Claussell: ”De viktigaste sakerna i våra liv är öppna för folks hån”

”Så långt tillbaka jag kan minnas spelades musik i mitt hus dygnet runt. Jag växte upp med många syskon. Min bror var trummis i ett rockband och de brukade repa i källaren. Vi yngre syskon fascinerades av trumsetet. Han brukade spela sådant som Black Sabbath, Jimi Hendrix och Pink Floyd. Min mamma, som var den största musikaliska influensen hemma, brukade spela afro-kubansk musik, men också Beatles, Elvis Presley och Frank Sinatra. En annan bror spelade disco, funk och afrikansk musik…  så vi hade allt!”

Så beskriver Joaquin “Joe” Claussell uppväxten i Brooklyn som gjorde honom öppen för alla möjliga sorters musik. En attityd han haft med sig under sin långa och gedigna karriär som DJ, producent och skivbolagschef.

– Världen är för stor för att göra det som alla andra gör, så jag går till mig själv. Så var det också med min skivetikett Spiritual Life Music. När vissa människor hörde att jag startat en etikett och fick höra musiken jag tänkte släppa skrattade de åt mig. De undrade ”Vad ska den här musiken göra? Hur ska den sälja?”. För vid den här tidpunkten fanns det ingen liknande musik på marknaden. Men jag skrattade tillbaka, för jag tyckte det var ett så begränsat sätt att tänka.

När jag intervjuar Joe Claussell spänner han flera gånger sin allvarliga blick i mig. Han förklarar att musik är musik, att begreppet ”house” är rätt ointressant utanför en specifik historisk kontext och att han minsann inte kan tänka sig att tro på något han inte kan se. Jag blir lite nervös. Mina frågor bygger ganska mycket på vissa myter som florerar kring Claussell. Man tänker sig ofta att han är en house-gud, en superstjärna och någon sorts mystiker. Det blir inte en lätt intervju. Det blir en utmaning, men en väldigt givande sådan. Fördomar krossas och jag tvingas tänka efter för att komma bortom klichéerna och begripa mig på Claussell.

En god vän till mig har skrivit ”Joe Claussell” under Religious Views på sin Facebook-profil. En av Claussells skivetiketter hette ”Spiritual Life Music” och en annan ”Sacred Rhythm Music”. Onekligen vilar det en aura av andlighet kring denne legend, men vi låter Joe själv förklara vad han egentligen menar med det begreppet:

– För mig finns det ingenting som är mer spirituellt än musik. Jag är inte en religiös person! Jag dras inte till saker som man inte kan bevisa existerar. Men jag vet en sak: musik är en otrolig kraft. Jag kan se med mina egna ögon att musiken, utan tvivel, gör det som man menar att religion ska göra – nämligen att förena människor. Det är där Spiritual Life Music uppstår. Folk frågar om det inte är en stor grej att leva upp till, men jag menade aldrig Spiritual Life Music som en religiös etikett! Jag menar att vad musiken gör med mig är väldigt spirituellt.

Ett tag förknippades starka upplevelser i samband med dansmusik gärna med droger.
– Det är för att folk inte förstår historien och sammanhangen. De är felinformerade. De viktigaste sakerna i våra liv är alltid öppna för folks hån och respektlöshet.

Jag har hört att du har för vana att spela in fågelsång och olika naturljud på din bandspelare?
– Ja! Jag gillar att spela in vad som händer runtomkring mig och sen lyssna på det. Om jag exempelvis ska gå och hämta ett glas därborta på andra sidan rummet; då tänker jag bara på det glaset och blockerar ut allt annat som finns i rummet. Tänk dig hur mycket vi missar! Jag gillar att dokumentera det som finns runtomkring mig. För sen när man lyssnar tänker man “Wow! Vad är det här?” och upptäcker en hel värld som existerar vid sidan om den som vi hela tiden är medvetna om.

Jag känner att jag får lämna mina nedskrivna frågor och följa den här intervjun dit den tar mig istället. Glöm ”regnskogshouse”. Det blir en förolämpning att prata om sånt. Glöm kanske till och med själva begreppet ”house”.

– Människor med makt tycker om att placera in artister i kategorier. Jag har aldrig gillat att exponeras för mycket i media, just av den anledningen. Jag vill bara flyta som vatten och få göra saker som jag vill göra. Jag gör mycket mer än house – jag tycker faktiskt att termen ”housemusik” är gammal och överspelad! Musiken från The Warehouse har rört sig vidare och blivit något annat. Jag tänker inte på mig själv som en house-producent. Men omvärlden tänker på mig så. De kan lyssna på en remix jag gjort av en alternativ rockgrupp, som Gong, och kalla den housemusik. Men om man lyssnar på skivan, så är det ju inte house!

Så hur kom house in i ditt liv?
– Housemusiken kom egentligen bara in i mitt liv för att jag älskade att gå ut och dansa på klubbar. Jag kom in på scenen just när disco höll på att förvandlas till house. Det var nästa grej! Men även under den tiden då jag gick och dansade till house älskade jag en massa annan musik. Allt som New York hade att erbjuda, till och med new wave. Men jag och mina vänner bestämde oss för att bli DJ’s i slutet på 80-talet, som en hobby. Och house var helt enkelt den musik man spelade när man var DJ.

– Jag brukade hänga i en skivbutik som hette Dance Tracks. Jag tog över den så småningom och sålde house och en del annan musik. Men jag såg aldrig house som en potentiell karriär, jag var inte intresserad av att syssla med det på lång sikt. Jag kunde lika gärna blivit en rockgitarrist. House var bara något som hände.

Hur kom det sig att du blev producent och startade en egen skivetikett?
– När jag hade Dance Tracks var vi hängivna vad man skulle kunna kalla ”musikalisk” house. Alltså deep house, Detroit-techno och så vidare. Men under 90-talet började progressiv house ta över. Ärligt talat kände jag att den musiken hade mycket mindre mening, melodi och själ. Så jag hade två val. Antingen måste jag stänga igen butiken, för det fanns inte så mycket musik kvar av den typen jag gillade att köpa in. Eller så fick jag skapa en egen etikett för att hjälpa till att få fram lite meningsfull musik igen.

När man ska skriva om Claussell vill man gärna ta till klichéer och börja rabbla namn på genrer och scener. Varför? Kanske för att det saknas att språk för det som hans musik får en att känna. Många av de ord och termer man brukar använda om musik passar inte in. Det är nästan så att man får lust att skriva poesi i stället för prosa.

Även om Claussell är ödmjuk och duktig på att avmystifiera och avdramatisera sig själv och sin konst finns det onekligen något där som han inte kan förklara. En källa att ösa ur. En speciell och spirituell aspekt av Joe Claussells musik är den spontanitet man skönjer och en annan är den alkemi som uppstår när han remixar låtar av artister som Cesaria Evora eller Beth Orton.

Jag fortsätter att vara lite grann på min vakt. Det finns vissa begrepp som får Joe att skaka på huvudet och se skeptisk ut. Den oförställda precision som finns i hans musik är också närvarande när han pratar om den. Han är avslappnad, trevlig och ödmjuk, men han är definitivt inte beredd att jamsa med i några mediemyter för att marknadsanpassa sig själv. Jag frågar honom vad som hänt med den kollektiva andan inom dansmusiken och hur han ser på detta med marknadskrafternas påverkan.

– Det jag uppnår, uppnår jag med ärlighet. Jag är en del av ett gemensamt skapande, så det är bara naturligt att en bit av mig lyser igenom. Konst och skapande måste komma från en plats djupt inom en. Annars kopierar man bara och försöker låta som någon annan. Där går konsten förlorad.

– Majoriteten av alla som gör dansmusik tänker främst på vad som går att marknadsföra. Där börjar de förlora musikens sanna essens. Det handlar inte längre om att du skapar något, utan du tänker på vad andra kommer att gilla. Allt börjar låta likadant. Hur ska då något någonsin förändras? Det gäller inte bara musik. Vi söker oss alldeles för mycket till saker vi medvetet eller omedvetet kan kopiera.

Hur kommer det sig?
– Jag tror det kommer sig av att folk vill bli en del av något glamoröst. Folk älskar att göra saker bara för att få komplimanger. Själv välkomnar jag inte nödvändigtvis komplimanger. Folk dras till magasin och publicitet. Om det är anledningen till att man skapar så finns det ingen möjlighet att man kommer att låta annorlunda. Musiken blir oundvikligen tråkigare då.

– När jag skapar har jag ingen formel. Det är spontant. Om jag gör ett samarbete eller en remix är det en sorts konversation. Jag samarbetar med hjälp av min “röst”. När det gäller musik, diskriminerar jag ingen. Men jag måste känna någon sorts samhörighet med musiken, jag måste tycka om den. Vid det här stadiet i min karriär skulle jag ha kunnat remixa låtar med artister som Madonna och Britney Spears, men eftersom musiken som presenterades för mig inte berörde mig, vägrade jag.

Hur har du utvecklat din speciella DJ-stil?
– När man ser mig utifrån kanske det ser ut som en DJ-stil, men för mig är det min livsstil. Det är vem jag är och vad som händer med mig när jag är i kontakt med musiken. Det är känslan som uttrycks. Det är inte en show, det är inget sånt. Det är musikens kraft.

– Jag valde aldrig att börja med musik. Jag har uppnått det jag uppnått för att musiken har varit en otroligt viktig del av mitt liv ända sedan väldigt tidig ålder. Till och med viktigare än familj och vänner. Musiken har alltid varit alltings mittpunkt och kontrollerat mina känslor. Det kanske låter töntigt, men ja, musiken är mitt liv.