Romantiska slackers

Wise men say only fool’s rush in, but I can’t help falling in love with you.
“Can’t help falling in love”, Elvis Presley

It doesn’t have to be this way, I know of something, to take the corners off and help you rock and roll, out of control.
“Substance”, Girls

I musikvärlden går det snabbt ibland, konstaterar Debasers arrangörer. I somras var intresset för Girls svalt, nästan obefintligt. Men när de börjar uppmärksammas av de mest inflytelserika musikkanalerna går djungeltrumman snabbt, inte minst i Sverige. Sonic, PSL och P3 Pop står på kö för att träffa San Fransisco-duon innan deras Stockholmsspelning. Och dagen efter konstaterar Dan Backman i Svenska Dagbladet att de var riktigt bra, ”trots hajpen”. Jag förstår i och för sig inte varför man automatiskt sätter ett motsatsförhållande mellan ”hajp” och ”bra”. Det kanske är en kvarleva sedan britpopens 90-tal då alla nya band basunerades ut av NME som ”nästa Smiths”, ”nästa Stone Roses” eller ”nästa Oasis”.

Girls är varken nästa det ena eller det andra. De är tämligen unika, även om de enskilda influenserna är ganska lätta att spåra. Framför allt kan man dra paralleller till andra band som på ett eget sätt lyckats kombinera 50- och 60-talsmusik (rock’n’roll, girl groups, Bacharach, surfpop, Brill Building) med punk och gitarrgnissel. Som – utan att för den sakens skull låta speciellt mycket som dem – Ramones eller The Jesus & Mary Chain.

Framför allt finns det ett avklätt känsloflöde i deras texter och musik som är svårt att värja sig mot. Det är lätt att läsa in sångaren och låtskrivaren Christopher Owens livserfarenheter i den trasiga romantik som så starkt präglar gruppens debut ”Album”. En, som han själv beskriver det, ”pretty hellish” uppväxt i den religiösa hippiesekten Children of God övergick senare i pillerknaprande och ett allmänt osunt slackerleverne. Och –  såklart – ett krossat hjärta. Efter ett uppslitande uppbrott med hans före detta flickvän och bästa vän kom Christophers låtskrivande igång på allvar.

Christophers liv är Girls musik, sött och smutsigt på samma gång. Så ser de också ut som ett dekadent Hanson på scen. Samtidigt ska man inte överdriva vad Girls faktiskt är – de är på intet sätt nyskapande, har ingen direkt häpnadsväckande musikalisk vision. Men Girls är en trygg hand att hålla i nu när kvällarna blir mörkare och kylan börjar bita i kinderna. I synnerhet ”Hellhole ratrace”. Om ni liksom jag har memorerat texten i Glasvegas ”It’s my own cheating heart that makes me cry”, kan ni relatera till ”Hellhole ratrace” också; en nästan sju minuter lång klump i halsen som känns alldeles, alldeles underbar.

Medan jag väntar på den försenade intervjun leker aftonens två huvudpersoner runt på scenen. Soundchecken är klar, Girls basist och producent JR White har tagit trumsetet i anspråk medan Christopher hjular runt till Backstreet Boys ”Everybody (Backstreets back)”. Det är högst oklart vad vi väntar på, men när jag till slut får träffa dem visar de sig vara både tillmötesgående och fokuserade.

Christopher: Gårdagens spelning [i Malmö] var den bästa vi haft utanför San Fransisco.

När började ni spela tillsammans?
JR: Vi startade 2007, men innan dess hade vi varit vänner i ungefär två år. Vi hade gemensamma kompisar, mest tjejer och bögar… väldigt mycket “San Fransisco”. Så vi umgicks inte så mycket. Vi sågs mest på fester och spelningar, och antagligen lämnade vi dem om de sög.

Hur går det till när ni gör låtar?
JR: Chris skriver allt material och kopplar sedan in mig när det är dags för inspelning.
Christopher: Jag känner starkt att en sång existerar som en helhet innan den kommit till. Den finns redan där hos mig, undermedvetet. När jag sedan hittar låten någonstans långt inne i mitt huvud börjar jag dra ut den, bit för bit. Det är en rätt naturlig process för mig.

Paul McCartney har sagt något liknande, att låtarna existerar innan de skrivs och att hans viktigaste uppgift är att upptäcka och fånga in dem. Och därefter förverkliga dem.
Christopher: Precis, du måste bara hitta låtarna. Alla dina upplevelser och känslor från hela ditt liv ligger kvar där någonstans långt bak i ditt huvud. Man måste bara hitta ett sätt att uttrycka sin personlighet på, då kan man skapa en sång eller en tavla eller något annat konstnärligt verk. Det är egentligen rätt simpelt, i alla fall för mig. När det sedan är dags för inspelningen blir det mer komplicerat.

Girls är ett lysande namn på ett band. Framför allt med ett kaliforniskt uttal, som i Big Stars ”September Gurls”. Finns det verkligen ingen annan grupp med det namnet?
Christopher: Tja, jag har hört talas om några anspråk på namnet men inget riktigt seriöst. Det verkar fortfarande vara relativt ”ledigt”, annars får vi byta till Girlzzz eller något.

Jag har läst att du Christopher har sagt att ni var tungt drogberoende när ni möttes, fulla och stenade varje natt. Skriver ni under på klichén om att musiken räddade era liv?
Christopher: Tja, vi blev definitivt lyckligare [när vi började spela tillsammans]. Droger är något man pysslar med om man är uttråkad. Det var det enda vettiga vi tyckte man kunde sysselsätta sig med för att fördriva tiden på då.

Låt oss tala lite om era influenser. Vilken musik skulle ni säga präglar Girls sound mest?
JR: Jag är mest influerad av singlar på album ärligt talat. Jag gillar hits, hooks. Chris likaså. Och med det sagt så har jag en väldigt bred smak. Jag gillar 90-talets britpop, Burt Bacharach, jag gillar punk, du vet, allt som låter bra i mina öron. Det kan vara svårt att förmedla sina preferenser i korta drag, kom och bo med mig ett år istället så får du se. Båda de stilar du nämner är vi uppenbart influerade av, vi har aldrig haft en intention att vara ett slags band.

Du Christopher har berättat att Girls i hög grad har påverkats av din uppväxt i Children of God och musiken som spelades där. Hur skulle du beskriva den och på vilket sätt kan man höra det i era låtar?
Christopher: Jag vet inte om man kan höra det så mycket i soundet, eftersom det är väldigt annorlunda. Vad jag menade med det är själva tron på vad musik är och kan betyda för någon. Det är som gospel, man använder det som en… kraft för att ta sig någon annan stans. All musik som beskriver något som man helt enkelt inte kan säga till någon – oavsett om det är en sång, ett foto eller ett konstverk. Om man kan ta det till sig vet man ändå vad de talar om. Det är fortfarande ord i en låt, men tillsammans med musiken kan det uppnå en högre nivå.

Är det något spirituellt?
Christopher: Yeah, absolut. Det är precis det jag menar. Musik är ett unikt språk, en tillflykt från vardagen.

Jag skulle också beskriva Girls sånger och texter som väldigt romantiska. Hur viktigt är det för er att vara ärliga i det ni gör?
Christopher: Oerhört viktigt, det är ju liksom det vi är, uppriktiga.
JR: Vi tar oss själva på rätt stort allvar. Vi är inte ironiska eller skämtsamma över huvud taget.

Är ni romantiker?
Båda: Yeah… (tystnad)
Christopher: Hopplösa romantiker ibland.
JR: Man kan inte vara en romantiker om man inte misslyckas med det till och från antar jag.

Pitchfork rankade ”Hellhole ratrace” som den 100:e bästa låten under förra året. Tar ni det som en komplimang eller en förolämpning? Eller bryr ni er alls om sådana saker?
JR: 100 är antagligen den bästa placeringen av alla.
Christopher: Ja, hamnar man mitt i är det lätt att man tappas bort. Nej, men vi är smickrade. Det är fortfarande en ny upplevelse för oss att människor vi inte känner kommenterar vår musik. Men jag blir väldigt glad när folk säger snälla saker om Girls.

På er Myspace-sida finns en bild av förstasidan i New York Times med nyheten om att Michael Jackson gått bort.  Sörjde ni honom?
Christopher: Ja, mycket. Det är som när Buddy Holly dog, eller John Lennon, för en annan generation. För mig var MJ en väldigt speciell röst under en lång tid, någon som jag hade som idol.

Det var likadant för mig under min uppväxt. Han var en sådan ikon över hela världen.
Christopher: Verkligen. Jag bodde i Ljubljana i Slovenien ett tag och märkte att folk i Europa, speciellt i de östra delarna, såg upp till honom mer än i USA. För amerikanerna var han mer en märklig kändis som man gjorde sig rolig över. Men i Östeuropa avgudade de honom, och så var det även för mig. Jag dyrkade honom.

Girls tre officiella musikvideor har alla samma koncept. Det är många söta pojkar och flickor som festar nätterna genom och en överlag väldigt kaliforniskt avslappnad atmosfär. Hur tänkte ni när de gjordes?
JR: Aaron Brown och Ben Chappell som står bakom dem är nära vänner till oss, de flög från New York och Chicago bara för att spela in dem. Vi tycker att de bästa videorna är de med väldigt enkla idéer. Som i detta fall, ”hey, vi drar ut och festar och stannar uppe hela natten så får vi se vad som händer.”
Christopher: Samtliga de tre är gjorda utan någon som helst planering.

Är de utsnitt ur era liv?
Christopher: Ja. Nästan fem kvällar i veckan ser ut ungefär så. De bästa kvällarna är just så, när man bara drar över till en kompis och ser vart kvällen tar en.
JR: ”Hellhole ratrace” var en perfekt kväll att göra en video av, den var ändå speciell.

Känner ni verkligen så många söta tjejer?
Christopher: Yeah yeah, de är alla våra vänner (skratt).

Ni gör även covers ibland. Som Everly Brothers ”All I have to do is dream”. Eller Cass McCombs ”Dreams come true girl” där ni inleder med de första raderna i Elvis ”Can’t help falling in love”.  Hur kommer det sig att ni valde den låten? Är det en typ av standard som Girls strävar efter att skriva?
Christopher: Precis så. Jag vill skriva klassisk popmusik, och jag tycker faktiskt att Cass McCombs skrev en klassisk låt där. Om det var en annan tid, om till exempel andra världskriget just hade tagit slut, skulle den låten fått samma genomslag som, säg, en av Roy Orbisons största hits. Kanske någon hade köpt den av Cass och bett Elvis eller någon sjunga den.

Så en idé med det hela var att göra ett statement, att de två låtarna är på samma nivå?
Christopher: Ja, jag ville binda ihop Elvis standard med Cass nya låt, och med oss själva förstås.

Ert debutalbum har just släppts. Hur ser Girls framtid ut?
Christopher: Vissa säger att det är svårt att följa upp den första skivan, men för oss är det inte något problem alls. Vi vet att vårt andra album kommer att vara ännu bättre. JR har under arbetet med ”Album” blivit vassare på att producera, jag har ett femtiotal nya låtar att välja mellan. Vi har haft deltidsjobb tidigare, men nu kan vi ägna mer tid åt att bara göra musik och förhoppningsvis också ha en högre budget med allt vad det innebär. Vi vill bli ännu bättre på det här. Så länge folk vill ha bra musik… vi går ingenstans.

Fakta
Girls debut ”Album” finns ute nu.

Se Girls framföra “I cant help falling in love/Dreams come true girl”
Se Girls framföra “All I have to do is dream”
Se Girls musikvideo ”Hellhole ratrace” och läs en intervju med regissörerna