Kning

Artikeln om Häpna hittar du här.

2005 är Mattias Nilsson fortfarande student på Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg. Parallellt med studierna börjar han jobba med utställningar av konstnären Öyvind Fahlström, som inspirerar honom till att startskivbolaget Kning disk. Som influens finns också förlaget Kalejdoskop, som bildades 1978 som en förlängning av konsttidskriften med samma namn.

Under många år ger Kning ut konst och musikpublikationer i fina, handgjorda utgåvor i begränsade upplagor. Förutom Mattias består Kning Disk av text- och ljudkonstnären Dan Fröberg samt A.S. Bessa, chef för Bronx museum i New York, som dock inte är involverad i det praktiska arbetet. Att de tre måste vara eniga i sina beslut kan ibland vara frustrerande.

Göteborgsduon Studio frågade Mattias om Kning Disk ville släppa en skiva med dem, men Dan tyckte att de inte passade in i skivbolagets profil. Mattias höll inte med men fick vika sig.

Annars uppvisar Kning Disks katalog en bredd rent genremässigt. Frijazz, pop, folk, spoken word, noiserock, renodlad gitarr- och pianomusik, electronica, elektronisk och elektroakustisk musik – allt och lite till ryms på Kning Disk.

Hur går det till att göra en Kning-skiva?
– Jag formger allt, funderar på vad som passar till musiken och har kontinuerlig kontakt med artisten. Sedan får jag inspelningar som mastras och skickas till tryckeriet. Under tiden skivorna mastras och trycks går jag till papperstryckeriet i Göteborg för att göra omslaget, jag är väldigt noga med att det blir rätt med färger och papper, säger Mattias Nilsson.

– Därefter tar verkstaden vid, jag skär, klipper och klistrar allt själv. Det är ett tidskrävande arbete. Men i slutändan blir det något helt annat än en vanlig cd-ask. Många artister som hör av sig har först kontaktats av andra skivbolag, men de vänder sig till oss för att de gillar den artistiska friheten och hela konceptet med Kning. Jag skriver inte kontrakt med mina artister. Större skivbolag styr ofta sina artister mycket hårdare.

Förutom arbetsinsatsen, finns det någon ytterligare orsak till att skivorna är limiterade?
– Ja, ofta kan det vara så att artister som ger ut skivor på Kning är signade av andra skivbolag. Till exempel är Peter Broderick kontrakterad av engelska Type Records. De har gått med på att han släpper en skiva på Kning, men då med en upplaga på max 300 exemplar. Att skivor kan komma i en andra upplaga är inte omöjligt. Samtidigt som de ska vara lite av ett samlarobjekt, man måste vara rädd om dem.

– Många Kning-skivor är nu helt utgångna, säger Mattias och berättar sedan roat om hur knäckt Sonic Youth-sångaren Thurston Moore var över att han inte fick tag i ett exemplar av en Kning-utgåva med det amerikanska noiserockbandet Wolf Eyes.

När Sonic Youth spelade på Acceleratorfestivalen i Göteborg frågade han publiken om någon hade ett exemplar till salu. Moore har också mejlat Mattias flera gånger i samma ärende. Det är en svår, nästintill omöjlig uppgift att få tag på skivan i fråga, då den ingår i en serie cd-r-skivor i tretumsformat med en upplaga på åtta (!) exemplar.

Kning Disk har liknats vid en antologi eller en tidskrift i sättet de olika utgåvorna kompletterar och kommenterar varandra. Samtidigt finns där en röd tråd, en sammanhängande idé, som innebär att folk blir lika intresserade av skivbolaget som av artisterna.

– Ja, men i slutändan så följer man sitt tycke och sin smak. Det är inte alltid som jag gjort det, mitt stora problem tidigare var att jag inte kunde säga nej. Detta har spridit sig bland artister, som ibland utnyttjat det. Vissa släpp har jag, ärligt talat, lite svårt att stå för.

Har idén med Kning Disk förverkligats?
– Absolut. Det har blivit vad jag tänkt mig. Dan Fröberg skulle nog inte hålla med mig, han ville att Kning skulle vara ett konstprojekt som gav ut 2-3 väldigt exklusiva, udda utgåvor per år, inte mer. Dessa skulle man lägga allt fokus på.

– Men för att Kning ska överleva så räcker det inte med ett fåtal utgåvor experimentell ljudkonst om året. Även om vissa skivor, som ”Farväl Falkenberg”, sålt bra så har jag fortfarande ett deltidsjobb vid sidan. Sedan är de arbetsstipendier vi får från Bildkonstnärsfonden nödvändiga.

Kning Disks största försäljningsframgång hittills är Erik Enockssons specialkomponerade soundtrack till Jesper Ganslandts film ”Farväl Falkenberg”. Enocksson är nu aktuell med filmmusiken till ännu en film från Falkenberg, ”Man tänker sitt”.

Vad betydde framgången med ”Farväl Falkenberg”?
– Mycket. Det är fortfarande hårt tryck på albumet, båda utgåvorna har sålt slut. Då är Erik Enocksson ändå en liten, okänd artist som kommer från ingenstans på ett litet skivbolag. Kaffekedjan Starbucks i USA spelade ”Farväl Falkenberg” i sina högtalare, helt otroligt.

Det är ingen tillfällighet att ytterst få av Kning Disks utgåvor finns på musiktjänster som Spotify. Som en motvikt till hur extremt tillgänglig musik är idag, så är Kning Disk nästan att betrakta som en motståndsrörelse, en ideologi.

– Jag startade skivbolaget delvis som en reaktion, ett motstånd, mot hur vidrigt jag tyckte det var med nedladdning. Folk laddar hem en låt här och en låt där, det är bara för pinsamt. Jag tycker att det ofta saknas en respekt för musik idag.

Tror du skivan och bolagen ha en framtid eller kommer nedladdning av filer och streamade musiktjänster ta över helt?

– De stora skivbolagen förstår att de på sikt inte kan försörja sig på skivförsäljning. Bakom stängda dörrar håller de på att smida nya planer som vi andra får ta del av långt senare. EMI köper upp stora arenor för att ha konsertverksamhet.

– På sikt kommer skivan vara som en påkostad flyer. Den kommer ändå överleva i promotionsyfte, det är ett effektivt fönster. Jag ser Mp3 som ett komplement. Troligtvis kommer jag dra ned på upplagor, man orkar inte sitta och limma 1000 exemplar. Kanske upp till 300, sen är det kört, sen kan man bara få tag på musiken som filer.

Mattias visar upp ett speciellt släpp: ”Du Lenin” av konstnären och författaren Åke Hodell. Hodell representeras även på den allra första Kning-utgåvan med ”igevär” och ”General Bussig”, klassisk ljudkonst från 60-talet.

På Kning Disk samsas det gamla avantgardet med den nya generationens ljudkonstnärer. ”Du Lenin” är dock ingen vanlig skiva, utan ges ut i ett USB-minne nedtryckt i en limpräglad, estetiskt tilltalande liten pappask. De 99 exemplaren säljs för 500 kronor. Mattias tycker inte att priset behöver försvaras.

– Det är det som är så tragiskt, så fort man stoppar in en skiva i en specialdesignad, konstnärligt utformad förpackning, så säljs den ändå för max 200 kronor i skivhandeln. Om man sålt enbart omslaget på galleri hade man lätt kunnat ta 3.000 istället. Skivindustrin har sett till att synen på musik är som den är, att all musik ska kosta lika mycket.

– Tid och pengar är ett ständigt problem för bolaget. Jag lägger ned i snitt en halvtimme på varje skiva som sedan säljs till distributörer för en femtiolapp. Det är också dyrt att producera, Kning är ett förlustprojekt rent ekonomiskt. Vi har tyvärr fått tacka nej till artister som jag tycker är bra, men som gör experimentell musik som jag vet säljer dåligt. Då kan jag be dem vara medfinansiärer till utgivningen.

Du kommer själv från konstvärlden. När började du intressera dig för konstmusik?
– Jag har alltid gillat elektroakustisk musik. Jag uppskattar verkligen EMS (Elektroakustisk Musik i Sverige), konstmusikföreningen Fylkingen och artister som Folke Rabe och Rune Lindblad. Sen är jag också popnörd, jag älskar popmusik!

– Jag ser inga problem att man blandar Knings katalog med fingerpicking music eller skir pop. Vi har till exempel en pianoserie, med bland annat Peter Broderick, säger Mattias och börjar därefter lyriskt prata om storartade liveupplevelser som när han såg Echo & the Bunnymen när han var tolv år, eller danska Efterklang i Göteborg häromåret.

Kning Disk, vars namn inte betyder något speciellt, men ”ligger bra i munnen” som Mattias konstaterar, är ett namn som fortfarande enbart är känt i mindre kretsar, men har samtidigt fått både uppmärksamhet och priser. De har behandlats i kulturprogram i både SVT och Sveriges Radio och Nöjesguiden utnämnde dem till ”årets glädjespridare 2005” i Göteborg. Och när Ted Hesselbom, chef på Röhsska museet i Göteborg, initierade utställningen ”Trend 2008” fanns en monter med 16 Kning Disk-omslag.

I nummer 286 av den engelska musiktidskriften The Wire medföljde en cd där tre svenska skivbolag presenterades: Häpna, iDEAL Recordings och Kning Disk. Mattias Nilsson har formgett även detta omslag, men skakar besviket på huvudet över den glansiga pappytan.
– 12.000 exemplar trycktes denna i, inte bra. Vad ger det för intryck..?

Artikeln om Häpna hittar du här.

Övrigt:

• Svt:s inslag om Kning
• Nästa släpp på bolaget blir Prince Of Assyria