No distance left to run

Blurdokumentären ”No distance left to run” av Dylan Southern & Will Lovelace hade Sverigepremiär på Bio Rio i Stockholm i fredags. Det var en rätt trevlig liten film, och liksom de flesta musikdokumentärer efter ”Some kind of monster” med ett lika stort fokus på känslor och relationer (inom bandet) som musiken de gjorde tillsammans. För det var ju inte minst den ömsesidiga hatkärleken mellan Damon Albarn och Graham Coxon som gjorde Blur lite intressantare än andra samtida grupper (Gallagherbrödernas stormiga relation var och är mest mest komisk). Dokumentären följer annars den så gängse dramaturgin för filmatiseringar av kända personer: först går det bra, sedan jättebra, jättejättebra, till och med lite för bra, därav en brutal backlash och missbruk och bråk och panikattacker och hej och hå, och till sist, när några år gått – försoning och en triumforisk comeback. Förutsägbart, men det funkar.

Dokumentären har annars några förtjänster. Dels låter den Blur själva berätta sin historia. Ibland blir det lite väl många klyschor och vissa saker går de aldrig riktigt in på på djupet. Men att låta en voiceover berätta ”sanningen” om Albarn-Coxon-relationen hade varit både omodernt och en smula märkligt. Dels är de livebilder som är med, framför allt från de tidiga åren, välkomna påminnelser om hur hårt Blur faktiskt kunde låta. Oasis fick snabbt ett rockenroll-rykte, både för musiken och sitt leverne, men rent musikmässigt var Blur det klart råare bandet av de två: live var Blur ett kompromisslöst punkrockband med ett furiöst tempo, musiken ett vitt oväsen allt annat än insmickrande.

Annars var det ganska sympatiskt också att se att Albarn, som hade lika många belackare som beundrare, mest av allt framstår som en rätt vanlig bloke. När han stagedivar in i publiken får jag känslan av att han inte gör det för att signalera eller uppnå någon slags rockgud-status utan snarare för att bokstavligt talat förenas med publiken, säga till dem: ”jag är en av er”. Att döma av klädstilen har han heller inte förändrats nämnvärt, det är en enda lång uppvisning av Fred Perry-tröjor – ett plagg som ju är precis lika svennigt som ständigt fashionabelt. Coxons Nigel Tufnels-aktiga charm (och dialekt!) var förresten också roligt att se. De överdådiga halleluja-scenerna från Blurs comebackspelningar på Glastonbury och Hyde Park blir dock lite för mycket för mig… men så har jag ju också konsekvent undvikit Roskildes oreanga scen. Se trailern nedan och se också en kort intervju med Albarn från premiärkvällen i London här – Albarn är imponerande arrogant och har en väldigt… intressant keps nämligen.