»JJ Cale is fucking interplanetary«

Adam Granduciels hår spiller ut på scengolvet. Han ligger där och skruvar på någon manick, ställer sig upp, går runt och påtar lite med ett par sladdar. Resten av bandet är också ute på scenen och en speciell förväntan uppstår när de obrytt går runt och riggar inför sin egen konsert. För ett tag tror jag att de rentav ska skippa den storslagna entrén och bara gå direkt från soundcheck och omärkligt glida in i, säg, »Red Eyes«. Men de går av scenen.

Sedan: de där slagverken som låter som hundratals nålar som faller ner på metall. Det pågår i säkert någon minut och alla i publiken vet vad som väntar: »Under the Pressure«, öppningslåten från vårens hyllade album Lost in the Dream.

Det första som slår mig är hur hög volymen är på Adam Granduciels sång. Vanligtvis är det väldigt bra ljud på Debaser Medis men här är sången nästan distad. Men det kan ha att göra med att Granduciel gillar att gasta loss. Han liknar en av sina tydligaste influenser Bob Dylan på så sätt – inte så bekymrad över att sjunga vackert i traditionell mening. Han prioriterar framförallt att skjuta in så mycket känsla som möjligt i sitt uttryck.

En annan rockman gör sig även påmind i första låten: Bruce Springsteen. Banduppsättningen liknar faktiskt The E Street Band, med sex medlemmar som hanterar trummor, olika gitarrer, basar, klaviatur och – här blir rocken så bredbent att grenen brister – saxofon. Saxmannen kör i gång mitt i »Under the Pressure« och bandet jammar på i flera minuter innan Granduciel, nästan nyckfullt, börjar sjunga vers tre.

Bandet sätter tidigt den här luddiga agendan för kvällen: »vi kör som vi vill, det får bli så långt det blir«. Och publiken älskar det, till en början. Adam Granduciel svarar med en tyst tumme upp mot oss med ansiktet vänt mot bandet.

Ett stort problem med att ha en människokropp som åldras och att gå på konsert inomhus: det blir till slut en fucking sauna där jag gör stretchövningar, torkas ut och blir nästan yr. Då är det svårt att uppskatta allt som utspelar sig framför mig. De där gitarrmelodierna som ekande sträcker sig över låtarna som elledningar längs fälten. Granduciels konstanta, spontana och svinsnygga små solon som man inte vet när de börjar eller slutar. Eller »Suffering« som är långsam och finstämd med en förtjänstfullt nedtonad sång. Därefter gaggar Granduciel på om JJ Cale och Eric Clapton – »If Eric Clapton is international, JJ Cale is fucking interplanetary« – medan han lägger ett oerhört reverb på sin gitarr.

Jag hoppas att varje låt ska vara den sista, tio låtar innan den sista. Men så kommer, med jämna mellanrum, de där sångerna som liksom sätter eld i kroppen. »Red Eyes« pågår i säkert 7–8 minuter och är det mäktigaste jag upplevt live i år. Jag vill att de minuterna ska fortsätta tills jag svimmar.