Den allvarsamma leken

Att litteraturen har förvandlats till något slags myspysparty i media kan knappast ha undgått den litteraturintresserade. Annina Rabe uppmärksammade det förra veckan i en läsvärd krönika i Svenska Dagbladet. Hon påpekar att de två litteraturfokuserade program som finns att tillgå i public service – Babel och Lundströms bokradio – behagligt flyter med i den här floden av litterärt myspys. Annina Rabe poängterar också att man uppmärksammar samma böcker och författare i alla program, vilket blir otroligt långtråkigt för den som på riktigt intresserar sig för litteratur.

Jag håller med om varenda ord i krönikan, men vill också tillägga några saker. Den horribla tidningen Books & dreams har i allra högsta grad bidragit till att mysifiera och mjuka upp litteratursamtalet, då den gör allt annat än att faktiskt på allvar diskutera litteratur. I Malou von Sivers Efter tio, där man har boktema varje onsdag, görs samma sak. Tidningen ViLäser brukar jag tycka om, just för att den enbart handlar om böcker, men även där framhålls litteraturen som något mysigt och snuttigt (om än inte i lika hög grad), som kommer med lämpliga bokaccessoarer och lagom allvarliga författarintervjuer. Jag tycker om tidningen i stort, men förblir kritisk till detta faktum.

Jag är själv inte oskyldig, jag driver sedan 2006 bokbloggen Ord och inga visor, där jag försöker att prata allvarligt om litteratur men där jag också ofta faller in i en stjärnögd beundran och att bara tipsa om – snarare än samtala kring – läsvärda böcker.

Vi pratar väl egentligen om två saker här. Dels att media, som ju har makt att lyfta fram också mindre namnkunniga författare, väljer att intervjua exakt samma författare om och om igen. Och dels att det rör sig mot ökad kommersialisering i en tid av tidningsdöd och allt torftigare bokhandlar och där medierna villigt hakar på i det ytliga flödet – man ger tittarna/läsarna/lyssnarna det de vill ha, resonerar man förmodligen – som litteraturklimatet förvandlats till.

Jag tycker man måste vara kritisk till bägge dessa faktorer. Visst, det är mysigt och avslappnande att läsa och att man pratar om litteratur kan aldrig vara negativt i en tid då läsandet hos befolkningen sjunker oroväckande. Men litteraturen vinner knappast på att man avdramatiserar den och förpackar den i säljvänligt format. Inte i längden.

För den som orkar finns fortfarande tidskrifter som 10-tal, Horisont och Ord&bild, som tar litteraturen på allvar men som knappast finns att köpa på närmaste 7-eleven eller Statoil-mack. I övrigt är det upp till oss bokälskare, som konsumenter och läsare, att fortsätta orka vara allvarliga och till och med tråkiga, i vår strävan efter samtal om många olika författare, många olika genrer och en djupare litterär diskurs som alla mår bättre av i slutändan.