Young Jeezy: Avskalad perfektion

Att älska (en viss sorts) rap i Sverige innebär ofta att man får leva med ett extremt dåligt utbud av konserter. Antingen kommer små rapgrupper från förr hit och drar av någon spelning på ett litet ställe. Eller så är man hänvisad till när superstjärnor intar Globen någon gång vart tredje år.

Men det finns stunder då detta blir en fördel. Som när Young Jeezy spelar på Göta Källare i Stockholm. Young Jeezy är sedan ett par år tillbaka en av USAs absolut största rappare. Är han inte topp fem så är han definitivt topp tio. En superstjärna helt enkelt.

Att få se honom i en liten lokal med bara ett par hundra andra personer känns därför extremt lyxigt och exklusivt.

Med fyra solida album och miljontals sålda skivor har Jeezy sedan länge befäst sin plats som kungen av trap rap, den moderna gangsta rapen. Iklädd keps med texten TRAPSTAR kliver Jeezy upp på Göta Källares scen och inleder med ”Soul survivor”, hans första stora hit från 2005.

Det är starten på en av de bästa rapkonserter jag sett.

Det är avskalad perfektion, bara Jeezy och hans DJ på scenen, ingen hypeman, inget kompande värdelöst funkband. Rapkonserter brukar ofta bestå av en jävla massa call and respons-ramsor, ett sätt att involvera publiken som faktiskt blir jättetråkigt i slutändan.

Jag brukar ofta tänka att jag kommit för att höra någon rappa, inte för att lyssna på när den ena halvan av publiken försöka skrika högre än andra halvan.

Jeezy har en minimal mängd call and respons, alla hans klassiska hiphopgrejer känns genuina.

När han förklarar att detta inte är en Jeezy-konsert, detta är en Jeezy-fest, ”ni är alla här och festar med Young Jeezy”, så är det inte tomma publikfriande ord. Det är hundra procent sanning. Blandningen av gamla hits och låtar från senaste skivan ”Thug motivation 103: hustlerz ambition” är väl avvägd. Ibland önskar jag att få höra mer än en vers från vissa av låtarna, men å andra sidan lämnar vers-formatet plats för fler sånger.

Jag slås också av hur tight och sammanhållen Jeezys katalog är. Han har bara bra låtar, hans karriär saknar svackor, han håller en så stabil hög nivå. Han gör sin etablerade grej men blir aldrig tråkig.

Men det är ju något speciellt med Jeezy. Efter konserten skriver Onda från STHLM Inkasso på Twitter att ”Det bästa med Jeezy va att han kändes som en vanlig snubbe som bara råkar vara en svinbra artist”. Jag instämmer. Jeezy är långt ifrån en diva. Han saknar den enorma självupptagenhet som andra lika framgångsrika rappare brukar uppvisa.

Han utstrålar en ödmjukhet inför den enda framgången och kanske kommer det av att han ofta speglar mer än en sida av det han rappar om: Traplivets framsida i form av ekonomisk vinning, baksidan i form av död och fängelse som ständigt väntar runt hörnet.

Livet som rapstjärna med pengar och uppskattning har en baksida som innebär en känsla av tomhet och meningslöshet. På senaste skivan uttrycks detta bäst i ”F.A.M.E.”, där Jeezy rappar:

”You mean to tell me from runnin’ my big mouth
. That I could chill here in this big penthouse. 
All elevator’d up, black hardwood floors
. Just to sit around and feel like it ain’t yours
. Your conscience gotcha feelin’ like you done somethin’ wrong. 
But the flatscreen say motherfucker, we on.”

Det går bra nu, men det känns ändå skit. Kanske är det den där råa ärligheten, hur Jeezy känslomässigt blottar sig själv, som gör att han med sin närvaro kan fylla upp en hel scen.

Oavsett om det handlar om ärlighet eller hans hyggliga snubbe-image så är Jeezy en unik rappare.

Han sitter ohotad som kung på trap rap-tronen.