ceo

I let go a year or ten ago
it’s all a twilight zone
I don’t where I will go
the future’s not my home

Ceo – Illuminata

När The Tough Alliance intog Sverige med ”The new school” 2005 var det med en ny estetisk idé om musiken och identiteten. De var, som så många andra på skivetiketten Service, en helhetsupplevelse. På bilder framstod de som den moderna rockens fotbollscasuals i Gucci-tröjor och bländvita sneakers, alltid med ett basebollträ närvarande. Bilderna hade sin fysiska motsvarighet i deras ofta odrägligt fulla uppträdanden till playback. De var råhet klätt i crèmefärgat och pastell och det kändes fantastiskt och kittlande tills gemene indieman hade på sig en ljusblå Permanent Vacation-tröja, förespråkade en revolution i stilrena gympaskor. De började kallas för ”hipsters”.

Detta var förstås inte meningen från TTA:s sida, men deras position ledde till ett flertal försök att efterlikna deras sockerstinna neo violence, i en utslätad minimjölksversion, och provokationen förlorade sin udd. Den enda provokationen som fanns kvar verkade försiggå inom och mellan bandmedlemmarna själva.

2009 var sagan slut, och TTA:s Eric Berglund och Henning Fürst gick skilda vägar, med en känsla av att ha blivit missförstådda av alla de som provocerats av deras yttre attribut.

I april 2010 släpptes en suggestiv och vacker video döpt till “Prologue”, som en föraning om vad som skulle komma. Eric Berglund reste sig likt en Fågel Fenix ur TTA:s aska, och visade att han musikaliskt klarar sig på egen hand.

”White Magic” låter egentligen som något signerat The Tough Alliance, men temat, idén, identiteten är ny. “Ny” som i ett nyuppvaknande, för Eric Berglund verkar ha blivit frälst. På de få bilder som går att finna av ceo, där man i det bländande ljuset inte kan urskilja mycket av personen har basebollträet blivit utbytt av en gloria, truckerkepsen är halvt dold av något som er ut som en österländsk slöja, och Gucci-tröjan har övergivits för ett kors runt halsen.

Men mest kommunicerar ceo genom videor. Regisserade av Marcus Söderlund visar de en krigsmålad ung man i vitt som skrider omkring i sakrala miljöer och gåtfull natur. Om The Tough Alliance var extrovert prokovativa är ceo introvert och samlad. Ceo letar efter kraft, kontroll och kreativitet i sitt inre istället för att hämta det från yttre företeelser. Han säger att han genom meditation och renlevnad har kommit till insikt och börjat se världen som en ljusare, bättre plats.

När Eric talar om sitt soloprojekt är han ceo, eller som han säger i en intervju med Pitchfork den 18 juni i år, “I am ceo on so many levels it makes me blush”.
I ceos bilder och videor framträder en fullkomlig explosion av symboler. Duvor, vigvatten, knivar, madonnor och korsfästelser. De liknar en renässanstavla full av koder. Och hur jag än vrider och vänder på det kommer jag tillbaka till religionen. Kristendomen. Jag kan inte komma på senast som kristen symbolik har sett så snygg ut, och när någon artist kunnat prata ut om nyupptäckt andlig mindfullness utan att framstå som ett pinsamt självhjälpsvrak.

Kanske är det för att det verkar vara så äkta och självutlämnande, med en drivkraft i varje textrad att berätta för världen, likt ängeln Gabriel vid bebådelsen säger till Maria: “Var inte rädd, … du har funnit nåd hos Gud”.

Mina frågor om budskap, tro och estetiska ideal försvåras av det faktum att Eric uteslutande gör mejlintervjuer, och som sedan tar nästan 2 månader för honom att besvara. Intervjun görs på villkoret att ingenting ska ändras i svaren.

När han svarar på en fråga är det som att han befinner sig i en fiktion, där minnen, upplevelser och fantasi flyter samman. Kanske är det precis vad det estetiska idealet handlar om. Kanske är ceo just Eric Berglunds uppvaknande från droger och destruktivt kaos till en ljus, harmonisk plats, förkroppsligat i en ljus gestalt.

Vad innebär den helige ande för dig?
– Vet inte, tänker inte när jag skriver, vill att livet ska strömma genom och ut ur mig utan att förståndet kommer in och förstör. Men när du frågar och jag nu funderar; tror bara jag syftade till det största många människor kan tänka sig. Jag är det nämligen. Och mycket mer.

Vilken betydelse har naturen i din musik?
– Samma som i andra delar av mitt liv. Den är min moder, mina barn, mitt hem. Jag är en del av den och den är en del av mig. Precis som allt annat liv. En del av något oändligt mycket större, något som det mänskliga förståndet inte kan greppa. Den djupa känsla av tillhörighet, av att vara hemma, som gjort att jag idag ofta kan känna frid inombords kan jag bara verkligen känna i naturen eller när jag mediterar. Ibland även genom musik eller att kramas.

– Det verkar som om en stor del mänskligheten förträngt eller glömt bort vad naturen betyder och separerar sig från den, flyr in i sina tankar, in i en illusion. Det är en omöjlig ekvation för man kan inte leva på riktigt där, livet förnekas, det är därför människan mår som den gör, det är därför världen ser ut som den gör. Jag vet precis vad det handlar om för jag har också försökt. Och mitt förstånd försöker ofta fortfarande. Det fyllde mig med hat förut, hur människan behandlar sig själv och naturen. Jag ville bara ta en stor jävla katana och svepa över jorden i ett hårt jävla svep och radera mänskligheten. För jag tvivlade, jag var rädd. Inte så ofta nu. Ska inte, jag lovar!

Vad säger färgen vit om ceo?
– Oj oj oj, skulle kunna skriva en hel bok om det. Så mycket olika på olika plan. Är uppväxt i ett vitt rum känns det som. Med ett svart stroboskop som slog och blinkade med oregelbunden intensitet.

Vad vill du förmedla rent visuellt med ceo? Vilka känslor vill du röra
upp eller framkalla?
– Jag kan inte tänka så, kan inte tänka på hur folk skall reagera på det jag gör. Jag vill att hjärtat skall tala och så fort man börjar tänka kommer egot in och börjar manipulera och härja. Så jag tänker så lite som möjligt. Jag kan bara göra det jag gör, det jag måste, det hjärtat säger. Och rimligtvis borde det framkalla olika känslor hos olika människor, för alla är la olika? Alla känslor är välkomna. Om jag känner det här släktet rätt så kommer några bli upprörda och då måste de det. Det är synd att de inte kan känna än men det är bara så det är och det blir ännu viktigare att hjärtat får tala fritt. Den här världen behöver det.

Du berättade i en intervju att du gillar modehuset Gucci. Varför tilltalar det dig?
– För det glimrar och glittrar och ger mig känslor av klass och mod. Inte ytligare än annan konst, en last jag kan le åt.

I låten ”No mercy” hörs det ett ljud som av en kniv som slipas. Det låter våldsamt, varför finns det där?
– För att det låter så fint. Och för att våld finns i mig. Fortfarande tyvärr. Bättre att få ut det där än att skära i sin kropp eller förgifta sig själv och skapa kaos inuti och runtom. Göra sig själv och andra illa, vanhedra livet.

Om vi pratar mer om dina videos, vad är det som du flyr ifrån i videon ”Prologue”?
– Jag flydde från allt, fanns ingen trygghet. Var rädd för allt. Så himla rädd. Förstod inte alls att den jag såg i spegeln var den stora rädslan. Sprang och sprang, ramlade, stannade till och spände upp mig för krig. Ingen kom för att kriga så jag sprängde mig själv i bitar. Sedan koma. Sen på knäna, försöker samla upp, kan inte andas. Ber till en gud jag inte tror på. Som ett mirakel, får jag tag i mig, rycker upp mig igen och börjar bra, det maniska och kroppen börjar pirra i takt med att farten ökar, börjar springa, fortare och fortare. Och så börjar allt om igen. Ibland långdistans, långsammare acceleration, lurigare. Ibland explosiva sprintlopp. Alltid samma målgång. Alltid samma kaos i huvudet, samma fällor i olika skepnader. Det händer fortfarande och när det väl händer känns det nästan värre, som hemska dödsryckningar.

Vad är det som du gör upp med i videon till ”Come with me”? The Tough Alliance? Barndomen?
– Både och, en stor del av det jag brukade kalla mitt liv. Ett inre krig som har slitit sönder mig inombords sedan jag var liten. Och början på slutet på det. Ett krig som startades av hemska saker som hände när jag var väldigt ung som var omöjliga att kombinera med världen jag växte upp i. Saker jag tvingades begrava djupt i mitt undermedvetna tills för ett tag sedan. Det här ihop med massa annat kasst skapade på ena sidan ett vettskrämt, känsligt och ensamt barn som bad för kärlek och renhet. Och på andra sidan en lika kraftfull som desperat kraft skapad för att kunna vräka ur mig rädslorna för att få lite tillfälligt andrum från sårbarheten. Skapat kaos, lekt med döden. Paradoxalt nog för att överleva. Rädsla skapar så starka begär och det är så svårt att veta vad som är vad och det blir bara att göra vad man måste för att inte bli tokig. Allt handlade om det, att hålla sig på rätt sida gränsen. Fortfarande ibland. Men jag har sett det här ovanifrån nu, jag har varit någon annanstans och lett åt det hela, hållit om både barnet och monstret. Inga demoner i världen kan få mig att glömma hur livet verkligen ser ut.

– Det desperata drömmandet jag i huvudsak sysslade med under tiden i TTA och innan, drömmandet om vad som nu oftast är verklighet, gjorde att jag inte kunde se klart och gå vidare. De vaga fantasier jag hängav mig åt då var min livlina, mitt smärtstillande då och de höll det lilla hoppet vid liv längst in under en tid då jag inte orkade eller vågade möta något verkligt. Men de höll mig också från livet. Det var fina fantasier men fantasier kan inte ge en verklighet och man behöver verklighet för att komma ur lidandet. Verkligheten är alldeles för vacker för att fantisera, det blev väldigt uppenbart när jag äntligen såg den. Jag är medveten om att det här kan låta väldigt självupptaget men jag tror att det är genom att verkligen möta sig själv och våga kommunicera det till andra som man verkligen kan möta någon.

Hur var ceo som liten?
– Ceo har aldrig varit liten men Eric var blyg men bestämd. Ensam mycket. På manisk jakt efter trygghet. Duktig. Ängslig. Utnyttjad. Upp och ner mellan himmel och helvete utan att förstå någonting. Lite så.

Vad är, enligt dig, det bästa tillståndet för det kreativa skapandet – himmel eller helvete?
– Det är bara nyanser av samma destruktiva mani, av den mänskliga fantasin. Jag har redan spenderat alldeles för mycket tid på att hetsa omkring mellan dem. Hjärtero finns bortom det. Men när jag är i detta imaginära helvete kan jag absolut inte skapa, då är jag helt paralyserad. Har aldrig förstått hur folk kan skriva när de mår dåligt, jag har fullt upp med att få luft. Efteråt däremot när man sitter och skrattar lite nervöst åt det hela i sin bräckliga himmel, skapar helvetet inuti en skönhet. Och så blir man upphetsad, nervös, skrattet blir hysteriskt och förr eller senare så exploderar man. Och så vips är man där nere igen. Känns som att konsten kanske blir överflödig bortom detta virrande dock, om man kan få stanna där på heltid vill säga. Då kanske man kan ta det mer rakt på sak, mer leva och visa, som jesus och dom. Jävla svår fråga det här, lägg av!