Mary Anne Hobbs

Hon borde ha fått Polarpriset för länge sedan. Mary Anne Hobbs har med sin totala hängivenhet till underjordiska ljud och uttryck, blivit en av den elektroniska musikens främsta förkämpar under de senaste åren. Med sin radioshow på BBC:s Radio 1 och sina samlingsalbum har hon visat att det fortfarande finns utrymme för experimentlusta och framåtrörelse i ett alltmer likriktat mediesamhälle.

Den 45-åriga radio-dj:n och musikjournalisten från norra England är känd för att ha järnkoll. I sitt program lyckas hon vecka efter vecka plocka fram producenter och artister som befinner sig i den absoluta framkanten inom dubstep, hiphop, techno och experimentell dansmusik.

Ledorden är gränslöshet och öppenhet. Något som har tydliga likheter med den legendariska radiomannen John Peel som gick bort 2004. Och mycket riktigt har han haft en avgörande betydelse för Mary Anne Hobbs karriär.

– Min pappa brukade slå sönder mina skivor med Sex Pistols och Thin Lizzy när jag var liten. Men jag hade en liten transistorradio som jag lyssnade på under täcket mitt i natten. John Peel visade att det fanns ett annat universum därute och skapade ett fantastiskt spektra av ljud och musikstilar i sitt program. Utan honom hade jag inte varit där jag är i dag, säger Mary Anne Hobbs på telefon från sitt hus i Sheffield.

Hon gav sig in i musikbranschen tidigt och var skribent på utpräglade rocktidningar som Sounds och NME innan hon började med radio.

2005 stötte Mary Anne på dubstep för första gången. På en av undergroundbolaget Dmz:s klubbkvällar i Brixton föll hon pladask för den mörka och dova basen och de knorriga beatsen. Och året därpå introducerade hon genren för en internationell publik med sitt program ”Dubstep warz”. Sedan dess har hon fortsatt att predika dess budskap och haft stor del i att artister som Skream och Benga i dag har ett världsrykte (”Pharrell ringer och vill samarbeta med dem”). Men för Mary Anne Hobbs är det viktigare att leta efter nästa generation av dubstepartister.

– Ja, det är det jag lägger ner mest arbete på. Att tänka att det finns en producent som jag inte vet namnet på som jag ska spela i nästa veckas show, säger Mary Anne Hobbs entusiastiskt och fortsätter.

– För mig kommer alltid de mest spännande uttrycken och ljudexperimenten att äga rum ute i periferin.

När dubstep-genren växte fram ur resterna av Londons UK garage-scen i början av 2000-talet, var den främst en brittisk företeelse. Artister som Oris Jay, Hatcha och Kode9 gjorde instrumentala produktioner som förenade influenser från dubreggae, drum’n’bass, 2-step och hiphop med minimalistiska technorytmer. Musiken spreds bland annat på klubben Forward>>, piratradiostationen Rinse FM eller via bolaget Hyperdub. Ett i alla bemärkelser lokalt och underjordiskt skapande som, liksom alla subkulturella rörelser, kom att knoppa av sig.

I dag har dubstepen fått fäste i städer som Glasgow, Wien, New York och framför allt Los Angeles där producenten Flying Lotus banat väg för en våg av nya ljudmakare på den amerikanska västkusten.

Mary Anne Hobbs menar att det finns en drivkraft som förenar dessa artister: Att hela tiden sträva efter att flytta fram gränserna inom den elektroniska musiken. Med sin egen radar har hon snappat upp dessa förflyttningar och gett ut dem på tre samlingsalbum med engelska och utländska artister. Det senaste, ”Wild angels”, kom i september i år och försöker se bortom traditionella stilar som folk, soul, hiphop och dubstep. Mary Anne Hobbs vill få grepp om de vägar som artisterna tar innan de får en etikett på det de gör.

– Det är nästan omöjligt att hitta ett namn för detta nya sound. Bara att det existerar är spännande nog för mig.

Men hur experimentellt kan det bli innan det bara blir en massa olika ljud?
– Jag vet inte, men det är det som är det fina med det hela. Och jag är säker på att John Peel sade samma sak under 60-talet, han undrade nog var popsoundet skulle ta honom.

– Men musiken kommer att fortsätta utvecklas under de kommande 40 åren och anta nya former varje dag. Så skedde efter Jimmy Hendrix, eller Brian Eno och Kraftwerk.

För att utveckling ska kunna vara möjlig måste det finnas en bra grogrund för kreativitet och skapande. Just därför, menar Mary Anne Hobbs, är London en så idealisk stad för den elektroniska musiken.

– Det finns så många klubbkvällar, små bolag och artister där man kan hitta sin egen nisch. Sådana miljöer kommer alltid att dyka upp. Och även om man kan arbeta vart man vill i dag, så väljer nog många att vara där det finns folk som supportar en.

Dubstepens internationella genombrott har gjort att den inte längre är begränsad till mindre klubbar utan även kan dyka upp i större sammanhang. Som exempel har Mary Anne Hobbs under de senaste tre åren spelat på Sónarfestivalen i Barcelona inför tusentals dansmusikentusiaster. Dock menar hon att genren aldrig kommer att förlora sina rötter i underjorden.

– Musiken är gjord för att spelas på stora ljudanläggningar, som den Jamaicanska duben, i mörka, murriga rum. Upplever man den i en sådan miljö med en publik som är passionerad soundet, så går det inte att jämföra med något annat. Den kommer att förändra ditt liv. Det gjorde den med mitt.

Mary Anne Hobbs

• Ålder 45 år.

• Gör: Dj, musikjournalist och dubstep-predikant.

• Radioshow: Sänder den experimentella showen på BBC:s Radio 1 varje torsdag natt, 02.00–04.00

• Samlingsalbum: ”Warrior dubz” (2006), ”Evangeline” (2008) och ”Wild angels” (2009). Finns att köpa från Boomkat.

• Har även ett stort motorcykelintresse och åker så ofta hon kan, även om hon inte äger någon för tillfället. Annars lyssnar hon på Alice Coltrane för att slappna av.

Mary Anne Hobbs dubstephopp inför 2010.

1. Joy Orbison
2. Blue Daisy
3. Mono/poly
4. Teebs
5. Joker
6. Mike Slott
7. Flying Lotus