Carlito

Din första grupp var Konkret Konspiration som bland annat var med på samlingsskivan ”Jakten på underjorden”. Höll ni på med samma grejer som det du gör?
– Lite, det var låtar som var ganska politiska och som inte fick någon uppmärksamhet. Vi släppte en platta, fast det var mer på demonivå. Vi var även med i Redline Jam år 2000. De som vann fick komma med på samlingsalbumet ”Den svenska underjorden”, men vi kom fyra. Vann gjorde Fjärde Världen.

Du har sagt att under den perioden var hiphopen mer av en rörelse i Sverige. Hur är dagens scen i jämförelse?
– Den är minst lika levande som då, skillnaden är att svensk media och skivindustrin har vänt hiphopen ryggen. Det känns som att intresset har svalnat, kanske blev Sverige övermättat i slutet av 90-talet, för i dag är det mycket mindre belysning.

Hur har du märkt det?
– I slutet av 90-talet fick vem som helst skivkontrakt och Petter signade alla sina vänner. Det var ju en hel drös av artister som kom fram, Eye N’ I, Blues, Melinda Wrede och så vidare. Men i dag får vi göra allt själva, som reklam och distribution, och videos får vi skrapa ihop budgeten till på egen hand. Kollar man på videorna på 90-talet så var det ju värsta högbudgeten, men i dag är det mer lågbudget, mer streetkänsla.

På vilket sätt påverkar det dig?
– Det är frustrerande för man lägger ner så mycket hjärta och själ, men det är skönt när man får kärlek från de som lyssnar och som hittar musiken. Det är lärorikt att lära sig alla aspekter av skivindustrin, som artist utvecklas man på ett annat bredare plan. Även om det är mycket jobbigare tids- och pengamässigt, de flesta måste ha jobb för att kunna livnära sig.

Du började plugga på högskolan sedan Konkret Konspiration lagts till handlingarna. Men efter några år kom du igång med musiken igen, i samband med att du träffade Mohammed Ali, Stor och producenten Mack Beats som nu utgör A.Y.L.A-Kollektivet tillsammans med dig. Vad fick dig att börja?
– Deras glöd och stora intresse, något jag hade tappat. De hade också fortsatt att spela in och producera. Mack Beats var inspirerande som producent.

– Sedan bor vi i samma område, jag och ena delen av Mohammed Ali bor i Flemingsberg, och de andra bor i Söderort också.

Hur har området påverkat dig?
– Jag är från början från Strängnäs men har bott i Stockholm i åtta år så det har präglat mig på två sätt. Dels småstaden på landsorten och dels Flemingsberg. Jag har fått soundet från Söderort, framför allt formades det när vi kontaktade The Salazar Brothers (Masse, Salla och Chepe).

Hur skulle du beskriva soundet?
– För det första är det på svenska, det är det som de flesta söderortsrappare gör, till skillnad från typ rappare från blåa t-banelinjen där många valt att sjunga på engelska. Sedan är det jordnära och socialt beskrivande musik, lite Nationalteatern-ideal.

Har proggrörelsen haft stor betydelse för dig?
– Ja, proggmusiken var dåtidens arbetarklass, med invandringen har förortsrapparna tagit över deras roll. Vi är en vidareutveckling av Nationalteatern. Jag lyssnade mycket på dem under en period, framför allt den här… (börjar nynna) ”Det var det jag sa, det var inte bra…” (”Kolla Kolla”). Proggrörelsen var solidarisk med chilenarna som kom till Sverige, de gjorde en låt till Victor Jara och spelad in en låt av vissångerskan Violeta Parra (”Gracias a la vida”/”Jag vill tacka livet” av Arja Saijonmaa, reds anm.). Det var tolkningar av den chilenska folkmusiken som band ihop dem med oss.

– Många av de människor som var med i rörelsen bedrev mycket social verksamhet för chilenarna, så det fanns tidigt ett politiskt och musikaliskt vänskapsband.

Du har en magisterexamen i Global utveckling med inriktning på mänskliga rättigheter. Hur kom det sig att du valde att studera det?
– För att förstå världen bättre och varför den ser ut som den gör i dag. Jag har läst mycket postkolonial teori, och även fått mycket hemifrån. Pappa var ju politisk flykting från Chile, men jag är född i Bukarest eftersom mamma är från Rumänien.

Hur tycker du att globaliseringen präglar världen i dag?
– Det har blivit bättre för några och sämre för många. För mig börjar globaliseringen långt tillbaka i tiden. Inom postkolonial teori ser man den som en fortsatt utveckling av kolonialismen, på något sätt hänger allt ihop: Kolonialismen, globaliseringen och kapitalismen. Det började med det Ostindiska kompaniet och utvinningen av råvaror i tredje världen, det är samma aktörer och förlorare i dag.

Men om man bortser från de orättvisor som det har lett till, finns det inte någon slags rättvisetanke i själva idén med att länder knyts närmare varandra?
– Nej, jag tror att allt måste gå tillbaka till lokal produktion framför global för att gynna människorna och miljön. Jag tror helt på det lokala framför det globala. Nuförtiden kommer olika produkter från så många olika delar av världen där man inte vet hur det har producerats, man vet inte effekterna på miljön eller handelsrelationerna. Men skulle vi ha en lokal förankring på det vi producerar så skulle vi befinna oss mycket närmare processen.

– Ta chippet i mobiltelefoner till exempel, jag läste att det är gjort av ett visst ämne som utvinns någonstans i Afrika, och precis som konfliktdiamanterna så går pengarna till att köpa vapen som används i något inbördeskrig. Alla har ju ett sådant chip i sin telefon så på ett sätt bidrar vi till det utan att veta om det. Visst går det att kontrollera till viss del med fair trading, men allt sker i så stor omfattning i dag för att vi ska kunna ha möjlighet att greppa det. Det är upp till oss att ge upp en stor del av våra bekvämligheter för att det ska bli bättre.

Lever du som du lär eller har du saker du skulle kunna avstå ifrån?
– Oh ja, mina märkeskläder, min mobiltelefon, frukt man äter, det finns många sådana saker som jag borde strunta i.

Ditt politiska intresse går inte att ta miste på i texterna på ”Guldburen”. Det är polisvåld i Sverige, Migrationsverkets hantering av asylsökande och Obama-kritik, bland annat. Som om du vore en samhällskritisk reporter. Vad har du fått för reaktioner på det?
– Både negativa och positiva. Det senare har varit att Stockholmspolisen försökte stoppa en av mina spelningar i Rinkeby, de såg mig nog som någon sorts uppviglare. De ville inte att jag, Kartellen och Labyrint skulle spela på Martin Mutumbas fest, men på grund av att det var han så fick de inte igenom det. Jag tog det som en komplimang, det visar bara att min musik fått större genomslagskraft än jag trodde. Samtidigt blir man lite fundersam, att de verkligen ser det som ett hot.

Du tar också upp samhällsandan på ditt album, om när du kom till Sverige under 80-talet och rasismen som du stötte på i början av 90-talet. I dag har lite av samma tendenser återkommit.  Är du besviken på det svenska samhället?
– Nja, man har ju sett utvecklingen i Frankrike och det känns som att Sverige går i samma fotspår. På ett sätt blir man besviken när man blickar tillbaka på 70-talet och början av 80-talet då det fanns spår av någon sorts solidaritet. Jag kommer ihåg att när jag kom hit så gick den svenska solidaritetsrörelsen hand i hand med den chilenska rörelsen mot Pinochet. Det har jag svårt att se att det ska hända i dag.

Varför?
– I dag är det var grupp och var människa för sig, man tänker bara på sin egen vinning. Det är ekonomiska faktorer som ligger bakom det mesta.

Din pappa är politisk flykting från Chile. Du har växt upp med politiska diskussioner vid matbordet. Är du tacksam för det?
– Ja, det har fått mig att förstå världen och att alltid tänka själv och vara kritisk. Att inte bara svälja saker rakt upp och ned.

Jag har förstått att du läser mycket också. Vad har du för favoritförfattare?
– Frantz Fanon, en postkolonial teoretiker som skrivit ”Svart hud – vita masker” som är en slags psykologisk analys av den koloniserade människan. Och Howard Zinn gillar jag, framför allt ”Det amerikanska folkets historia” som skildrar historien på ett icke-konventionellt sätt och belyser folket, medborgarrättsrörelsen, ursprungsbefolkningen och kvinnornas historia i USA istället för de vanliga makthavarna.

Finns det paralleller mellan det och dina texter?
– Ja, jag inspireras av det och gör samma sak fast med musik i bakgrunden. Jag skiftar mellan det globala och det lokala. Hela globaliseringen påverkar det lokala. Det bygger på klyftor inom länder och mellan länder, mellan rika och fattiga människor.

– Nu ska jag spela in en video till ”Polisstat” från albumet. Den är tillägnad en barndomskompis, Markus Kosonen.

Ja, du nämner honom i flera låtar på skivan. Vad hände honom?
– Han rånade och stal en taxibil i Strängnäs för ett par år sedan för han var tvungen att ta sig till Eskilstuna där hans syster höll på att bli misshandlad. Någonstans på vägen fick en polisbil stopp på honom. När Markus hoppade ur med nycklarna i handen sköt polisen honom, han avled senare på sjukhus. Polisen ifråga fick inget disciplinärt straff. Trots att han inte varit någon fara för deras liv så skipades inte rättvisa. Jag vill att folk inte ska glömma att sådana saker sker, och hedra hans familj och vänner.

– Vissa påstår att man bara försöker härma USA med sådana texter, men jag gör det inte för att låta häftig eller ball, jag försöker belysa saker som jag upplevt och sett och som tystas ned i media. Osmo Vallo har de flesta hört talas om, men det finns så många som folk inte känner till.

”Guldburen”, producerad av Masse och Mack Beats, släpptes i februari i år gratis på Whoa. Ladda ner den här.
Carlito ska spela in sitt andra album till hösten.
När han inte gör musik är han lärare i spanska på ett högstadium utanför Skarpnäck.