Alexis Weak

Jag har en tanke om att alla som skriver musik har en särskild period i ens liv när inspirationen växte sig starkare och kom att bli ett bestående uttryck för känslor, tankar, erfarenheter och stil. Kan du dra dig till minnes en sådan period?
– Om jag letar tillräckligt noggrant skulle jag kunna hitta texter i gamla byrålådor från 14 års ålder och framåt. Att skriva texter blev tidigt ett uttryckssätt för mig, precis som andra väljer att skriva dagbok, men det dröjde innan jag vågade dela med mig av materialet.

Man får känslan av att du berättar om den perioden av ditt liv på låten ”Drömmare”, när du sjunger ”Jag är ett barn av trasiga förhållanden, musiken är min baby”. Kan du beskriva hur ditt liv såg ut på den tiden?
– Det var nog som många andra har det i tonåren, en hjälplöshet för att man ännu inte riktigt är sin egen person. Man är en del av sin uppväxt och måste leva med att man inte alltid kan ta sina egna beslut; man är liksom bunden i situationen man kommer ifrån. Min musik uttrycker väl hur jag ville komma ur situationen, fastän alternativen inte var så många.

– Jag tror att det är viktigt att ha någonting att brinna för, någonting att koncentrera sig på istället för att springa runt och göra massa dumma saker. Framförallt i den åldern då man är ung och det kan uppstå sådana tillfällen. Jag märker till exempel en klar skillnad mellan de som har en passion för någonting och de som inte har det: att det är mycket enklare att falla in i olyckliga mönster om man saknar det där drivet att lägga sin energi på.

Din musik, liksom dina texter, för likaså mina tankar till tonåren. Förmodligen är det syntarna eller den direkta och kompromisslösa lyriken. Jag inbillar mig att man alltid bär med sig den där första perioden i ens liv, att den på ett eller annat sätt kommer att genomsyra ens stil för evigt.
– Jag tror att jag jämt går tillbaka till tonåren, även om det inte alltid är på ett medvetet plan. På samma sätt som det finns självmedveten nostalgi på albumet är det mycket som kommer automatiskt, just av den anledningen att tonåren var en omtumlande tid för mig och många andra, och att det fortfarande finns starka känslor som grundar sig på den tiden.

På låten ”112” ställer du frågan om det var enklare då eller inte. Vad säger du idag, är det enklare eller svårare att bli vuxen?
– På ett sätt har jag många bra minnen från tonårsperioden och det finns en grym kärlek till den, men jag skulle aldrig vilja göra om det. Låten handlar om just den ambivalensen, att jag är glad att ha varit där men att det skulle vara det värsta som kunde hända mig att behöva gå tillbaka dit igen.

Vad är det med tonårsperioden som framkallar bra musik, tycker du?
– Man var mindre avtrubbad då, och det fanns många första-gången-upplevelser: första kärleken, första motgången. Mycket var svart eller vitt, och känslorna var därför mer kompromisslösa och rättframma. Ju mer man upplever desto mer ändras ens synvinkel på saker och ting, och det är lätt att bli avtrubbad för vad som är exalterande eller vettigt. För mig var känslan råare och starkare på den tiden.

Har du läst Karl Ove Knausgårds bok ”Min kamp”?
– Nej, den har jag missat.

När boken gavs ut kritiserades han från olika håll för att alldeles för utlämnande skildra sin familj och sina tidigare flickvänner. Dina texter är också väldigt ärliga. Hur mycket anser du att man får berätta om sina närstående i konstens namn?
– Det finns absolut ett etiskt dilemma att prata om andra utan deras tillåtelse. Varje skildring berättas från ens eget perspektiv, och det är problematiskt. Men jag tror inte heller att det ska hindra en från att skriva ärliga texter. Självklart skulle jag inte smutskasta någon i en låt och nämna den vid namn, det skulle vara fegt i ett forum där man bara får höra ena sida av historien. De gånger jag pratar om andra försöker jag skildra scenarior, eller – när det skildras mer direkt – försöker jag visa att jag inte menar någonting illa. Jag tror bara att man måste göra det med respekt.

Har du fått några kommentarer från din familj?
– Ja, det har jag. Min mamma ringde mig och berättade att hon blev ledsen första gången hon hörde skivan. Det var jobbigt, men jag försökte förklara för henne att ingenting är menat på ett illa sätt. Jag pratar på skivan om vår ekonomiska situation och hur den går ut över vårt mor-och-son-förhållande, men jag menar aldrig att hon har uppfostrat oss fel utan snarare att det är synd att vår ekonomiska situation har behövt påverka vårt förhållande i övrigt. Jag är väldigt stolt över att hon lyckades få ihop det.

– Men jag förstår att det blir känslosamt. Jag vet inte hur jag själv skulle ha reagerat om jag stod på andra sidan. När jag spelar in musik glömmer jag lätt bort att andra kommer att höra den, så det blir aningen surrealistiskt när ens musik blir allmängods.

Och till skillnad från en roman, där författaren inte finns fysiskt närvarande i själva läsakten, tvingas du konfronteras med dina ärliga texter varje gång radio spelar din musik eller du uppträder på scen. Kan det kännas konstigt att främmande människor nynnar med i din livshistoria?
– Visst kan det vara så, men när musiken tar över på scen hamnar jag i samma känsla som jag ursprungligen hade i studion, även om jag har hunnit ändra uppfattning eller befinner mig på ett annat ställe emotionellt.

Du känner aldrig att det finns en risk att du förringar självupplevda erfarenheter genom att klä dem i ord och musik, och därigenom skärmar av dig från dem?
– Kanske, men samtidigt som skivan är väldigt personlig är det många händelser jag inte skulle prata om. Det finns minnen som jag inte skulle skriva om, just för att de är för viktiga, för intima. Att skildra dem i musik skulle kännas banalt, vissa minnen vill jag ju behålla för mig själv. För trots att skivan är väldigt självutlämnande så är det väldigt mycket som ströks i studion. Det är alltid en balansgång, och det finns absolut en gräns för vad jag vill berätta.

Kan du känna att det finns vissa känslor eller erfarenheter som du har svårare att hitta uttryck för med hjälp av språket?
– Absolut, glada känslor. Skivan är lite melankolisk, men inte bara för att jag är en melankolisk person utan också för att det är mitt uttryck. Den skildrar en period i mitt liv som präglades av vemodiga känslor liksom glädje och eufori. Men eftersom jag som låtskrivare har svårare att uttrycka glada känslor framgår inte de så mycket på skivan. Just därför ger inte musiken en rättvis bild av hela processen, men man får lita på vad man gör bra – och det finns andra artister som skriver glada sånger bättre än jag.

Menar du att det skulle kännas för banalt att prata om?
– Ja, lite så. Om det någonsin känns konstlat med skrivandet, om jag märker att det hakar upp sig och jag måste tvinga fram orden, då lägger jag ner. Men jag tror absolut att jag kommer att kunna hitta en sådan period när det känns rätt att skildra glada minnen.

Vilka textförfattare lyssnar du själv på?
– Jag blir intresserad av artister som vågar vara just personliga och när uttrycket låter ärligt. Det kan vara allt från Mike Skinner och Drake till riktigt bra popmusik.

Som Nordpolen?
– Ja, absolut. Jag tror att vi båda har ett uttryck som kanske inte sätter musiken i andra hand, men i alla fall favoriserar känslan före det rent tekniska. Jag har låtar på skivan som innehåller feltagningar, vars känsla hade försämrats om jag var tvungen att gå in i studion och göra om inspelningen. Urkänslan i musiken är väldigt svår att återskapa, så den måste alltid komma före den perfekta versen eller den perfekta refrängen. På så vis har vi nog likheter.

På låten ”Hela havet stormar” sjunger du mycket om pengar. Att du klarar dig utan drogerna men inte utan cashen. Hur viktigt är det för dig att tjäna mycket pengar?
– Jag tror att det är lite dubbelt. Pengar är viktigt på ett sätt som jag vet är ganska löjligt men som grundar sig i min uppväxt. Alla har någon issue från barndomen, och min är pengar. Det har blivit en symbol för någonting mer än bara pengar, vilket är lika löjligt som svårt att komma ifrån.

– Mitt sätt att bryta från min bakgrund har blivit genom pengar: det är motsatsen till vad jag hade som liten. Oavsett om man kommer från en villafamilj och vill bli punkare, eller om man kommer från fattigare förhållande och vill bli en yuppie, är det en slags revolt man gör mot sin bakgrund. Jag tror inte att det är lika viktigt för mig längre, men min uppväxt har alltid präglats av en skamkänsla: att jag måste ändra på det jag inte har och därmed göra skillnad från mina föräldrar. Men om några år kommer nog min mammas bra hippievärderingar tillbaka till mig, som jag i grund och botten står på.

Hur skulle du beskriva din drömsituation om tjugo år?
– Det är klurigt, för på ett sätt pratar jag mycket om pengar samtidigt som jag gör en skiva som är ganska svår. Jag skulle aldrig spela in en skiva för att tjäna pengar; jag skulle aldrig använda musiken som ett medel för att bli rik. I grund och botten handlar det om att vara nöjd med mig själv, vilket bidrog till att vi inte gjorde några kompromisser på skivan. Jag vill helt enkelt kunna gå tillbaka och vara stolt över skivan om tjugo år.

Och hur skulle du beskriva din mardrömssituation?
– Jag skulle inte vilja ha utnyttjat mitt musikaliska läge för att promota andra saker. Jag står hellre i en korvkiosk än gör reklamlåtar. För mig har kändisskap aldrig varit en katalysator till varför jag vill göra musik, inte heller att musik skulle vara ett enkelt medel för att tjäna pengar.

Nej, skivan känns ju på rätt många sätt vågad för den stora publiken.
– Jag var övertygad om att skivan skulle floppa stenhårt, och det var nog tur att jag tänkte så. Jag visste att musiken var smal och gick emot vad jag hade gjort tidigare, men det bidrog till att jag kunde släppa på alla de saker vi har pratat om och våga vara lite mer personlig. Frågan är om jag hade varit lika rättfram om jag hade vetat hur välspridd den skulle bli.

Till sist, hur många skivor som ”Till Minnet Av” orkar du göra i framtiden?
– Jag har sagt att det kanske blir min sista skiva, men egentligen ska man inte säga sådana saker i förhand. Om jag inte har någonting att bygga på eller förlorar hungern är det ingen idé att fortsätta. För om vi ska vara ärliga: jag är inte världens bästa sångare, jag är inte en superstjärna, jag har inte världens bästa förutsättningar. Jag är bara mig själv på skivan – och då att försöka hitta ett annat uttryckssätt i framtiden skulle vara väldigt svårt för mig.