på ett väldigt enkelt sätt. Och då är han drygt 80 år. Att inte de yngre säger något!

– Men jag tror att det finns ett stort vilande raseri. Problemet är att det inte finns något uttryck för det eftersom skiten ligger ovanpå och flyter.

Sedan kan saker som inte är uppenbart politiska ses som politik också. Att du skriver om andra saker i din bok i en tid då det finns skäl att vara väldigt arg är en annan slags reaktion till exempel. En kärlekssång kan vara minst lika mycket politik som en politisk sång.
– Ja, allting är politik. Som att jag skriver om min bostadsrättsförening som ett praktexempel på representativ demokrati, för att styrelsen sköter det och man litar på dem. Den är tusen gånger bättre än hur hela landet är skött. Samtidigt är den demokratin bara för dem som kan ta den här typen av brutala bostadslån, det är ytterligheter.

Vi tar en kort paus. Bodil tar en cigarett.

– Jag är dålig på att röka, jag har aldrig blivit någon rökare. Jag är inte missbruksbenägen. Jag har aldrig gjort något roligt. Eller det har jag, fast på andra sätt. Men inte så där överdrivet. Jag är så lagom.

Saknar du att du inte gjort något överdrivet?
– Nej, man är som man är. Jag vet inte hur det skulle vara. Jag fick en massa morfin när jag hade ramlat och skadat bäckenet. Men jag blev varken lycklig eller galen, trots att jag fick dropp med morfin och morfinpiller. Men det var verkligen en besvikelse. Det var inget för mig tydligen. Det var synd.

Om vi återgår till din nya bok, ett genomgående ämne är boende. Du skriver att du själv bor i en bostadsrätt men att det finns andra i din närhet som inte har någon bostad alls. Vad tänker du kring det?
– Jag lider samma pubertala kval som jag alltid gjort. Varför är det så orättvist och varför blir det bara orättvisare? Jag har mina autogiron till Läkare utan gränser och Afghanistan. Jag skriver också om de rumäner som är här och tigger, jag har ett så stort vindsförråd. De skulle kunna bo där. I alla svenska vindsförråd finns det en madrass eftersom alla köper nya madrasser. Men det skulle inte gå för bostadsrättsföreningarna, man får ju inte ha rumäner på vinden.

– Man kan inte ge alla som tigger pengar, men man kan se till att man har många tjugolappar i plånboken. Som det är nu går det inte att ge alla pengar.

Du har skrivit en del om bekanta till dig som är arbetslösa. Vad berättar de för dig?
– Människor som är arbetslösa har det inte kul och de kommer få det ännu värre nu. Arbetsförmedlingen ska anställa extrapersonal som ska granska deras redovisningar för att se hur mycket jobb de har sökt. Som om de inte är piskade redan? De jag känner är människor som verkligen vill jobba.

Är det viktigt för dig att ha en grundtrygghet hos dig att utgå ifrån när du börjar skriva?
– Det har jag aldrig haft och det kommer jag aldrig att få, jag trevar. Som i fallet med Edvard, jag började skriva den i tredje person, halva boken. Men det gick inte, jag kom fram till att han måste prata själv. Det handlar om forskning och undersökning i skrivandet. Och någonting som jag inte släpper. Jag kan inte släppa Edvard och den konflikt som är hans liv.

Anledningen till att jag frågar om trygghet är om du upplevt det motsatta. Själv har jag haft en del panikångest-attacker tidigare i år som jag inte känt förut.
– Jag ser alltid till att ha lugnande piller. För mig kommer sådant oväntat, det kommer inte i värsta krisläget utan när jag gör vardagliga saker som tittar på mina tv-serier eller hälsar på min mamma. Plötsligt slår det bara till, då tar jag ett halvt piller och så lugnar det ned sig. Hellre det än att få högt blodtryck.

Hjälper skrivandet något? Att det är som terapi.
– Det har det aldrig någonsin varit för mig.

Vad tycker du om de författare som ser det som terapi?
– Det är det säkert för vissa. Jag vet en författare som har sagt att hon har skrivit av sig sin dödsångest, och jag tror henne. Men jag har ingen dödsångest. Jag har ordnat med vad som kommer att hända med mig när jag är död och det känns bra. Jag ska ligga i en liten strut i minneslunden på Maria kyrkogård. De strör inte askan i minneslunderna utan häller den i en liten strut och så gräver de ner struten. Det tycker jag verkar som en underbar evighet. Jag har ingen panikångest över det.

Var det bra för dig själv att ordna det?
– Det var väldigt länge sedan jag var rädd för att dö, om jag någonsin har varit det. Det är klart att man som alla är rädd för döendet. Men själva övergången från det här orostillståndet som är livet till struten i minneslunden tycker jag bara är ett behagligt steg.

– Annars har jag hållit på med mindfulness när jag skadade bäckenet och hamnade på smärtkliniken på Södersjukhuset. Jag satte mig in i det, läste alla böcker av den stora gurun Jon Kabat-Zinn och tittade på dvd:er. Jag höll på med det i ett halvår ganska intensivt. Men sedan nådde jag en gräns där jag kände att det var bättre att gå och meditera än att hålla på med »meditation light« som mindfulness faktiskt är.

– Mycket av det är sådant som jag har gjort i trettio år, som avslappningsövningar och body scan. Men för att komma åt ens innersta, då ska man nog ha börjat när man var liten.

Men yoga är effektivt och funkar bra för dig?
– Den funkar på kroppen. Jag har mycket bättre kropp nu än vad jag någonsin har haft, även om den är skrynklig. Men jag är stark i den. Jag har yogat hela tiden, även när jag var skadad. När jag har haft som mest ont så har yoga-instruktören anpassat den åt mig och jag har fått ansvara för att känna efter väldigt noga. Men jag har inte blivit mer harmonisk av den. Det återstår.

Så du har inga tips på hur man botar oro och rädsla för livet?
– Absolut inte.

Gilla läget?
– Man ogillar väl läget, men vad ska man göra? Jag gör ganska mycket som jag tycker är kul, dumma grejer…

Som till exempel?
– Alla mina bollar. Sådana som ligger i en låda för tio kronor styck (Bodil tar fram en cerisefärgad boll). Jag köper flera sådana och håller på med dem. Jag lägger dem i olika mönster och fotar dem. Jag brukar placera bollarna på mitt golv, det är väldigt intressant att se vad som händer. Hur det genast blir grupper och familjer av dem (tar fram flera bollar i olika färger och material och rullar ut dem på golvet). Här är två blå, och så kommer några som är hårda och då blir det lite hotfullt.

– Jag har skapat en familjen Mopp också. Familjen Mopp har en gång träffat familjen Tejp (som Bodil skrev om i förra loggboken Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, reds anm.).

Hur var det mötet?
– De var så långa, mopparna, så det var lite distanserat. Familjen mopp är ett förlovat par, de har jag också fotograferat. Det är lite Staffan Westerberg över det.

Men det är väl en bra sak att inte förtränga det barnsliga?
– Ja, det går inte. Jag gillar att städa också. Och jag gillar att möblera om. Det har jag gjort hur många gånger som helst i den här lägenheten. Det blir bättre för varje gång. Allting hittar sin rätta plats om man inte hetsar det, som Giselle säger i Tryck stjärna (en av karaktärerna i boken, reds anm.).

Är det en devis som du gillar?
– Ja, hon säger många saker som jag gillar. Som »för att inte bli galen så möblerar jag om«.

I en mailkonversation som vi hade för något år sedan så avrådde du mig från att börja skriva och författa. Brukar du göra det när folk frågar dig om råd?
– Nej, absolut inte. Det måste jag sagt som ett skämt. Jag brukar säga: skriver du så skriver du. Jag fick ett mail från en okänd person häromdagen. Han hade läst Så gör jag och berättade att han är en sådan som skriver, fast att han är »period-skrivare«. Då svarade jag att alla kanske är det. Märker man att man skriver så skriver man. Men det går inte att tro att det bara är att skriva en serie på tio deckare med samma gubbe som huvudkaraktär och så blir man rik.

– Jag tror att de som skriver skit har talang för att skriva skit. De träffar det där som folk vill ha, det som glider in, det som är enkelt, som det finns ett svar på. Undra om den vågen börjar mattas av nu? Det vore skönt.

Du twittrar lite till och från. Där är du mer tydligt politisk känns det som.
– Det är jag även på bloggen. Jag länkar vidare väldigt ofta, lite som »titta på det här!«. »Se vad han säger, se vad de gör!«. Det tycker jag hela min verksamhet handlar om, att skicka vidare så att folk kan se själva.

– Det kom fram en kvinna till mig på gatan och tyckte det var bra att jag hade sagt ifrån om att Mittuniversitetet i Härnösand ska läggas ned. Jag svarade att det är ett tecken på så mycket annat också, som centralisering, ekonomitänkande – att man bara lägger ned en stad – fragmenteringen. Hon var en medveten kvinna med Marimekko-väska. Och så nämnde jag Nuon-affären som ett annat exempel och hon såg ut som hon inte kände till det. Hur kan man missa det? Det är ju nästan hundra miljarder! Och regeringen ljuger därför att Fredrik Reinfeldt har blivit informerad om affären och godkänt den med sina initialer. Och så säger de att de inte visste något. Det är helt otroligt!

– Svenska Dagbladet Näringsliv har haft en fantastisk uppföljning på det och intervjuat de inblandade personerna.

Det kanske handlar om tillgängligheten till nyheter, att inte alla får reda på det?
– Det här är en stor nyhet, det är våra pengar det handlar om! Det är mina arbetslösa kompisars pengar. Och de ska använda sina dagar för att fylla i blanketter så att de knappt hinner söka de jobb som de sedan ska redovisa.

Är twitter en bra kanal för att uttrycka detta?
– Jag twittrar för lite, ibland gör jag flera inlägg på en dag men sedan gör jag uppehåll under en lång period för att jag inte är van vid formen. Den faller sig inte naturligt för mig. Jag vill inte ha några förföljare och jag vill inte förfölja någon själv.

Du kallar följare för »förföljare«?
– Det är ett skämt! Men, jag är asocial. Jag har social fobi, jag vill inte ha några nya människor i mitt liv, jag hinner inte med de jag redan har. Jag har ingen facebook och som jag nämnde så vill jag skicka vidare. Och det jag skickar vidare är allmän egendom, inte något personligt som jag lämnar över.

– Jag tänkte mycket på det när jag var klar med den här loggboken – jag vill inte dra några slutsatser. Jag vill berätta anekdoter om olika saker och framför allt vill jag att var och en ska tänka själv. Jag vill inte att min tolkning ska vara allenarådande.

/

Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig släpps den 25 augusti på Modernista. Titeln är tagen från »Sjörövar-Jennys sång« av Kurt Weill och Berthold Brecht.
Den 24 augusti kl 15.00 är det releasefest för boken på Rönnells Antikvariat i Stockholm.
Under hösten kommer Bodil att läsa den österrikiska författaren Thomas Bernhard varannan tisdag på Rönnells, med start den 10 september.
Vad betjänten såg har premiär på Stockholms Stadsteater våren 2014.
Bodil Malmstens nya hemsida.