Charlie Huston

Jag kan se flera poänger i en kulturkonservativ hållning. Efter lite slött zappande mellan kanalerna blir man lätt avtrubbad och passiviserad, men hur ska man skildra vanmakten utan att förfalla till slentriangnäll? Ja, det går nog, men det är inte dit jag strävar nu. Istället drar jag mig försommarens stora kulturdebatt till minnes. Ni vet, den som våra litteraturkritiker drog igång när de röt till mot ”Mad Men”. Vi bjöds många ofrivilliga komiska höjdpunkter när fiskarna gav sig upp på land för att, bokstavligen, lägga ut texten – om textens överlägsenhet gentemot tv-mediet, antar jag. På ”Weird Science” skrev Hynek Pallas den definitiva slutrepliken och klargjorde genom att exemplifiera med ett experimentellt avsnitt av den mästerliga tv-serien ”Breaking Bad”:

”Episoden bygger helt på att den följer seriens tematik, att vi kan applicera vår kunskap om karaktärerna på händelserna. Tittare världen över accepterar den här formen för att de vet att det är en del av en berättelsekedja. Den bygger också på vetskapen om att inte varje avsnitt är en Beckett-pjäs.[…] Tänk OEI-debatten, tänk svenska litteratur-manifest om form kontra berättelse. Och så föreställer du dig, lite tillspetsat, en välskriven svensk mainstreamdeckare som plötsligt bryts i 50 sidor friformspoesi. Men alla är helt nöjda för episoden för berättelsen framåt samtidigt som den fördjupar karaktärerna.”

Bland alla kommentarer efterlystes också handfasta tips på böcker som var ”bättre kultur” än de bästa tv-serierna, en alldeles rimlig följd av debatten. I grunden kan det ju te sig barnsligt att gräla om böcker kontra tv (”vad tycker du är bäst?”), men det resulterade ju faktiskt i briljanta texter som ovan citerade, samt i diskussioner om gestaltning, berättarteknik, begränsningar och konstnärliga visioner.
Det där var nyttigt, men boktipsen såg jag inte mycket av. Själv brukar jag uppmärksamma folk på Charlie Huston, och i kulturdebatten skulle han för mig passa in som en sorts brygga mellan de två lägren; ett nytt berättande som står i skuld till tv-mediet. En djärv, intuitiv förenkling: Om George Pelecanos var ”The Wire” så är Charlie Huston ”Breaking Bad”.

Det mest spännande jag någonsin har läst är Charlie Hustons Hank Thompson-trilogi; ”Caught Stealing”, ”Six Bad Things” och ”A Dangerous Man”. Samtidigt var det ett möte med en ny litteratur, som fick mig att reagera på samma sätt som efter ett avsnitt av, säg, ”24”: Galopperande puls, andnöd och törst efter mer. Det var kort sagt en extremt fysisk upplevelse, en slags visuell litteratur.
Likt en crimelitteraturens Richie Hawtin skalar Huston bort allt eventuellt dökött, och intrigen vi serveras i ”Caught Stealing” dundrar fram som ett skenande godståg, utan att sakta ner en endaste gång på vägen mot slutmålet. Det där som kallas pace (tempo, rytm, driv) på engelska bemästrar Huston till fullo. Det är extremt primitivt, rått och medryckande.

Jag har aldrig fastnat så våldsamt hårt för äldre crimegiganter som Elmore Leonard och James Ellroy. Visst, de är på riktigt och de är hårdkokta och så vidare, men det är alltid så manierat, alternativt överambitiöst, att läsningen ofta blir påfrestande. Huston förhåller sig till Ellroy som en tidig F.U.S.E.-tolva (tidigt, sublimt Hawtinprojekt) mot ett dubbelalbum av Future Sound of London (tekniskt driven, småtråkig ambientduo). Det är små, men tydliga penseldrag som tecknar huvudpersonen Hanks degradering från uppburen tonårsstjärna i baseboll, till alkoholiserad bartender på Manhattan. Genom att bli tagen för fel man blir han halvt ihjälslagen, samt får ryska maffian, korrupta snutar och psykotiska gangsters efter sig. Små, felaktiga beslut leder honom hela tiden djupare in i misären.

Så här inleds andra boken, “Six Bad Things”:

”I’m sitting on the porch of a bungalow on the Yucatán Peninsula with lit cigarettes sticking out of both my ears.”

Hank har trånga öronkanaler, som gör att vattnet fastnar inne i öronen efter den dagliga simturen. Cigaretterna skapar vakuum och suger upp fukten i filtret. Såna detaljer älskar jag.

Jag säger ofta att jag väljer ingående karaktärsstudier framför invecklade intriger. Det här är egentligen varken eller. Här finns inga dolda hemligheter, undangömda syskon från det förflutna, eller krystade helomvändningar. Slumpen sätter igång skeendet, som sen inte går att stoppa. Hank ges inga särskilt ingående karaktärsdrag, och säger knappt något alls (dialogen beskrev jag någon gång som rent beckettsk i sin kärvhet), ändå är man efter två böckers oupphörligt lidande väldigt nära honom.

Det handlar i grunden om kärlek. Charlie Huston är oerhört bra på att gestalta faran med kärlek. Jag kan ibland sakna klassiska berättelser om gott och ont, och tycka att allt ska relativiseras till förbannelse. Ibland behöver man historier om den rena, fula ondskan och om allt den inte skyr, och vad den för med sig. Vad den driver vår (allt annat än oantastligt rena) hjälte till. Huston gör oss ordentligt illa genom sin omilda behandling av sina karaktärer.
Någonstans är ju Hank Thompson-trilogin väldigt sorglig. Hank är en provkarta på brister och tillkortakommanden, men hans stora nackdel är att han har ett hjärta. Det gör honom sårbar, och det är hela tiden till motståndarnas stora fördel.

Belackare kan naturligtvis avfärda det här som flyhänt pulp, eller som skickligt komponerade kioskdeckare, och det kanske det är. För några år sedan talade jag om Charlie Huston som en italosingel. Rakaste och enklaste möjliga vägen till hjärtat eller mellangärdet. Omedelbar njutning, några korta ögonblick av magi. Det där är inte längre sant (och var det egentligen inte då heller).
Tidigare i år kom hans senaste roman ”Sleepless” och överraskade nog fler än mig med sitt extremt ambitiösa anslag. Det var bara att glömma, eller ompröva, den gängse bilden av Charlie Huston. Synnerligen överraskande, då ”The Mystic Arts Of Erasing All Signs Of Death” (som släpptes kort före ”Sleepless”, och som nyligen optionerades av HBO) var något av Charlie Huston på autopilot. Man anade en utplaning. Det kändes nästan som om författaren först ville tillfredsställa fansen, för att sedan beträda helt ny mark.

Jag var föreberedd på överraskningar, men inom en Charlie Huston-kontext. Flera av mina favoritförfattare är upptagna med att skriva samma bok om och om igen, som George Pelecanos, och ofta är det precis så jag vill ha det. Låt oss klargöra det väldigt tydligt: ”Sleepless” är ett gigantiskt konstnärligt kliv framåt och det som gick förlorat i direkthet kompenserades av ett helt nytt djup och en mer experimentell form. Det tog säkert 50 sidor innan jag trodde mig ha greppat berättarperspektivet, och räknade till tre olika – bara för att återigen få ompröva min tolkning under bokens allra sista sidor.

Världen, i det här fallet Los Angeles, drabbas av en epidemi av sömnsjukan SLP, en så kallad prionsjukdom (de uppstår när proteiner antar en felaktig form). Offren bryts sakta ner fysiskt och psykiskt och i en mardrömslik tillvaro går de mot en långsam, plågsam död. Polisen Parker T. Haas arbetar undercover och försöker hitta källan till en ny drog, Dreamer, som sägs lindra symptomen. Hans egen fru, Rose, har drabbats och varit sömnlös i månader och närmar sig det sista stadiet av sjukdomen. I den här snabbt kollapsande världen försöker de desperat finna en dräglig tillvaro för sin nyfödda dotter.
De kaotiska yttre omständigheterna är inte det enda hotet mot Haas och hans familj; lönnmördaren Jasper är ute i ärenden som direkt tycks beröra Haas. Många av de sömnlösa, som Rose, tar sin tillflykt till onlinespelet Chasm Tide, som är under ständig utveckling av just SLP-sjuka, som tycks se mönster som vanliga, friska människor inte ser. Haas upptäcker kopplingar mellan källan till Dreamer och Chasm Tide, och mer ska väl egentligen inte avslöjas av intrigen.

Jag avfärdade ju invecklade intriger tidigare i texten, men även om mitt referat kan tyckas rörigt handlar det snarare om skiktat berättande än omständligt pusslande. Spelinslagen förstärker de drömlika kvaliteterna. För att vitsa lite: Man måste vara väldigt vaken när man läser ”Sleepless”. Huston måste ha lagt år av research på boken, även om han själv tonar ner den biten och menar att han ”hittade det mesta på nätet”. Det dras kopplingar till Creutzfeldt-Jakobs sjukdom, BSE (galna kosjukan), genmanipulerad majs, fatal familjär insomni (en genetisk sjukdom som bara upptäckts i 30 släkter världen över).

Boken känns som en framtidsdystopi, men utspelas år 2010. Och det är verkligen inte science fiction, eftersom allt som skildras har hänt, händer eller kommer att hända. Skissartat målar Huston upp de första följderna av sjukdomen; våld och terror, men framförallt en förlamade apati och en flykt från verkligheten. Det är väldigt otäckt. I Parker T. Haas har han skapat en figur långt ifrån den typiska, ofta vilt utsvävande Charlie Huston-karaktären. Haas lever efter strikta moraliska regler och har genom sin höga ärbarhetsstandard gjort sig omöjlig bland de desillusionerade kollegorna. Haas vägrar att resignera och tror på det goda, tror att världen går att rädda. Han måste tro det för att kunna rädda sin familj.

Los Angeles är förstås den perfekta platsen för dramat. Galen, artificiell, korrupt och besatt av verklighetsflykt (ett mynt som givetvis har två sidor; här har vi inte med den vackra att göra). Huston måste göra sin Haas ren i den här besudlade, sönderfallande världen. Precis som med Hank Thompson är det kärleken som driver honom, men här blir den till en styrka, en benhård motivation.
Som jag läser boken utkristalliseras budskapet efter 353 sidor av mänsklig dårskap, grym sjukdom, våld, död, drömmar och mardrömmar: Störst av allt är kärleken. Den är värd att kämpa för.

”Sleepless” finns att beställa, här.
Mer info om Charlie Huston på den officiella hemsidan, där bland annat Hank Thompson-trilogin går att ladda ned som gratis pdf:er.
Joakim Sandström driver i vanliga fall eminenta bloggen Intuition told me.