Den lilla sparvens förmåga att inspirera

Att säga att man lyssnar på Edith Piaf kan kännas som att kliva rakt in i en klyscha. Man är liksom den typen av tjej som älskar Amélie från Montmartre, som njuter av författare som Marguerite Duras och Francoise Sagan. En person som romantiserar det där parisiskt dekadenta som egentligen bara är just en romantiserad version av en svunnen verklighet. Man kanske drömmer om att våga ha cigarettförlängare, basker, randig tröja och en baguette under armen. Nu överdrev jag.

Men förutom det sista skriver jag under på allt jag nyss nämnt. Om det gör mig till en klyscha, är jag helt okej med det. Få saker kan inspirera mig som en tunn och dekadent Duras-roman med obehagliga undertoner och alltid klirrande glas med alkohol. Jag blir lycklig när jag ser om Amélie från Montmartre. Jag älskar de brinnande kandelabrarna, den dova ångesten och skrivkrampen och olyckliga kärleken i Francoise Sagans romaner.

När det gäller Edith Piaf, är hon en av de där artisterna som har hängt med sedan tonåren. Andra artister och band kommer och går, men Edith består alltid i mitt musiklyssnande. Jag lyssnar på henne nästan oavsett vilken sinnesstämning jag befinner mig i. Och fler än en gång har jag upprörts när jag har hört henne spelas på kaféer på ett utstuderat sätt, för att liksom skapa en sydländsk känsla av exotism. Det är som om jag vill ha henne för mig själv. Det är en omöjlighet. Men så känner jag.

Filmen La vie en rose, om Edith Piafs liv, är en sorglig historia. Dekadensen förefaller aldrig ha varit så långt borta. Ediths liv var en kamp mot droger, alkohol, ensamhet, frånvarande föräldrar och erbarmlig fattigdom. Hon ställde sig ofta på Paris gator och sjöng för att ha råd med en bit mat och några glas. Samtidigt genomsyras filmen av en kraft – kanske är det den kraften som inspirerar mig med Edith Piafs musik.

Hon skrev inte låtarna själv. Hon var alltså den typen av artist som sjöng någon annans ord. En fager röst, ett charmigt ansikte. Den lilla sparven kallades hon, och lanserades som. Det brukar göra mig skeptisk, den där bristen på originalitet som det i någon mån innebär att sjunga musik som någon annan har skapat. Man utger sig för att det är ens egna känslor (och ibland kan låtskrivaren förstås pricka rätt) och sjunger med smäktande och darrande stämma om kärlek, rosliv, om att aldrig ångra sig. Man är en kommersiell produkt i ett skivbolags händer.

Inget av det spelar någon roll, inte heller att min skolfranska är allt annat än den borde vara. Det räcker med några Edith-låtar för att jag ska må en aning bättre. Jag brukar hålla i skrivarworkshops för ungdomar. En av de skrivövningar jag alltid har med, går ut på att non-stop-skriva till musik. Skriva, skriva, skriva, utan att tänka efter eller censurera sig. Jag väljer alltid låtar med omsorg och har ofta med en Edith Piaf-låt. Jag föreställer mig att det där avlägsna och smäktande parisiska kan väcka något i tonåriga skribenter. Det gör det åtminstone alltid i mig.