Bägarrankan

Jag går runt i vårt radhus och tittar på de växter vi har, som gullranka, monstera och palettblad. Jag tänker att, ”nu ska jag visa att jag bryr mig” och fyller en vattenkanna med vatten. Jag träder in på scenen för växtentusiaster och personer med gröna fingrar. Eller egentligen folk som vet hur man sköter blommor. Alltså en ganska stor del av befolkningen. Eftersom jag genast känner mig osäker blir det ett kort gästspel. Jag stressar runt med vattenkannan i handen och måste hinna vattna innan någon ser mig.

Jag skvätter lite med vattenkannan, känner på jorden i krukorna för att låtsas som att jag kan avgöra behovet av näring och vatten för de olika växterna, och plockar därefter lite torra blad. Jag har sett andra göra det nämligen.

Sedan pustar jag ut. Jag har gett mitt bidrag till blomsterbranschen. Nu kan jag återgå till mitt verkliga liv där jag har kontroll över vad som händer. I fåtöljen vid vinylspelaren.

Där jag bott tidigare har det varit sparsamt med växter. Endast en eller ett par lättskötta blommor. En svärmorstunga i ett hörn och en ensam zamiakalla på en fönsterbräda. Oftast inköpta på en mindre matbutik med ett begränsat blomsortiment. Där växterna är placerade precis innanför entrén. Som om de inte är välkomna i själva butikslokalen bland matvaror och andra produkter. Deras funktion är att de ska stå utanför och vara lite lagom attraktiva för att få kunder som mig, med falukorv, pasta och folköl i blick, att köpa en blomma. På något sätt känner jag ett starkt släktskap med dessa matbutiksblommor.

En vårdag för några år sedan väcks en lust. Nu är det allvar. Jag ska ta kommandot över min velighet. Jag ska köpa en växt på riktigt.

Balkongen i lägenheten där vi bor är liten och mysig men behöver något som förhöjer den. Jag går till en av Malmös äldsta och mest välsorterade blomsterbutiker. En grön slingerväxt fångar min uppmärksamhet. Den är uppbunden på en båge i krukan den står i och jag tycker den är lite udda. Den sticker ut i det hav av stjälkar, blad och blommor som breder ut sig i butiken. Det känns som om vi har något gemensamt, även om jag inte kan sätta fingret på vad? Köper jag denna växt är jag hemma, tänker jag. Då kan jag prata om den på fester och i sociala sammanhang och få folk att tänka att, ”Adde har breddat sig, han har ett blomsterintresse också. Han har utvecklats, spännande.”

Det är en bägarranka, säger expediten i butiken. Den är tålig och lättskött. Den går att ha utomhus och klarar av att stå på heta soliga platser men trivs bäst i halvskugga. Det börjar pirra lite inombords. Jag är förtjust över växtens blommor som är trumpetformade och lite mystiska med en rödaktig färg åt cerise. Jag slår till. På väg hem genom staden med blomman på pakethållaren på min cykel känner jag en stolthet. Detta är min växt, vill jag skrika till alla jag möter! Jag svettas av upphetsning och det känns bra.

Jag planterar bägarrankan i en stor kruka. Det är vår och luften är ljummen. Jag är noga med att vattna, men inte för mycket. Bägarrankan tar snart fart. Den sträcker ut sina stjälkar och skjuter ut nya blad och blommor för varje dag som går. Den slingrar sig runt en spaljé och letar sig upp längs med väggen.

Det blir sommar och min lycka växer varje gång jag går ut på balkongen och ser hur bägarrankan tar för sig. Den stortrivs i mitt sällskap. Vi har mycket att prata om och alla vattningar är spännande och utvecklande. Jag kan se en spännande gemensam framtid för oss. Vi ska sitta på balkongen och dricka drinkar.

Det blir sakta höst. Den rosenskimrande första perioden övergår i vardag. Jag glömmer såklart inte bägarrankan, tittar till den så ofta jag kan. Men det är kyligt om kvällarna på balkongen. Oktober kommer och en gnagande oro växer inom mig. Hur ska det här fortsätta?

Det är november. Råkallt och blåsigt. Bägarrankans blad är bruna och slokar. Det är dags att förbereda den för vinter. Men, hur ska det gå till? Vissa beskär sina växter tror jag. Men det gäller väl främst fruktträd och buskar? Hur länge lever blommor egentligen?

Tankarna hopar sig i mitt huvud. Allt är så rörigt. Det finns ingen enkel lösning i denna situation. Jag är fast i min krånglighet. Vissa skulle säkert säga att det är mänskligt. Men i mitt fall är det något annat. Ren fars, fasansfull sådan. Panik. Jag måste handla eller bara göra något, vadsomhelst.

Jag tar en sekatör och klipper ned bägarrankan. Sedan sliter jag upp växten med rötterna och kastar allt i en svart soppåse. Och plattar till hålet i krukan där den stod.

Så ja, nu kan jag gå vidare!