Wildbirds & Peacedrums

”Passion is moving like a wave, sorrow is moving like a wave, hunger is moving like a wave – have faith”. Mariam Wallentin i Wildbirds & Peacedrums besjunger cirkelrörelsens kraft i nya låten ”The wave”. Cirkelrörelsen i vågen som en metafor för kärlek, motgångar, hopp, tvivel och alla de delar som gör livet till en ständig dragkamp mellan olika motsatspar. Det är såklart en text med allmängiltig karaktär men den handlar minst lika mycket om Wildbirds & Peacedrums själva.

Ända sedan duon tillika äkta paret dök upp i det svenska poplandskapet med den rosade debuten ”Heartcore” för några år sedan har man fört en ensam vandring. En vandring som handlat om att visa på hur man med ett fåtal avskalade byggstenar – centrerat kring trummor och sång – kan uppnå samma, om inte starkare, dragningskraft i sitt musikaliska uttryck som den vanliga popkonstellationen. Wildbirds & Peacedrums har vunnit kritikernas röster, fått priset ”Årets jazz i Sverige” 2008 och ofta varit inkvoterade som ”avantgarde”-inslaget i mer förutsägbara festivalsammanhang. Men de har aldrig varit framburna av bloggosfärens smakpoliser, snarare blivit bortsorterade som ”sökta” eller ”konstmusiksvåra”.

Mariam Wallentin och Andreas Werliin har dock varit opåverkade av yttre trendväxlingar och istället sökt sig längre in i sitt uttryck. Med Mariams expressiva röst, spänstigt rörandes mellan ljusa toner och djupare register, och Andreas lika avskalat enkla som rytmiska trummor, har duons musik bara förmedlat mer och mer självständig kraft. Den minimalistiska korsningen av rock, folkmusik, blues, otyglad punkighet och jazzens improvisationsanda har ofta, lite slarvigt, omnämnts i termer av ”urkraft”. Egentligen kan man nöja sig med att konstatera att Wildbirds & Peacedrums musik besitter en egenhet som få andra svenska popakter har i dag.

I linje med duons strävan efter att hitta nya utmanande former för sin musik bestämdes att nya albumet ”Rivers” skulle spelas in på Island. I en kyrka tillsammans med en 12 personer stark kör. Och med den australiensiska musikern och elektroniska trollgubben Ben Frost vid spakarna. Jag stämde träff med Mariam, nyligen inflyttad till Stockholm med Andreas, för att ta reda på mer över en kopp kaffe.

”Rivers” består av ep:arna ”Retina” och ”Iris”. Båda spelades in på Island, den förstnämnda i en kyrka tillsammans med kören Schola Cantorum Reykjavík Chamber Choir. Det är första gången som ni gör något utanför ert duo-format på skiva. Hur var det?
– Vi hade turnerat konstant i över två år så vi behövde göra något nytt för vår egen skull. Förra året så gjorde vi ett antal specialprojekt, bland annat när vi spelade med trumcirklar. Vi gjorde en specialspelning i London med 22 trummisar, där vi gjorde varianter av våra gamla låtar. Efter de spelningarna insåg vi att man kan addera mer till vår musik, så då föll det sig naturligt att vi lade till en kör. Jag började jobba på det materialet i höstas och skrev låtarna och efter det kontaktade vi Hildur Guðnadóttir (cellist i Múm som även samarbetat med artister som Fever Ray och Throbbing Gristle, reds anm.) som hjälpte till att arrangera det för kör.

– Sedan föll allt på plats när vi kom på att vi skulle spela in på Island. Hon är ju därifrån, tematiken kring texterna cirkulerar kring vatten och det isländska soundet är väldigt… Vi ville inte göra något som kändes för förutsägbart, som att åka till Sydamerika och spela in eller att ha en gospelkör. Det handlar om att ha motsträvigheten kvar, och det isländska uttrycket står väldigt långt ifrån vårat eget.

När man hör ”Retina” så slås man av det ödesmättade och sakrala, det är närmast ödsligt.
– Vi ville förstärka vårt uttryck, och ta ner det ett snäpp. Våra livekonserter bygger så mycket på vår energi och det gör oss ofta väldigt sårbara som grupp. Är vi inte på humör så kan det gå dåligt och är vi på bra humör så når det fram förhoppningsvis. Vi har inte varit ultimata på att spela in, jag har alltid tyckt att det varit svårt att stå i en studio och förmedla energi när det handlar om att göra en version av något, den ultimata tagningen.

¬ Men det var jätteviktigt för oss att renodla vår energi på den här inspelningen, att göra det enkelt och tydligt, att det inte behöver handla om hysteri på samma sätt. Att inte behöva ta i så mycket men ändå kunna lyfta det.

Temat för texterna är vatten. Arbetsnamnet för skivan var ”Water Works by Wildbirds & Peacedrums”. På vilket sätt har vattnet och naturen påverkat texterna?
– Det handlar alltid om att förklara något utan att sätta för mycket ord på det. Jag kan inte skriva från a till b, jag vill inte förringa det för mycket, musik ska vara något annat. Sen är jag jätteintresserad av text och ord och vad det kan förmedla visuellt. Jag var i ett tillstånd som gjorde att det blev vatten, det låter så banalt att prata om ”texterna”, men det kändes universellt för mig. Vi är gjorda av vatten, vi kan drunkna, vi kan flyta, vattnet kan förorenas – cirkeln. På något sätt är det cirkelrörelsen, vattnets kretslopp som det handlar om, det hade jag en väldigt stark känsla av. Det var också därför vi valde att göra inspelningen som två delar.

Cirkelrörelsen är något starkt i er musik?
– Ja, det är något som jag jobbar jättemycket med. Det tror jag de flesta människor gör, att jobba med sina olikheter och sin balans. Oftast när jag tittar på en text och vad det blev av den så inser jag att ”oj, det här blev sorgset”. Men samtidigt handlar det aldrig om att tynga ner någonting, jag vill ta något negativt och få det till en positiv kraft. Och det finns en cirkelrörelse i det.

Finns cirkelrörelsen i vardagslivet också?
– Absolut, både jag och Andreas är extremt känsliga människor. Vi är väldigt labila, haha. Vi kan känna att vi tror på det vi gör ena kvällen och nästa kväll tvivlar vi bara, det finns nog hos alla mer eller mindre.

Om man går efter några av låttitlarna, som ”Bleed Like There Was No Other Flood” och ”Tiny Holes in this World”, verkar det vara en ganska dyster syn.
– Men samtidigt avslutas det positivt, med ”everything is open, leaking of life” (i ”Peeling off the layers”, reds anm.). Det handlar om att kämpa ifrån det tunga. Mitt bidrag till att försöka göra musik är att få det till en kraft som kan uppväga tvivlen, att få det till något annat. Det är vårat sätt att försöka vara politiska.

Så man skulle kunna tolka det som era funderingar kring klimatproblemen om man vill?
– Absolut, det kändes extremt starkt i våras med Islandsdebatten som kom upp igen och vulkanen Eyjafjallajökulls utbrott. Det är en skör lina hela tiden, och nu senast med oljeläckaget i USA och hur det påverkar vattenklimatet. Tyvärr kan vi inte släppa våra egna skivor men hade vi haft möjligheten så hade vi kunnat donera pengar till något. Kanske i framtiden.

Andra delen av albumet, ”Iris” är samtidigt mer nedstrippad och nästintill lite popmusikbetonad och består av trummor, bas och ett oljefat som du spelar på. Varifrån kom idén till oljefatet?
– Jag använde den på ett par låtar på förra skivan, sen har det blivit mer och mer. Jag trivs med klangen och gillar att slå på saker samtidigt som jag sjunger. Jag väljer instrument som inte ska stå i vägen för min sång. Det har ett slags vattenljud i sig också, jag tänker mycket på skimmer. Om ”Retina” står för det djupa och mörka så är ”Iris” vattenskimret, reflektionerna. ”Iris” är lite mer hoppfull också textmässigt, de båda ep:arna behöver varandra, precis som Andreas och jag behöver varandra i vårt band.

Ni passar in i många olika sammanhang och har en ganska bred publik. Känns det aldrig rotlöst?
– Jo, det kan det göra. Nu i helgen spelade vi på en frijazzfestival som Mats Gustafsson curatade, då blir vi ”kvällens popband”. Men när vi spelar med Lykke Li eller St Vincent så blir vi ett ”avant garde-projekt” helt plötsligt, det har helt att göra med publikens förväntningar. Ibland kan det kännas tråkigt att inte tillhöra något men samtidigt har vi satt oss själva i den sitsen genom att vara så rörliga och jobbiga. I slutändan har det stärkt oss väldigt mycket, vi känner en frihet i det. Förväntningarna tas ner. Nästa år ska vi göra andra projekt och samarbeta mer med vårt sound och vad vi kan bidra med i konstutställningar eller filmmusik eller andra konstformer. I London finns det bland annat ett arts council som jobbar med nyskapande konstnärer. Ett vanligt popband hade kanske inte fått möjligheten att jobba med sådant, men eftersom vi arbetar som vi gör så kan vi göra det.

Ni är populära i England. Senast fick ni väldigt fina recensioner för konserterna ni gjorde där nu i vår. Blev ni uppmärksammade där tidigt?
– Ja, vi har fått väldigt bra recensioner där både för våra skivor och konserter. Det handlar mycket om det, att man får en åsikt, hajpas, och då ser man på den artisten på ett annat sätt. Vi gjorde det inte lika lätt för oss i Sverige, vi satte oss direkt i en svår sits när vi tog emot ”Årets jazz i Sverige”-priset. Det var en utmaning och lite krånglig situation, vi blev inte hippa på musikbloggarna då vi valde att ta emot ett statligt pris och ”jazz” låter inte så roligt. Men i slutändan har vi stärkts av det.

I England är man kanske inte lika rädda för att gilla det som kan stämplas som stelt eller mossigt, som jazz och det experimentella.
– Nej, Sverige har ju alltid varit väldigt trendkänsliga. Vi har ju ibland uppfattats som flummiga, svåra eller sökta här. Det är tråkigt ifall vi skulle missa publik på grund av det, men vi har aldrig ansträngt oss för att vara knasiga på nåt sätt, haha. Vi har hela tiden tänkt att vi vill jobba långsiktigt med det vi gör, och får vi göra det ifred utan press så är det jättebra för vår musikaliska utveckling.

Jag läste att Andreas inspireras av röster. Han gillar framför allt att lyssna på sommarpratarna på radio.
– Han älskar radio och jag har fastnat för det också. Det är intressant med andras röster, ibland kan människor bli intressantare om man bara hör dem, man får fantisera kring resten.

Har ni något favoritprogram?
– Andreas har laddat ner och lyssnat mycket på ”Livet & döden” på P1 (med kulturjournalisten Eric Schüldt, reds anm.). Ett filosofiskt program med olika tema varje gång, som kärlek och ålderdom. Det var mycket det vi lyssnade på innan vi spelade in skivan, det och Bachs cellosviter. Det handlar någonstans om att skärma av, vi kollade till exempel på BBC:s ”Planet earth” inför första skivan. När man själv är i en process så blir man så lättpåverkad, man går in i sig själv. Utan att behöva åka ut på något landställe och spela in så kan man skärma av sig på andra sätt. Man behöver ändå ljudintryck.

”Rivers” släpps den 25 augusti.
Wildbirds & Peacedrums spelar i Göteborg, Malmö och Stockholm i början av oktober, uppbackad av en svensk kör.