MC Lyte

Lana Michele Moorer föddes 1971 och började rappa redan vid tolv års ålder. Hennes två äldre bröder utgjorde duon Audio Two (som förresten gjort hiphophistoriens allra, allra bästa låt ”Tob billin'”). De producerade hennes första tolva ”I cram to understand U (Sam)”, som släpptes 1987 på First Priority. Låten behandlar crackmissbruk (som var ett ämne minst sagt i tiden) och framförs med rättfärdig ilska mot pojkvännen på ett sätt som inte hade setts till ofta inom hiphop tidigare. Dessa två element samverkade till att skapa en hyfsad buzz kring denna tuffa, rättframma och småhesa unga tjej från Brooklyn som onekligen ägde både skicklighet och auktoritet på micken. Låten blev med tiden en klassiker.

Nästa år, 1988, kom debut-LPn ”Lyte as a rock”. Den var en av många nästintill fulländade album som släpptes detta fantastiska år. Men medan till exempel en annan klassisk platta från -88, ”It takes a nation of millions to hold us back” med Public Enemy har nypressats ett antal gånger, ägnats akademiska essäer och hamnat på top 100 album-någonsin-listor också i de mest insnöade brittiska poptidningar, så har ”Lyte as a rock” framlevt sina första tjugo år lite grann i skymundan. Jag fattar ärligt talat inte riktigt varför. Visst saknar den PEs politiska sprängkraft och märkliga mix av funk och avant garde-ljudkonst. Men som en ren hiphop-LP betraktad är den på samma nivå. Kanske inte med samma lockelse för pop- och rockfans, men om du uppskattar hiphop för vad det är finns det egentligen ingen ursäkt att inte ha ”Lyte as a rock” i samlingen.

Omslaget är enkelt, hårt och betonar det klassisk b-girl-idealet. Alla låtar är riktigt bra. Skivan har bra beats, texter, flow och en tuff, icke tillgjord attityd. Flera låtar är riktigt klassiska tolvor. Med andra ord alla beståndsdelar ett klassiskt hiphopalbum bör ha. Hade den inte råkat släppas just 1988 tror jag den hade fått mer uppmärksamhet. Förutom ”I cram to understand U” ser jag även den stenhårda ”10% Diss”, den lite mer reflekterande ”Paper thin” och den knäckande dängan (min egen personliga Lyte-favorit) ”Kickin’ 4 Brooklyn” som tveklösa klassiker. För att inte tala om det berusande titelspåret ”Lyte as a rock”.

Om skivan fått hyfsat lite uppskattning från omvärlden utanför, så har den fått desto mer kärleksbetygelser inifrån hiphopsfären på de vanliga sätten: Att andra gör covers, återanvänder samplingar, samplar hennes röst, citerar hennes texter och så vidare. Men det känns ändå som om ”Lyte as a rock” gått många yngre lyssnare förbi och behöver en upprättelse. Det är den definitiva b-girl-klassikern.

Som så många andra artister, särskilt inom hiphopgenren, har MC Lyte ännu idag inte lyckats överträffa sin klassiska debut-LP. Men hon kom väldigt nära med sitt andra album, ”Eyes on this”, från 1989. Med beats av några av tidens största och bästa namn, som Audio Two, PMD, Marley Marl och Grand Puba är ”Eyes on this” en något mindre rå och mer sofistikerad historia än debuten. Träningsoverallen från omslaget till ”Lyte as a rock” är utbytt mot en utstyrsel som mer liknar en affärskvinnas och det känns att den kaxiga tonårstjejen här vill vara mer vuxen, på gott och ont. Beatsen och texterna är mer sofistikerade och intrikata, men saknar också något av föregångarens omedelbara charm och känsla av att komma direkt från ett gathörn.

Det är i alla fall lätt att avfärda skivan som mindre bra och/eller mindre hård än debuten i teorin, men nu när jag plockar fram den och lyssnar på låtar som ”Cha, Cha, Cha” (hennes första singeletta på rap-listan), ”Slave to the rhythm”, ”Cappucino” (så flummig, men ändå oemotståndlig) och ”Stop, look, listen” kapitulerar jag totalt. Och det är ändå bara de inledande spåren på sidan A! Det finns några hårda disslåtar på den här plattan också och Lyte fortsatte att representera som en av Brooklyns tuffaste MCs.

Efter dessa två klassiska album gick MC Lyte och hennes karriär den gamla vanliga vägen. Mer berömmelse, mindre orginalitet. Med åren har man till och med kunnat läsa intervjuer med henne i The Source där hon mer eller mindre erkänner att hon inte orkat lägga så mycket krut på sina senare skivor utan hellre velat fokusera på skådespeleri och annat. Men då och då har den gamla hungern blixtrat till och hon har alltid haft kvar sin karakteristiskt oförglömliga röst och sitt skönt kantiga och obekväma flow. Jag köper gärna även vissa av hennes allra mest kommersiellt framgångsrika låtar, som ”Poor Georgie”, ”Ruffneck” och ”Cold rock a party”. Inte så att låtarna är i paritet med hennes gamla klassiker, men de blåser ändå de flesta andra kommersiella hits rakt ur vattnet.

Nu har jag lyckats skriva nästan hela artikeln utan att nämna vilket kön artisten har. Men det måste nog ändå nämnas, att just bland kvinnliga MCs är MC Lyte min absoluta favorit någonsin och ”Lyte as a rock” min favorit-LP. Den enda ”femcee” jag kan komma på som kommit fram i rampljuset och ens haft samma potential till storhet som Lyte är Lauryn Hill. Men Lauryn har inte hälften så många klassiska verser och verkar ha slarvat bort hela sin karriär i förtid efter endast en riktigt bra soloskiva som dessutom till 50% består av visserligen fin, men ändå r’n’b. Så som kvinnlig MC står MC Lyte i en klass för sig. Hon har också varit oerhört inflytelserik på så sätt att man kan höra lite av hennes sköna attityd och raspigt kaxiga röst i flera av de bästa kvinnliga MCs som kom efter henne; Apani B Fly Emcee, Rah Digga, Jean Grae och så vidare.

Även om skivbolag och andra mer eller mindre lättöverskådliga maktstrukturer givit få kvinnor chansen att pröva lyckan i branschen ordentligt har några av dem som gjort det lyckats skapa bättre och mer intressant musik än 95% av männen. Och först i detta stolta led tågar såklart Lyte, The MC. Ändå är det så att hon, liksom många andra kvinnliga rappionjärer med åren tycks ha skrivits ut ur hiphophistorien, eller i alla fall ut i hiphophistoriens marginaler.

Jag kan förstå att alla inte kan ha MC Lyte med på sina listor över top 10 MCs. Men numera ser man top 20-listor, top 50-listor och top 100-listor utan hennes namn. Yngre lyssnare verkar inte känna henne mer än som ”hon som gjorde den där låten med Puffy och Missy”. De mest klassiska, två första albumen, håller långsamt på att falla i total glömska.
Visst var det länge sen de kom ut och visst har hon gjort mycket musik efter det som känns mindre relevant. Men kom inte och säg att LL Cool J eller Ice-T inte gjort fler dåliga album än bra! Hur länge sen var det någon orkade bry sig om någon av deras nya släpp? Och ändå bedöms de ständigt efter två-tre klassiska 80-talsalbum och höjs till skyarna som founding fathers.

Det verkar helt enkelt som om kvinnliga artister får vara relativt stora stjärnor i nuet, men tenderar att glömmas eller trängas bort med tiden, i takt med att alltfler alltmer obskyra manliga pionjärer ”kräver sin rätt” i hiphopens Hall Of Fame. Men vi är några som kommer ihåg. Vi är några som vet. Och vi får inte vara tysta.

Denna text har tidigare publicerats i en annan version på bloggen Headnod.