About Group

Fyra överbegåvade musiker. En skiva som spelades in på en dag utan speciellt mycket förberedelser. Alexis Taylors ljusa röst som skört längtande/krasst konstaterande sjunger rader som ”There’s always been a trouble man hiding out within me”. Wurlitzer-piano, lugna trummor, gitarrer som bygger grundläggande melodier och en allmän band-i-studion-känsla.

About Group skulle kunna vara något väldigt tråkigt. Sättet de närmar sig sin musik på är avspänt på gränsen till slappt. Inga utbrott, avvikelser eller storslagna musikaliska idéer som ska flytta fram gränserna. Det som sker händer liksom i de små delarna; ett kort pianosolo här, ett elektroniskt ljud och en spontan gitarrfigur där.

Kanske är det därför jag spelat bandets nyligen utgivna andra album ”Start and complete” upprepade gånger under de senaste veckorna. Det lågmälda och jamartade är inte tråkigt. Det fångar snarare betydelsen av det enkla och nakna i musikskapande. Hur just några keyboardackord kan vara ryggraden i en låt vars dramatiska skruv till en början tycks vara texten om att glida i från någon.

About Group tog sin början för två år sedan då Hot Chips Alexis Taylor kände att han ville ut på ett sidospår. Med sig fick han namnkunniga figurer som trummisen Charles Hayward (från bland andra This Heat), John Coxon (Spring Heel Jack och Spiritualized) och jazzmannen Pat Thomas (bland andra Derek Bailey och Eugene Chadbourne). Först kom ett album med improviserad musik och ett gäng spelningar. Sedan presenterade Alexis Taylor en repertoar med egna låtar för sina medmusiker, där det improviserade var utbytt mot mer traditionella strukturer. Och en Terry Riley-cover.

About Group är Alexis utrymme att både grotta ned sig mer personligt och betona specifika delar i sitt låtskrivande. Från ett blåsigt utefik i Skärholmens centrum ringde jag upp honom för att ta reda på mer.

About Group startade som ett projekt för att spela in en skiva med improviserad musik till skivbolaget Treader. Vad var bakgrunden till det?
– Treader var ett bolag som John Coxon startade 2006. Jag kände till honom från Spiritualized och Spring Heel Jack. Han gjorde ett par spelningar som jag såg och verkligen gillade. Det slutade med att han spelade gitarr på mitt soloalbum ”Rubbed out” (som också släpptes på Treader, reds anm.). Jag gillade att det han gjorde var verkligen ljudbaserat. De andra kände eller kom i kontakt med varandra på olika sätt, så vi sammanstrålade för att spela in skivan. Resultatet blev verkligen lyckat och vi gjorde ett par spelningar och började sen arbeta med mina låtar till ”Start and complete”. Tanken var att göra dem improviserade. Att göra musik som inte handlade om så mycket beslut.

Ja, och det märks verkligen. Skivan är väldigt tillbakalutad, jamartad och fri i strukturen. Din tanke var att musikerna inte skulle kunna låtarna speciellt bra innan de gick in i studion. Vad var du ute efter?
– Jag ville att de skulle vara tvungna att göra sina första beslut i musiken så att säga, att inte fastna i rutin eller spela snyggt och utstuderat. Mycket av det är första tagningen, jag gillar när jag hör det från andra artister. Jag tycker det är tråkigt att göra skivor där låtarna består av tusen lager. Men denna begränsning leder till något bättre. Jag visste att musikerna kunde hantera det.

Albumet kan sägas förena två olika världar, den ena är en singer/songwriter-musik med en fot i 70-talet och en i en blåögd soul, och den andra är udda ljud och elektronisk improvisation som sticker in här och där. Hur skulle du beskriva denna blandning?
– Det är en väldigt exakt beskrivning tycker jag. I grund och botten är det ett experiment som gick ut på att ”här är mina sånger, låt oss testa att spela in dem så som Pat (Thomas) kan dem”. Jag ville inte göra en Richard Ashcroft-skiva och använda mig av de bästa sessionmusikerna för att göra ett album som låter väldigt fint. Jag ville ha mer friktion. Jag har förstått att en del personer fokuserar på låtarna och det tycker jag är ett ganska gammaldags sätt att se på det. Det var till exempel någon som skrev att vi lät som en mer påkostad version av Steely Dan och det finns ingen som helst sanning i det. Jag hör istället mycket skönhet i musiken, jag hör ett vackert pianosolo, själfulla trummor från Charles och så vidare.

Om Alexis Taylor krypit nära med sin röst och skapat en privat liten zon mellan lyssnaren och sig själv tidigare, både på Hot Chips senaste album ”One life stand” men kanske främst på ”Rubbed out”, blir han om möjligt ännu mer personlig i About Group.

När han i ”Lay me down” sjunger ”all this noise between us that keeps us quiet” med trevande falsett är det som han avslöjar en privat hemlighet samtidigt som han ringar in något allmängiltigt. En relation som fortsätter men som ändå står vid sidan av, på vänt, för allt det andra som pågår. Allt det som verkar viktigare att ägna sin tid åt än att prata på riktigt.

http://www.youtube.com/watch?v=Z4vkHOUc5sU

Är About Group hans egna rum för personliga skärskådningar som inte får plats i Hot Chip?

– På ett sätt är det enklare. Det som funkar bäst i Hot Chip är samarbete. Jag delar det jag gör och det som är mer privat med Joe (Goddard). En del av det gillar han och tycker att vi ska använda och en del tycker han inte funkar, det berör honom kanske inte på samma sätt som mig.

– Men denna skiva handlade inte så mycket om eklekticism som i Hot Chip där influenser som Aphex Twin, Timbaland och Madonna får plats. Det handlade mindre om produktion och ljud och mer om att skriva låtar i en anda av Tim Buckley, så på sätt passade sångerna bättre i detta sammanhang. Om du tittar på Hot Chip-albumen så är det inte så många av dem som går i denna riktning, men på B-sidorna finns det mer av det. About Group är en annorlunda plats, men med vissa likheter.

About Group omfamnar det personliga. Och ger även utrymme för minimalism, fast på sitt eget sätt. ”You’re no good” är en cover av den amerikanska kompositören Terry Rileys tidiga tape loop-stycke. Men istället för att försöka efterhärma Rileys repetitiva experiment av Harvey Avernes soullåt, stöper bandet om den i ett (förvisso 11 minuter långt) funkdoftande nummer som sitter och slappar i baksätet på en bil.

Är Terry Riley en stor inspiration för dig som musiker och låtskrivare?
– Det är någon jag verkligen älskar, framför allt djupet i hans musik. Jag har lyssnat mycket på album som ”A rainbow in curved air” och ”Shri Camel”. Han är ingen inspiratör på ett direkt sätt, jag tycker bara om att lyssna på hans skivor och hans sätt att få avantgarden att möta popvärlden. Jag gillar det sambandet i musik, när människor inte är så uppdelade.

Minimalismen har ju influerat och präglat en stor del av popmusiken under 2000-talet. Varför tror du att den kommer tillbaka?
– Jag vet inte. Men man kan ju höra det på Spiritualizeds album från 90-talet och det finns i housemusiken och hos grupper som Can och Kraftwerk som öppnat upp dörrarna till dansmusiken för många. Så genom det har det kanske varit naturligt för den att ta sig in i popmusiken också.

Tycker du att minimalism och improvisation har något gemensamt? Kan man nå minimalism via improvisationen?
– Det finns i Terry Rileys musik. Han pratar ju om komposition och hur man kan bygga en komposition genom att improvisera och göra små ändringar i musiken, till exempel genom att stämma ett piano på ett annorlunda sätt. Så jag tycker det finns en koppling där. Hot Chips ”Over and over” säger ju något om det och det finns en del av det när man låser sig till att spela ett spår upprepade gånger.

– Annars är ju det klassiska exemplet på improvisation frijazzen, det är mycket noter och ilska.

Delar ni något av det?
– Inte så mycket på den här skivan som vi gjorde på den första. Men det är mycket improvisation inom popmusiken i dag generellt, att någon spelar något som inte är bestämt och planerat. Det är det vi gör.