Yeasayer

För två år sedan ruskade Yeasayer om popvärlden genom att sammanfoga bitar från olika hörn runtom i världen – indiska stränginstrument, rytmer från Mellanöstern och tidigt gospelmässande bland annat – med rockmangel av New York-snitt, på ett befriande svårkategoriserat sätt. Själva tillvägagångssättet var inte nytt. Men utförandet var så knixigt och eget att det inte lät sig buntas ihop hur som helst med Animal Collectives kalejdoskoppop eller TV On The Radios mångskiftande gitarrväggar.

Varje del av Yeasayers debutalbum, ”All hour cymbals”, hade behandlats med lika stor respekt och det fick därigenom en sammanhållande kraft som få andra genreöverskridande rockalbum i modern tid kunnat uppvisa.

När Brooklyntrion nu är tillbaka med uppföljaren ”Odd blood” är det mycket som har förändrats. Borta är rocktyngden och gitarrerna. Istället har analoga synthar, mjuka beats och en alltigenom elektronisk kostym flyttat in och inrett Yeasayers fortfarande mångfacetterade ljudvärld.

Den tidigare ganska påtagliga apokalyptiska tonen i bandets lyrik har också den bytts ut – mot kärlekssånger, finurliga boxarreferenser och futurism.

Kanske inte så oväntat av ett band med en så uttalat nyfiken radar. Men jag kände ändå ett behov av att reda ut scenförändringen och ringde upp en morgontrött Chris Keating, sångare och keyboardist, för att ställa några frågor.

Den grekiska kompositören Vangelis tycks ha varit en av influenserna på ”Odd blood”?
– Ja, jag lyssnar en del på honom, framför allt filmmusiken han har gjort. Jag har alltid hämtat inspiration från artister som Tangerine Dream och andra som gjort minimalistiska ljudlandskap till filmer som jag gillade när jag växte upp.

Som ”Chariots of fire” (som Vangelis gjorde det Oscarsbelönade soundtracket till, reds anm.)?
– Ja, och ”Blade Runner” framför allt. Det speciella bildspråket och den ganska märkliga futuristiska synthmusiken gjorde verkligen ett intryck på mig när jag var liten.

Albumet spelades in i Peter Gabriels och Hall & Oats gamla trummis Jerry Marottas hus. Påverkade det resultatet något?
– Vi hyrde huset av honom så han var inte där så mycket. Men han kom dit ibland och berättade en massa historier om Paul McCartney och Tears For Fears. Vi blev kompisar och han var med lite i slutet av albumet. Men framför allt lånade vi mycket av hans utrustning, som gamla 70-talssynthar och 80-talstrumsekvenser, och det påverkade resultatet.

Vad berättade han för historier?
– Bland annat om när Peter Gabriel slog en kille på käften, galna rockhistorier som trots allt verkade ganska sanningsenliga. Han förstorade dem inte så mycket.

Utåt sett tycks ”Odd blood” ha lite av ett hedniskt tema, jag tänker på de runartade bokstäverna på er hemsida och ”Ambling alp”-videon som dels kretsar kring någon slags naturritual. Har paganism (hedendom) någon betydelse för er?
– Jag är intresserad av förkristna religioner i olika kulturer, som druider och sånt. Sen har jag läst mycket om det romerska kejsardömet och övergången från dyrkandet av romerska gudar och gudinnor till kristendomen.

Vad är det som är fascinerande med det?
– Det är så enkelt för folk att leva och tänka på bara ett sätt, eftersom det sättet är vad alla andra tror på. Men det intressanta tycker jag är vad som hände innan och efter den rådande trosföreställningen. Fast jag är inte så nyfiken på det förgångna egentligen, utan mer vad man kommer att tro på om 2000 år. Jag tror inte att människan kommer att dyrka en Jesus-gestalt eller en Gud, utan någon skum futuristisk religion som vi inte känner till nu.

– Sen har vi alltid inspirerats av religiös musik, även om inte någon av oss är religiös. Men vi dras till musik som är gjorda för ritualer eller för religiösa sammanhang.

Är det någon speciell religiös musik du gillar?
– När vi spelade in vår första skiva så lyssnade vi mycket på inspelningar av ”Missa luba”. Det är ett antal sånger som en grupp kristna missionärer lärde ut till kongolesiska sångare (i slutet av 50-talet, reds anm.) och som består av en rad konstiga latinska stycken (från den katolska mässan, reds anm.), men som sjungs på ett utpräglat afrikanskt sätt. Sen gillar jag gospel såklart.

Men hur skulle du beskriva videon till ”Ambling alp”? Har den något med hedendom att göra?
– Den är nog inte så mycket pagan som den är utomvärldslig. Det är futuristiska landskap och ritualistiska inslag från en främmande planet. Jag pratade med de som gjorde videon, Julia Grigorian and Kirby McClure (i filmteamet Radical Friend, reds anm.), om att ha med sådana delar i den. För vi har alltid velat skapa vår egen lilla värld med det vi gör.

– Sedan är det även flera referenser till experimentella filmskapare från 70- och 80-talet som vi tycker om, som Nicolas Roeg, John Boorman och Alejandro Jodorowsky.

Så det är er version av paganism kan man säga?
– Jag antar att det uttrycket står för något som inte är kristet, så jag skulle nog säga futurism. Det är den religionen vi är inne på.

Texten i ”Ambling alp” är intressant också. Den tyska 30-talsboxaren Max Schmeling och hans italienska kollega Primo Carnera, vars smeknamn har namngivit låten, nämns bland annat. Vad står de för i låten?
– Jag läste om Joe Louis, den amerikanska boxaren som var verksam under 30- och 40-talet. Min farfar var boxare under samma period i England, så jag växte upp med mycket sådana historier.

– Jag tyckte det var en intressant historia eftersom Louis gick matcher mot Max Schmeling strax innan andra världskriget, och att det var två länder som stod bakom sina mästare. Men också för att USA var väldigt rasistiskt under den tiden och Joe Louis var den första svarta nationalhjälten som alla – svarta och vita – stod bakom. Framför allt eftersom han slogs mot en boxare från nazi-Tyskland. Jag tyckte det var en intressant dikotomi.

– De karaktärerna från den tiden är så fascinerande, framför allt hur de beskrevs. Primo Carnera hade ju rykte om sig att vara en jättelik kille och fick därför smeknamnet ”The Ambling alp”. Han blev senare skådespelare i Hollywood där han bland annat fick en roll som brottare.

Det var en del snack om att era texter var ganska apokalyptiska och dystra på debuten. Är de ljusare nu ?
– Nja, när vi inledde arbetet med skivan så kändes det som en helt ny upplevelse i USA – en attitydförändring. Men jag tror att det också berodde på våra personliga liv, att vi var i förhållanden som var bra. Vi försökte helt enkelt att skriva kärlekslåtar. Att göra ett poppigare, elektroniskt album och tala om personliga saker som kärlek. Jag har alltid tyckt att det är svårt att skriva om det för det blir så smetigt.

Men det känns som ni lyckats. ”I remember” tycker jag till exempel är en väldigt fin kärlekslåt, framför allt raden ”I remember making love on a Sunday”.
– Ja, definitivt. Det är något med synthmattan i den låten som är både olycklig och vacker, det passade att skriva något enkelt till det, att balansera på den linjen mellan det ”cheesy” och gripande.

– Men vi hamrade det apokalyptiska temat ganska hårt förut så vi kommer garanterat att komma tillbaka till det.

”Odd blood” är ute nu.
Yeasayer spelar på KB i Malmö den 4 mars och på Debaser Medis den 5 mars.