Ison, Fille & Highwon

”So this is what they meant by Soul, so this is what they meant by Funky. So this is what they meant by Cold Crush, they was talkin’ ’bout us”
’This is what they meant’, Pete Rock & Grand Agent

December 1999. Det har gått halvtannat år sedan Petters genombrott. “Svensk hiphop” har blivit ett fenomen, inte minst i media. Hela Södermalm går runt i baggies och ryggsäck och Mos Def är på sätt och vis lika självklar i folkhemmet som Bruce Springsteen. Aftonbladet och SvT kör ett reportage om varje ny artist som får skivkontrakt, men många av dem berör egentligen rätt få lyssnare, särskilt bland dem som lyssnade på hiphop IP (Innan Petter). Men även under jorden gror en febril verksamhet.
I varje stadsdel i Stockholm finns minst en butik där du kan köpa DJ Kojaks och DJ Taros mixband där spontanitet, lekfullhet och begåvning sprudlar som om det var 70-talets Bronx.

I december sänder Mats Nileskär en lång special om svensk hiphop och radar upp många av de artister som skulle bli stora och halvstora namn på hiphopscenen under 00-talet. Jag ska inte börja rabbla namn på alla artister som var med, men jag ska berätta att jag bandade programmet och att jag snabbt glömde de flesta artisterna eftersom jag hela tiden spolade till inslaget med Ison. Nileskär spelade låten “Alla Mina Män” och det var den jag ville höra om och om igen. Det fanns en energi, glädje och kärlek i musiken som jag aldrig hittade hos Looptroop eller MBMA. Och inget ont om Petter, men han personifierade för mig på något sätt fortfarande monotonin och det spikraka flowet. Det du kan rappa med i när du står i duschen.

Isons flow var något annat. Jag höll andan och rewindade bandet igen och igen. Vem var den här snubben egentligen? Inget flow inom svensk hiphop hade någonsin knockat mig på samma sätt. Knappast nåt amerikanskt flow sen Lord Finesse heller. Det är lite uttjatat att komma med jazzliknelser, jag vet. Men det Ison gjorde med sitt flow var för mig lika nyskapande och svårfångat som det måste ha varit för Glenn Millers fans när de hörde Charlie Parker första gången.

Jag hörde att han rappade jävligt bra, men jag förstod inte hur han gjorde det. Det gick inte att räkna bars som med en vanlig rappare, rimmen och versmåttet gick inte att få grepp om, men det kändes ändå som om allt föll på plats. Ison tvingade mig att lyssna på rap som när jag var liten och hörde Kool Moe Dee eller Run-DMC första gången. Bara luta mig tillbaka och känna rappen. Känna hur funky den var och inte begripa alls hur den gjorts. Isons flow var funkens essens och gick inte att montera ned i sina beståndsdelar.

 

”Kör en vers i duschen, kör en text på perrongen/Kör nåt nu naken på balkongen”
’Pass på dig’, Ison

Jag letade febrilt efter mer med denne mystiske MC, men först var det svårt. Sedan kom Redlines samlings-CD “Den Svenska Underjorden”. Där var Ison med och där hörde jag även Fille och Sabo för första gången. Skivan innehöll en av Petters bästa låtar och fina insatser av Fattaru och Fjärde Världen, men det var Highwon-låtarna som stannade hos mig längst.

Man kunde ladda ner en demo med Ison och Fille från en hemsida som såg ganska skum och hemmagjord ut. Min gamla dator klarade inte sånt, så jag bad en användare på ett hiphopforum ladda ner demon och bränna den på en CD åt mig. Jag skickade en femtiolapp som tack, vilket måste vara en av de bästa skivinvesteringar jag någonsin gjort.

Demon är för mig idag klassisk och blev mitt soundtrack för en hel sommar. “Alla Mina Män” fanns med och Ison briljerar med sitt oberäkneliga flow på ett par spår till. Men det var nu jag upptäckte Fille på allvar. Hans unga, men på något sätt redan erfarna stämma talade direkt till hjärtat, vare sig han pratade om att dricka sprit eller om invandringspolitik.

“Pass På Dig”, som de gjorde tillsammans med Fjärde Världen, gör mig fortfarande alldeles lycklig. Men bäst tycker jag om den eftertänksamma “Se Vad Vi Ser”, där Fille liknar sina rhymes vid Augustinus ”Bekännelser” och lägger rader som för mig förblir några av de riktigt klassiska inom svensk hiphop:

“Poetiska skrifter får applåder/Stoltheten pumpas genom varje åder/Respekt till mitt folk, förortens själar/I sikt kommer segern, vi delar på äran/Från fjärran vi färdats, till betong/Kulturerna krockar, krasch varje gång/Vår härkomst var allt vi fick med över haven/Så a-visst, vi bryter, men inte är det lagen/Ey, slipa på talen, så drömmen blir sann/Trött på alla drömmar som rinner ut i sand/Med facklan i brand/ska vi staka oss vägen/Så att vårat folk kan dela på glädjen/Jag fattar min penna, ännu en gång/Gör det för alla i Stockholms betong/Lyckas en, lyckas alla – en oskriven regel/Säg att du svär, man – Jag svär på min heder…”
’Se Vad Vi Ser’, Fille.

På den lilla svenska hiphopscenen fick Ison & Fille en hit med sin anthem “Skiter I”. Om man hängde på hiphopjams i Stockholmsområdet började man nu kunna se Ison, Fille och de andra i Highwon uppträda lite här och var. Ofta var de sist. Jag vet inte hur många gånger jag stått och genomlidit 10-20 usla amatörrappare för att få höra Highwons briljanta liveös på Kafé 44 eller Münchenbryggeriet. Men det var alltid värt det.

De började rada upp klassiker på klassiker. “Bomba Kalaset”, “Skiter I” och “Känn Det Här” (med Sabo och Ju-Mazz) följdes av ett par EP:s där man äntligen kunde lyssna på Highwon på vinyl. Först kom en med Ison och Fille. Jag blev så glad att jag köpte fyra exemplar. Sedan kom en med hela Highwon som var minst lika bra.

Resten av historien känner ni kanske till. Ison & Fille fick skivkontrakt på riktigt och släppte några album som lät mycket mindre källare än demolåtarna, på gott och ont. Men de sålde definitivt aldrig ut, utan fortsatte att vara de varmaste, godaste artister du kan tänka dig. Hjärtat fanns alltid kvar i den där riktiga hiphopmusiken och de fortsatte att göra fantastiska låtar som “Aldrig Mer”, “Hela Vägen”, “Där Jag Bor”, “Highwon Style”, “Klippta Vingar”, “Fakka Ur”, “Vem E Du”, “Vill Va Highwon”, “Lägg Ner Ditt Vapen” och kanske framförallt “Håll Huvet Högt”, som kan vara den bästa och viktigaste svenska hiphoplåten alla kategorier.

“Inget e sig likt, för allt är i förändring/Jag hoppas på ett bättre år, men har ingen förväntning/För när saker går snett/Och tyngdlagen får rätt/E vi tillbaks där på botten, undrar vafan som gått snett/Ibland vill jag bara packa å dra/Ge mig av/Lämna knaset som vi tacklar var dag/Ge mig svar, varför äre så?/Varför ska vi och dom alltid säras åt?/Dom får skattelättnad, vi får mer bördor å bära på…”
’Från Hjärtat’, Fille.

Jag snabbspolar fram till här och nu, oktober 2010. Highwon släpper låten “Från Hjärtat” som egentligen bara går att recensera genom att skrika “Grymt!” och “Viktigt!” och som kan få vem som helst med katastrofvalet 2010 i färskt minne att vilja söka politisk asyl i postnummerområde 127. Orden “Gud, vad jag längtar” i refrängen kan lika gärna handla om hur jag längtat efter att höra Highwon igen. Sist i låten kommer Ison in och konstaterar att “De e från hjärtat, så de e sant” och tackar Gud, mamma och pastorn i en vers som dödar beaten som ingen någonsin dödat ett hiphopbeat förr. Det här är min musik, närmast hjärtat, villkorslös kärlek. Jag kan andas igen.

Den 4 oktober hålls en massdemonstration mot rasism och nedskärningar i Stockholm City. Vi lyssnar på tal på plattan, skriker slagord om att krossa rasismen och klassikern om att vi inte vill ha några rasister på våra gator. Vi tågar till Riksdagshuset och skriker “Inga rasister i våran riksdag”. Sedan följer ett antal tal och artister som inte förmår hålla folk kvar. Tusentals strömmar därifrån när gubbrockare avlöser sociologiska föreläsningar om rasismens historia.

Men vi som vet, vi vet: Highwon kommer alltid sist och svänger alltid hårdast. Vi står och huttrar i snålblåsten som blir allt påtagligare ju färre vi blir. Ett hundratal förortskids och en övervintrad gubbhiphoppare (undertecknad) skanderar “Hai-waan!, Hai-waan!, Hai-waan!” mellan varje framträdande. Ett indierockband med cardigans och gitarrer, som hämtade från Kulturnyheterna, gör en tapper insats för att värma oss, men det är inte därför vi står här nu. Sångaren sliter av sig cardigan och tröja, men nej, Iggy Pop är inte heller förortens röst. Missnöjet börjar sprida sig. Smågruff uppstår i publiken.

Sedan händer det! Aylaklicken och Highwon äntrar scenen med en gigantisk svensk flagga. Allmän eufori uppstår i publiken och det blir allsång med Carlito om att Babylon ska brinna. Ingenting har känts så mycket som svensk hiphops epicentrum sedan Latin Kings släppte ”Snubben” 1993 och var med i en SvT-dokumentär som alla pratade om i skolan nästa dag.

Nu kommer lite skryt, men det fyller ett syfte, så håll ut. Jag har träffat Pete Rock två gånger, skakat hand med Lord Finesse, hängt vid sidan av en intervju med Edo G och Masta Ace, blivit fotad med Percee P och småpratat med Sadat X på Knitting Factory på Manhattan. Den gubbhiphoppare jag är vårdar dessa minnen ömt, men de bleknar vid sidan av vad som händer nu på Mynttorget.

“Så låt oss kämpa mot Jimmie, men inte bara han/Vi får Sabuni, Pekgul, men behöver Farrakhan!”

Hela Ayla och Highwon bränner av sin allra färskaste låt, som kom ut på internet samma förmiddag. “Det Nya Sverige” är en arg och kämpaglad antirasistisk anthem och hade vi inte varit utomhus hade den vält lokalen. Vid orden “De e ont mot gott/De e vi mot dom” pekar folket på scenen mot Riksdagen och den våta filt av samförstånd och hippieflum som delvis präglat arrangemanget dittills blåser äntligen all världens väg bort.

Highwon och Ayla håller upp den gigantiska flaggan och skriker “Fascista!”. Ungdomar som måste varit 4-5 år gamla när ”Skiter I” kom ut hoppar runt i lyckorus. Återväxten är tryggad. När jag för full hals skriker med i raden om att vi behöver Farrakhan känner jag att det här är inte bara hiphopsveriges epicentrum. Det här är universums medelpunkt, här och nu. Jag kände inte så när jag såg Mos Def senast eller när jag äntligen fick se Edo G live. Jag är rätt bortskämd med hiphop moments. Men nu känner jag det. Jag har inte betalat nåt inträde, det är kallt, jag har ont i ryggen, jag har inte ätit på hela dagen, men det känns. Värme, kamp, glädje. Highwon på Mynttorget, mitt bästa hiphopminne. Det är exakt såhär det ska vara. ”Det känns i varje hjärtklapp”.

Highwon är Ison, Fille, Sabo, Gurmo, Hoosam och Aleks.
Mer info här och här.