Woven Hand

Som David Eugene Edwards ser det är alla människor onda, undantagslöst. Bara Gud är god. Därmed är också alla människor besläktade med varandra; vi är jämlika i vår litenhet, sårbarhet, i vår gemensamma synd. Människan är sjuk – och behöver uppsöka läkare.

– På grund av det som hände i lustgården föds vi utan Gud. Vi har däremot ett behov av honom som vi fyller med religion, sprit, kvinnor, naturen. Jättebra grejer, eller mer negativa. Men vi vänder oss ofta till det som Gud har skapat snarare än till Gud själv. Man går och dyrkar ett träd i stället för den som har skapat trädet, säger han där vi sitter i ett dunkelt rum upplyst bara av ett par levande ljus och regnbågsskenet från fejkade kyrkfönster.

–  Jag tror verkligen att Gud vill ha ett förhållande med oss, och att han har gjort det möjligt. Jag tror på Bibeln, jag tror på Jesus, och jag tror inte att det finns något annat sätt att lära känna Gud än genom Jesus. Han är vårt botemedel.

”I want into him of my flesh I want out
I have been given to follow the sun
Forever round the throne
…
Judgement will not be avoided by your unbelief
By your lack of fear
Nor by your prayers to any little idol here
He owns all this cattle
He own all these hills
Forever round the throne”

Så gott som jämt används begreppet ”predikant” om David Eugene Edwards, med olika prefix. Väckelsepredikant, svavelpredikant. Hans spelningar är ”väckelsemöten”. Ord som ligger nära till hands givetvis, när det handlar om en bokstavstroende sångare från Klippiga bergens Colorado. Men som egentligen betyder rätt lite och beskriver något som inte är riktigt sant.

Även om gudsfruktan, paradislängtan och nådabön präglar all hans musik är budskapet aldrig förmanande. Snarare abstrakt, lite kollageliknande, som ihopfogade intryck av det outgrundliga mysteriet.

– Jag berättar för människor om det jag tror på, och det är väl det som är att predika. Men jag ser mig själv snarare som ett vittne. Min enda kraft är att tala om det jag tror på, om det jag vet, om det jag känner i mitt hjärta.

På Berns i Stockholm i början av sommaren sitter han på en stol framme vid scenkanten med gitarr eller banjo i knät och ett band bakom sig. Rituella rytmer rullar ovanpå en dov drön, en präriegitarr ekar ödsligt och Edwards mumlar en blandning av glossolali och gallimatias. Han vänder ögonen bakåt, visar vitorna, och viftar framför ansiktet som i ett försök att jaga bort demoner som tränger sig på.

– Jag sjunger om det jag tror på och det är så här det ser ut. Låtens berättelse dikterar situationen för mig och det är klart att det finns ett mått av dramatisering på scen. Jag kanaliserar ingen ande, det är inte schamanism, även om jag presenterar det så. Men jag försöker inte lura någon.

– Ibland kan jag sitta och tänka på något väldigt världsligt under tiden, precis som andra gör när de jobbar. Det är inte mer mystiskt än att köra bil i 140 kilometer i timmen och titta ut genom fönstret och låta tankarna vandra i väg medan man befinner sig i ett verkligt liv eller död-ögonblick.

Så mycket för väckelsemöte alltså. Men det är stämningsfullt, högtidligt, helt klart.

Snett bakom David Eugene Edwards på scenen står Pascal Humbert. Han är en snygg, gråcharmig man klädd i tajt skjorta över en tajt överkropp och nerstoppad bakom ett stort bältesspänne. Hans underarmar är starka och ögonen hela tiden fixerade på en punkt långt bortom salongens kristallkronor. Han spelar gothbas med en tyngd och skärpa som tar andan ur publiken.

De båda spelade ihop även i gruppen 16 Horsepower som splittrades för gott 2005. Redan fem år tidigare tog de en längre paus när en medlem tvingades lägga mer tid på sin hästfarm i Kalifornien och en annan ville dra sig tillbaka på sin ranch i Utah. Kvar blev bara Edwards som inte hade något annat än sin musik. Så han fortsatte på egen hand och gav ut tio låtar som Woven Hand på skivan med samma namn.

Teman för text och musik gick igen. Det handlar om konflikten mellan gudagåvan och synden, en ständigt pågående kamp mellan våra låga drifter och andens verk, med kroppen som slagfält. Samma spänning existerar ljudligen, ofta i närmast translika tillstånd: mellan lov och ångest, behagligt ljus och en domedag tecknad i allt fler nyanser av svart.

Nu 10 år senare har Woven Hand nyligen gett ut sin sjätte skiva, ”The treshingfloor”. Den är mer än någonsin en spräcklig etnoväv, med botten av cowboy och indian och mönster hämtade från områdena mellan Nordafrika och Himalaya. De fina trådar av europeisk och annan traditionell musik, även svenska folkklanger, som tidigare har broderats ovanpå har liksom vävts ner djupare i tyget.

David Eugene Edwards intresse för den gamla musiken, den verkligt gamla, fanns redan som barn. På biblioteket upptäckte han de enkelt kompade berättelser som hade spelats på det appalachiska höglandet från slutet av 1800-talet. Senare, och särskilt efter att han började turnera i andra delar av världen, växte intresset för folkmusik. Och folkmusiker.

Edwards och hans Woven Hand känner sig mer besläktade med ungerska Muzsikás, mongoliska Huun-Huur-Tu eller Tamikrests malinesiska ökenblues än med Rocken. De jammar gärna med andra och bjuder in till scenframträdanden och inspelningar. På ”The threshingfloor” hörs flöjt, oud och saz bland banjo och mandolin.

– Jag älskar ljuden från så många instrument som aldrig skulle bli påtänkta i rockvärlden, eller vad det nu är för värld vi gör musik i. Jag är inte ens intresserad av att vara i den världen. Vi vill göra musik för musikens skull, där det bara handlar om att skapa någonting tillsammans, precis som i all folkkonst.

Han är klädd helt i svart. Skinnjacka över en kortärmad skjorta, jeans, skinnstövlar, ett tjurhornssmycke i en läderrem runt halsen. En svart hatt i amishstil ligger intill honom. Han har en mjuk röst med en tobakspräglad andedräkt och dricker kola på glasflaska.

Och han ursäktar sig på förhand för att det kommer att låta pajigt när han förklarar varför äldre tider och de traditionella kulturuttrycken fängslar honom.

– Jag är intresserad av människor. Men jag är inte så intresserad av människans storhet och vad hon har byggt, av monument och slott. Jag är mer intresserad av den här mattan, säger han och pekar på den mörkt röda, handknutna matta som klär golvet.

– Den är troligen tillverkad i en gemenskap av människor, i ett samhälle med en enklare inställning. Enklare i den meningen att de inte behöver visa upp sig för någon och förhäva vad de har skapat.

Man har ofta sett tillbaka på historien, den nära eller avlägsna, med romantisk blick. Det var bättre förr, enklare tider, innerligare; hantverket var bättre, maten renare, gemenskapen större. Hippies reagerade mot hypermoderniteten, det kom en folkrevival. I dag växer idén om nedväxling, tagga ner på tempot i produktion och konsumtion, hitta tillbaka till ett läge där kvalitet och verklig omsorg står i första rummet.

– Jag älskar gamla grejer, instrument, miljöer, och det är möjligt att det var bättre förr. Jag vet faktiskt inte. Men jag är inte en person som önskar mig tillbaka till äldre tider. Mitt intresse för historien bottnar i Bibeln. Den är historien.

– Viljan att närma sig det förgångna går i cykler. Men just nu tror jag att vi har tappat kontrollen helt, över våra ansträngningar att göra världen till en, vad vi tycker, bättre plats, säger Edwards och går in i ett trådigt resonemang om sakernas tillstånd och människans inneboende ondska.

Ungefär: Med teknikens hjälp går det att kommunicera med någon på andra sidan jorden. Man kan också utöva socialt tryck på dem. Den som äger tekniken sitter alltså på makten. Oavsett upplevd individualitet blir man vallad någonstans. Sex miljarder människor är sammanlänkade i den globala byn, där det finns ett (1) riktigt sätt att tänka, saker man bara måste göra, förhållanden som bara måste förändras.

Han kallar det ett nytt Babels torn.

– Med vetenskapens hjälp kan vi skapa evigt liv, bota sjukdomar, åka till månen, vi vet hur man vårdar jorden, lagar mat och gör kläder. Allt det här ser ju bra ut. Men jag tror på något som heter Gud och att han har skapat allt det goda vi ser omkring oss. Han har givit det till oss för att dela på. Som vänskap och kärlek, saker som ligger nära själva skapelsen, sådant vi är skapade för att göra. Det har givits till oss. Vi har inte uppfunnit det.

– Men vi är inte nöjda med den gåvan, utan vill återskapa oss själva och göra oss oberoende av Gud. Vi hyllar oss själva som oberoende, vilket är precis vad Satan ville göra från första början. Det var därför han gjorde upprop mot Gud.

Man skulle kunna föreställa sig att Edwards människointresse, hur han värnar om kulturell pluralism, hans tal om en kärleksfull gud som så gärna vill lära känna oss, talar för en relativistisk moral. Men han är svartvit – eller kanske mest svart, ändå.

– Jag antar att min musik handlar om den gemenskap mellan människor som uppstår när man skalar bort allting och det enda som återstår är deras relation till varandra och till Skaparen. För all världens folk förenas i sitt själviska begär att vara gud, säger han och skakar på händerna så att silverringarna kring handlederna hamnar rätt.

– Det finns något som heter synd, något som heter ondska. Och Han kommer inte att låta det fortgå särskilt mycket längre. Han kommer att göra slut på det.

”Every man is evil, yes, and every man’s a liar
Unashamed with the wicked tongues
Singing in the black soul choir”

Första låtcitatet är från ”To make a ring” av Woven Hand.

Se David Eugene Edwards spela tre akustiska låtar för programmet ”All songs considered” och deras serie Tiny desk concerts i amerikanska public service-radion NPR.