Jag kan inte vara hos dig idag men jag saknar dig

Nu när du har tappat minnet
och bara kan le villrådigt
skulle jag vilja hjälpa dig – det var ju du
som en gång, likt en demiurg, öppnade min fantasi.
Jag minns våra expeditioner, de ulliga molnen
som svävade lågt över den fuktiga skogen i bergen
(i den skogen kunde du varenda stig) och
sommardagen då vi klättrade tillsammans
högst upp i fyrtornet vid Östersjön
och tittade länge på havets oändliga böljande,
dess vita stygn som fransar på en tråckeltråd.
Jag ska inte glömma den stunden, jag tror att även du
då var berörd – det var som om vi såg hela världen,
utan gränser, med lugn andhämtning, himmelsblå, fulländad
tydlig och dimmig på samma gång, nära och fjärran;
vi kände planetens klotrundhet, vi hörde måsarna
som lekte lugnt och långsamt svävade
i luftens varma och kalla strömmar.
Jag kan inte hjälpa dig, jag har bara ett minne.

Adam Zagajewski – Nu när du har tappat minnet (översättning av Anders Bodegård).