Dags för ansvar

Nästa år firar den svenska modrörelsen 50-årsjubileum. Det sker i en tid när vi håller på att ta nästa steg och åter etablera oss som en stor och inflytelserik subkultur. Vägen hit har varit lång och krokig. Många människor har gjort digra uppoffringar och investerat stora delar av sina liv för den framgång vi hittills nått och för att vi på längre sikt, på allvar, ska kunna påverka samhället i en mer hipp riktning.

Det är våra gemensamma idéer för samhället och det bästa för rocken som måste stå i fokus för att vi ska kunna nå nya framgångar och faktiskt uppnå det vi är här för – att göra livet mer mod.

Med detta sagt vill jag lyfta de undantagsfall som avviker från denna generella bild och som – tyvärr – påverkar modernismen i minst lika hög grad som våra tusentals duktiga företrädare.

Titt som tätt dyker det upp enskilda, lokala företrädare som genom sitt agerande skadar den nya modvågens anseende. Jag tvingas tyvärr konstatera att det sammantaget har blivit alldeles för många sådana enskilda exempel och jag är därför angelägen om att en gång för alla klargöra hur jag och några ytterligare utvalda urtolkare av modernismen ser på detta och vad vi avser göra åt problemet.

Mod är och bör vara en subversiv rörelse som tror på den absoluta kvaliteten och på allas lika värde. Vi tror att Angel Haze, Arvida Byström och New Era-kepsar bör ha lika stor plats i vår subkultur som John Coltrane och bara strumpläster. I vår subkultur finns inget utrymme för scootrar, nostalgi, Kenta, Stoffe och Benke eller andra med ett personligt behov av smakmässiga eller privata utsvävningar.

Att en del personer med sådana problem ändå hamnat i vår subkultur hänger ihop med den snabba tillväxttakt vi upplevt, inte minst i samband med lanseringen av den här sajten 2009. På det hela taget rör det sig dock om en mycket liten andel av modrörelsens alla lokala företrädare och jag vägrar låta dessa sorgliga exempel sätta bilden av hur vår subkultur uppfattas av offentligheten.

Vår sak är alldeles för viktig för att låta några enskildas personliga problem utgöra hinder för vår framgång. Från och med nu råder nolltolerans och arbetet med att städa upp i leden ges högsta prioritet. Från och med nu är det slut på att låta den egna trivselvikten powerputtra runt på en scooter på Kungsbron i Stockholm under fåniga tävlingar som »Mods vs Rockers«.

Den som känner sig träffad av eller har problem med dessa skarpa formuleringar bör genast lämna modrörelsen frivilligt. Det skulle bespara oss en hel del arbete. Den som ändå väljer att stanna kvar, kommer inom kort att bli föremål för personärende och uteslutning. Vår subkultur är viktig, alldeles för viktig för att det förtroende vi vunnit ska förslösas genom några enskildas avvikelser. Det är min fasta övertygelse.

Jag kan inte nog poängtera det jag sagt inledningsvis. Vår subkultur består till allra största delen av engagerade, intelligenta och härliga ansträngda människor och det går inte en dag utan att både jag och alla andra får goda skäl att vara stolta över det fantastiska arbete vi tillsammans utför, på varje nattklubb, i varje text och i varje garderob.

Låt oss fira 50-årsjubiléet till våren med den stoltheten i åtanke – och med Hitoshi Tsujimotos privata samling av den amerikanska flottans kaffekoppar från 1943 i högsta hugg.

Kristofer Andersson
modordförande.

(Den här texten är en cover på ett visst öppet brev).