Dries van Noten

År 2010 är det allra mest medvetna valet du kan göra att köpa ett plagg från ett mindre modehus. Det har funnits en uppfattning om att indiekulturen under 00-talet fick ge vika för kommersiella industriella popkulturella influenser, i mode som i musik och konst.

Unga trendmedvetna människor låter sig underhållas på fester arrangerade av multinationella företag för att sedan med ett blaserat uttryck dricka deras smaksatta vatten helt utan tanke på konsumtionshetsens följder. Trots detta kan jag urskilja en ny våg av reaktionära val i modekonsumtionen. Det handlar än så länge främst om den grupp av människor som i vanliga fall konsumerar allra mest medvetet och initierat, men som vi alla vet så kommer det att bildas ringar på vattnet av den här lilla droppen nydanande ställningstagande.

År 2010 är Dries van Noten det finaste du kan klä dig i. Inte för att van Noten inte alltid varit en duktig designer vars vackra mönster kan särskiljas från Antwerpens föredömliga lilla modescen ända till Paris miljardindustri, utan för att hans höstkollektion 2011 är den kollektionen som visade en ny väg för modet. Efter snart tio år av en trend som yttrat sig i begrepp som “androgyn”, “minimalisktisk” och “asymmetriskt” designers som från Rick Owens, Gareth Pugh och de senaste fräscha tillskotten Rad Hourani och Ohne Titel (observera bara att jag var tvungen att lägga min panna i djupa veck för att ens kunna dra mig till minnes detta ord: “asymmetrisk” – har inte hört det nämnas på säkert två år).

Men hösten 2011 kommer Dries van Noten världsvana kvinna och man med stil och medvetenhet och sopar catwalken med det unga, det androgyna. Självsäkra plagg i all sin bekvämlighet, som inte visade några tecken på oro eller rädsla för vare sig lyx eller bohemiska skavanker. Detta gjordes genom att visa plagg som vi redan äger (trenchcoats, knälånga kjolar i petrolium- och militärgrönt, kostymbyxor och folkloristiska stickade koftor), kombinerade på ett sätt som kändes nytt, men samtidigt så självklart som bara någonting man har på sig jämt kan se ut.

Men det finns även en annan viktig detalj, nämligen det att Dries van Noten är ett av de få modehus som fortfarande är privatägt och inte styrt av ett konglomerat. Och här i ligger den egentliga anledningen till att bära just Dries van Noten hösten 2011. Det känns talande att en självständig designer sätter stilen för den kommande säsongen.

Medveten konsumtion är knappast något nytt utan tvärtom någonting som definierade början av milleniet. Men nu är det inte längre ett miljömärke på prislappen eller det varumärke som profilerat sig som det trendigaste som är det rätta att konsumera för den medvetne modekonsumenten, utan ett litet modehus med en självägande och oftast en mindre distribution av plaggen ur kollektionerna. Ett självständigt, självägande modehus är exklusivt i sig själv just på grund av friheten som självägandet skapar.

Som Kristofer Andersson skrev i sin krönika tidigare:  “Varför kan vi inte bara placera de dåliga kläderna där de hör hemma? På samma plats som den dåliga snabbmaten, de dåliga popsångerna och de dåliga filmerna – på soptippen”.

Det är en protest att inte vilja bära kopior, att välja det dyra och exklusiva framför det billigare och massproducerade. Och detta val går förstås också helt i linje med att man vill upptäcka en limiterad tolva med housemusik från en trädgårdsmästare i Kyoto eller varför inte en ost som tillverkats efter uråldriga biodynamiska regelverk av en Normandisk mjölkbonde och lagrats i tio års tid för att få den bästa smaken. Det kompromisslösa i den höga kvaliteten förstås, men också det punkiga i att välja friheten i självägandet framför pengarna i lyxkomglomeraten. Det var förstås också därför som världens just nu mest kända punkare, den nyligen avlidne Malcolm McLaren skapade visningsmusiken till just Dries van Notens höstvisning 2010.

Avslutningsvis kan jag också tillägga att vi inte väljer att nedprioritera några aspekter i produktionen av en kollektion, etiska, hantverksmässiga eller kreativa, när vi väljer en självständig designer. Utan att det är just därför som vi gör det – 2011 kommer vi genom vårt konsumerande att verka för att modet ska fortsätta vara fritt, ansvarstagande och reflekterande, och för att sådana designers som Dries van Noten ska kunna vara den första och den främsta att peka ut den rätta riktningen för modet i en tid som annars tycks mörk.

Den här texten är tidigare publicerad på Pella Myrsteners blogg The Bunhead Is Back.