En värdig debut

Det är fullt rättvist att från tid till tid ifrågasätta albumformatets funktion i 2010-talets post-fildelningsera. Själv är jag ganska ointresserad av argumenten om en sammanhållen helhet, av fysiska eller traditionella värden. Jag tycker egentligen att ett album passar bäst som accessoarer, något att ha lätt uppstucket ur fickan på din vårkavaj.

Albumets roll har givetvis varit än mer perifer ur den elektroniska dansmusikens perspektiv där tolvor och obskyra mp3:or fyller våra hyllor och hårddiskar. Ändå kan jag inte hjälpa att bli rörande lycklig av att footwork-legenden RP Boo i dagarna äntligen släpper albumdebuten Legacy.

Det är anmärkningsvärt eftersom RP Boo är långt ifrån en nykomling. 1997 gav han ut singeln Baby Come On, en låt som ganska rättvist räknas som det första betydande bidraget till Chicagos footwork-scen. Det går mycket väl att kalla RP Boo för genrens andlige fader (jag har tidigare orerat lite osammanhängande i ämnet här).

Därför spelar det i sammanhanget knappast någon roll att Legacy är alldeles strålande. Att de fjorton spåren skuggboxas kring lyssnaren i 160 BPM eller att RP Boo med en osannlik fingertoppskänsla klipper isär melodier av de senaste femtio årens främsta hitmakare – från Queen och Phil Collins till Aaliyah – och klistrar samman sin egen ghettohousemosaik.

Det allra mest glädjande är att samtidens allra mest avantgardistiska dansmusik tar ett litet steg närmare den värdiga inramning den förtjänar så fruktansvärt mycket. RP Boo och hans version av footwork kommer inte vara i behov av framtida arkelogiska räddningsmissioner. Den finns ju precis här, lika glödande som det sena 1960-talets revolutionära frijazz eller den blomstrande vogue-scenen i New York för snart trettio år sedan.

Förhandslyssna på albumet här.