Watain

Far beyond the grace of god lies the lair
Where shadows fall… beware!

Strax intill de mjukt pastellfärgade träkåkarna i en av Stockholms belåtna förorter ligger Varglyan, en stor bunker med massiva skyddsdörrar som en vuxen man måste kämpa för att få upp.

Här inne är luften tät och rökmättad, lukten söt men svårdefinierad. Watains sångare Erik Danielsson tar emot med en v-formad gitarr hängd över bröstet, drar ett opluggat riff och visar runt i lokalerna.

Entrén fungerar också som toalett: Pissränna i det som tidigare förmodligen var en städslask, måste man skita gör man det i en plastpåse. Ett av hörnen är färgat med ett djuprött splatter och i taket hänger en blodsolkig frottéhandduk. Ute i korridoren ligger pentryköket till vänster, där man kokar nudlar eller värmer en pizza, och till höger finns repan där en bäddmadrass är utlagd på golvet.

I nästa rum delar en träningscykel utrymme med färgburkar och metallskrot. Tidigare tvingades bandmedlemmarna gå till en verkstad när de ville bygga typ en blodkanon eller ett maffigt upp-och-nedvänt kors. Men sedan de kom över det här betongrummet hösten 2006 bygger de själva sin scenrekvisita och experimenterar med svetsning och pyroteknik. Det senaste var en lyckad blandning av svavel, krut och magnesium som fick brandlarmet på Uppsala konserthus att gå igång och avsluta gruppens tioårsjubileum i förtid.

Innanför verkstaden finns en kontorsplats och ett par obäddade sängar och vidare bort i korridoren ligger baren, ett sällskapsrum med soffa, bardisk, musiksystem, djurskallar, skelettdelar och hängande kedjor.

Foto: Rickard Fredén

A lawless realm where chaos breeds
and howls most foul asound
So stay away, ye whores of god
this is enemy ground

Allt som har med Watain att göra springer ur Varglyan. Musiken förstås, texterna, kläder, scenografi. Det är bandets egen, gränslösa värld. Blodstänk, kadaver och den egna avföringen i konsumkassar ramar på ett fysisk sätt in bandets idésystem, en blandning av moralisk nihilism och andligt utforskande. Satanism kort och gott.

Något mer omständligt handlar det om tron på en kaotisk urkraft, oberoende av tidsliga och rumsliga lagar i ett slags parallellt universum – ett laglöst mörker – där skapelsen har uppstått. I den ordnade sinnevärld där människan lever är vi däremot begränsade av naturlagarna och de kulturella normerna. Vår kropp och vårt medvetande lägger band på den ”eld”, vilja till frigörelse, och den potential för gränslöshet som finns inom oss.

Genom att möta och utforska sina mörka sidor, och genom att framkalla kaos och förstörelse – och därmed lösa upp de konserverande former som hindrar oss från att ”blomma ut” – kan man utvecklas mot andlig insikt. Laglöshet i denna värld blir ett sätt att komma i kontakt med laglösheten i evigheten. Och därmed lite närmare friheten.

Foto: Watain

Man kan föreställa sig en gångväg genom ett skogsparti. Vägen är upplyst av gatlyktor men den omges på alla sidor av ett tomt mörker, som vi inte kan veta varken var det börjar eller slutar. Ljuset definierar vägen, stakar ut den och begränsar den; vi ser vad vi har framför oss och kan planera våra steg i förväg, vilket gör oss trygga.

Men vad som sker vid sidan av vägen kan vi inte ha en aning om. Det som inte är upplyst saknar form och bara vår fantasi sätter gränsen för den skit som finns där ute, och som när som helst kan hoppa ut i vägen och göra oss illa. Mörkret vid sidan av vägen är oförutsebart och hotfullt. Men eftersom det saknar form finns samtidigt oändliga möjligheter att upptäcka och utforska.

I snart tolv år har Watain, en trio från Uppsala, gått vid sidan av ljuset, vid sidan av den där gångvägens skenbara trygghet. Bandet har släppt tre skivor, var och en lite bättre än den förra. Man ska nog se dem inte så mycket som rockunderhållning som en kanal för de upplevda insikterna om mörkret. Och med fördjupade insikter kommer bättre musik.

Snart släpps en fjärde skiva, ”Lawless darkness”, och enligt denna matematik blir det alltså deras bästa och mest fulländade verk.

– Först nu vet vi hur vi ska använda de verktyg vi har. En träskulptör kan hacka fingrarna blodiga med sin mejsel och stubbe men ändå inte få till något som är perfekt. Men till slut kommer han på hur han ska göra. Och då nöjer han sig inte med att snida en siluett av ett slott, utan vill även mejsla ut alla rum, torn och utsmyckningar. Det handlar om att komma närmare perfektion.

– Vi ville fånga den mångfald som mörkret innebär, det obegränsade. Den mörka sidan är aldrig limiterad till bara mord och slakt utan innehåller ett brett känslospektrum som färgas av en konstant motståndskraft och eldkraft, säger Erik Danielsson över ett glas rött lådvin.

Foto: Watain

Do not mistake me for a star
though I’ll shine like them at night
But behold instead the darkness in between them
the Devil’s light!

Kanske handlar det om mognad, om större musikalisk skicklighet, om en ökad trygghet i översättningen av idéer till musik. Man märker också hur den uppnästa självsäkerhet som alltid kännetecknat bandet fortsätter att växa.

Eller kanske är den ortodoxa svartmetallen helt enkelt bara för snäv. För på ”Lawless darkness” rör sig Watain allt längre bort från konventioner och förväntningar. Det är inga omvälvande grepp – det är fortfarande mullrande black metal, ofta renare och råare än någonsin. Men att väva in element från rock’n’roll, melodiös heavy metal, episkt flum och depprock med en sådan självklarhet är faktiskt unikt.

Och en spännande, progressiv väg att gå för ett band som under mer än tio år gjort sig ett rykte som det mest extrema i sitt slag.

– För mig har all den här musiken samma ursprungskälla – baksidan av världen. Den knyter an till något omänskligt, något som inte finns planterat i oss sedan födseln, utan som lyssnaren måste söka djupare och bortom sig själv för att hitta. Det är musik som fångar något gudomligt i stället för det som går att ta på. Man känner aldrig den vita gudens förtryckarmakt, utan mörkrets oändlighet.

I en knapp timme gestaltar Watain mötet med detta mörker och den förvandling och upplösning som de upplever att det innebär att bejaka död, Gudsmotstånd och världslig oreda. Därefter kommer finalen, ett 14 minuter långt rekviem om hädanfärden in i, ja, ”mörkrets oändlighet”.

Det som börjar som en rasande metallåt blir till depprock blir till powerballad med gitarrer i glittriga stämmor. Carl McCoy från det legendariska Fields Of The Nephilim gästsjunger.

– Det är en låt med ett brett känslospektrum, ett farväl från bojorna i jordelivet som innehåller allt från smärta till sorg, triumf, mystik, hopp. De flesta av de stämningarna är jag bekant och bekväm med att framföra i musik. Men det kändes som att någonting saknades. När jag till slut kom på att Carl borde sjunga de sista raderna var det som att jag inte hade sett skogen för alla träd.

– Jag har insett att han är en vokalist som alltid inspirerat mig, hans förhållningssätt till musiken, hans mystik, den passion som finns i rösten. Det känns väldigt speciellt att han ville vara med. En cirkel sluts.

Jag tycker att din egen röst har förändrats sedan ni började, att du sjunger allt renare och med mindre förställning. Är det medvetet?
– Tidigare när jag lyssnade på nya skivan kunde jag störa mig på att det låter lite barnsligt ungdomligt när jag skriker typ ”deeeaaath”. Men nu börjar texterna kännas naturliga. Det är ett kortare avstånd mellan mig och texterna nu än någonsin, jag är mer mogen, och därför känner jag mig mindre förställd när jag sjunger. Det har rasat några barriärer sedan vi spelade in den och det känns även ärligare att sjunga de gamla texterna.

– Det är en löpande utveckling. Jag sjunger saker som ”darkness” och ”satan” med en mycket djupare insikt nu än förut. Jag har alltid vetat att de betyder något viktigt och jag har sjungit orden med respekt, men det har varit mer ogreppbart. Nu kan jag sjunga dem med förståelse.

I en avförtrollad värld framstår andlighet och en tro på större krafter inte bara som väldigt ovanligt, utan som något av det mest radikala man kan hålla på med.
– Jag har uttryckt mig och verkat inom en andlig tankeram så länge jag minns. Men jag har också utvecklats och medvetet lämnat plats för den sidan att växa.

– Musiken kommer alltid att utgöra ett band mellan människan och det gudomliga. Det är ett andra språk, en kommunikation, precis som en bön eller en ritual. Och jag ser det som att vi agerar översättare av våra gudars ord till musik. Det finns begränsningar för vad som kan uttryckas i ord. För mig kommer musik alltid att vara ett bredare uttryck än tal och skrift.

Samtidigt ser jag två olika riktningar hos er. Den ena är er andliga utveckling, som handlar om att möta, omfamna och sprida kaos, den andra är er musik som blir allt mer strukturerad, kanske lättillgänglig.
– Musiken är alltid en konsekvens av var vi står själva, i synnerhet andligt. Det är intressant att ju närmare vi kommer en ren översättning av vad vi hör i våra huvuden, desto bredare når vi ut. Det är något att begrunda…

Foto: Watain

Erik Danielsson röker en stund och tänker över hur han ska fortsätta. Det är rätt ovanligt. Han uttrycker sig självklart och självsäkert i stora ord, ofta i liknelser och ordspråksliknande uttryck.

Borta i repan har trummisen Håkan och livemedlemmarna Set och Alvaro suttit sysslolösa länge nog och börjat spela vad som verkar vara tre separata låtar samtidigt. Gitarristen Pelle har varit på rockkryssning över Östersjön och dyker snart upp med en karta Karhu och en flaska gräddlikör.

Efter några bloss och lite mer bag-in-box har Erik tänkt klart.

– Jag tror att det hos alla människor som uppskattar konst finns en attraktion till det som är genuint. Så ju mer genuina vi blir i vårt uttryck, ju mer vi erkänner vår andlighets bredd, desto fler människor kommer vi att attrahera. När mycket av den konst som existerar är plastförpackad kommer det genuina alltid att stå högre och sticka ut.

Jag tänker mig samtidigt att det är er uppriktiga andlighet som gör Watain obehagliga i mångas ögon.
– Det borde vara det som gör all black metal obehaglig.

Vad skrämmer dig?
– Obehag är en ganska obekant känsla för mig eftersom det inte besvärar mig. Det som gör andra rädda gör också mig rädd men jag väljer att jobba produktivt med det.

– Innan jag går ut på scenen försätter jag mig ibland i panik, bara för att få håret att resa sig på armarna. Jag fokuserar på saker som de flesta tycker är obehagliga, som att gå genom en skog på natten och känna att man har någon bakom sig. Men för att få känslan att växa handlar det om att inte vända sig, utan i stället fortsätta gå med ett elakt leende på läpparna, och själv bli den man föreställer sig bakom ryggen.

– Jag vet att jag kommer från samma som känsla som obehaget, att det jag vill uttrycka är detsamma som obehaget. Därför måste jag lära känna det.

”Lawless darkness” släpps den 7 juni.
Singeln ”Reaping death” gavs ut i början av april. Dels på bildvinyl med Death SS-covern ”Chains of death” som b-sida, dels som cd medföljande tidningen Sweden Rock Magazine # 70 med Bathory-covern ”The return of darkness and evil” som andraspår.
Textcitaten i artikeln är hämtade från låtarna ”Wolves curse” och ”Waters of Ain”.
Watain på Spotify
Watain på Myspace
Watains hemsida