Ett år fullt av läsning

2012 var året då jag läste 152 böcker. Många bra. Många dåliga. Sjukt många.

2012 var året då jag gladdes åt att det gavs ut bra översatt italiensk skönlitteratur, som sönderkramade (med rätta!) Stål av Silvia Avallone. Den skakade om mig när jag läste den och jag tänker fortfarande på huvudkaraktärerna Anna och Francesca ibland, men ännu mer tänker jag på ett sönderfallande land och ett sönderfallande Europa. Jag läste också Allt som återstår av Nicola Lagioia, bland annat, och tyckte det var en intressant roman.

Jag läste Djuna Barnes och förundrades över hennes snygga formuleringar, jag läste en tunnis av Dostojevskij och konstaterade att jag tycker om att läsa om ryska, lidande, febriga män.

Jag funderar ibland över varför jag faktiskt läser så mycket och vad det gör med mig som människa. Visst, att läsa är en del av mitt jobb som frilansskribent och bokrecensent. Men så mycket? Jag tänker att det gör mig till en bättre människa, förutom att det inspirerar mig i mitt eget skrivande. Jag måste läsa för att fungera normalt och om jag inte har läst på några dagar så känner jag att något inte riktigt är som det ska. Det är fult att kalla läsande för tröst och jag känner mig inte ofta tröstad av de böcker jag läser, men jag lär mig mer om livet. Nu och då, för mig och för människor som är mig helt olika. Det måste vara något bra med det, tänker jag. Oavsett anledning är läsningen en form av syre i en syrefattig tid.

2012 var Strindbergåret och jag hade en läsutmaning i min bokblogg, som många valde att medverka i. Den gick ut på att läsa fyra Strindbergtitlar under året, och gav mig faktiskt än större lust att läsa mer av August. Fast det får nog vänta några år.

Jag läste Min kamp 3, 4 och 5 och nu väntar jag på del 6 som ges ut på svenska i vår. Läste är nog fel ord i sammanhanget, eftersom den effekt Knausgårds böcker har snarare är ett svepande. Man stjälper i sig böckerna, snabbt och hetsigt, som om de vore ett stort glas rosé mitt i sommaren.

Jag läste flera böcker med arbetet som tema, vilket har fått mig att fundera på arbetssamhället i ett vidare begrepp än det politikernas debatter erbjuder. I grunden, fundamentalt – varför arbetar många av oss så mycket? Nina Björk diskuterar och dissekerar hela systemet i Lyckliga i alla sina dagar, en fantastiskt viktig bok. I antologin KRIS skriver fyra europeiska skribenter om hur den europeiska krisen påverkar deras omedelbara vardag. I svenska antologin Skitliv tar man upp ungas osäkra arbetsvillkor och hur det egentligen får gå till såhär. Den osynliga handen av Isaac Rosa är en fantastisk roman om fysiskt arbete och om dem som utför skitjobben och synen på dem. I serieform kritiserar Sara Granér mästerligt det mesta i vårt samhälle. Jo, All I want for christmas is planekonomi förtjänar faktiskt allt beröm den har fått.

Och så har jag lyxigt nog botaniserat bland efterlängtade böcker jag haft i hemmet och på så sätt fått njuta av Selma Lagerlöfs sagoaktiga berättarkonst i Kejsarn från Portugallien, Moa Martinsons starka Drottning Grågyllen, Ray Bradburys samhällskritiska noveller i Solens gyllene äpplen och Sara Lidmans konkreta men starka berättelse Bära mistel. 

Den snyggaste dissen av det mesta i vårt samhälle bjöd Janne Bergquist på i Autonomisk manual. Den har många år på nacken men känns ofta lika aktuell fortfarande.

Jag upptäckte 2012 att det är värt att kasta de lundellska fördomarna överbord, Sömnen var sjukt bra och jag ska garanterat läsa mer av Ulf Lundell.

Inte bara Sara Granér förtjänar det beröm hon fått, utan också Sara Stridsberg med sina pjäser, Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland om att växa upp i Bergsjön, Johanna Ekströms skildring av att växa upp i den intellektuella överklassen Om man håller sig i solen. För att inte tala om Rosa Liksoms Kupé nr. 6, Susanna Alakoskis Oktober i fattigsverige och Karolina Ramqvists Alltings början. Lukas Moodyssons personliga och dagboksaktiga text Tolv månader i skugga kunde gott ha fått lite mer uppmärksamhet, likaså Ellen Mattssons Greta Garbo-skildring, Vinterträdet och Erin Morgensterns Nattens cirkus.

Jag strösslar boktitlar, ändå rensar jag bort 90 procent. Till exempel har jag också läst Bukowski (igen), Lars Norén, Liv Strömquist, Clarice Lispector, Viktor Johansson. Jag blev imponerad av dem alla.

Men hur ska jag liksom sålla bort allt det bra, hur ska jag undvika ett forcerat namedroppande när jag fortfarande kan minnas alla de här världarna jag vistats i? Det går inte. I år vill jag läsa många böcker, men inte lika många. Jag måste hinna skriva också. Och av utgivningen 2013 vill jag egoistiskt nog hittills bara tipsa om en bok: Min egen. Den kommer ut på förlag i september och är min debutroman.