Voguing i size large

På en klubb i Berlin i höstas kom en okänd kille fram till mig och min kompis och hälsade för att han hörde oss prata svenska. När det var min tur att sträcka fram handen och säga mitt namn sade jag, istället för vad jag verkligen heter, ”Paris Dupree”. I efterhand kan jag inte minnas varför. Kanske hade jag inte ens något direkt skäl. Det verkade väl roligt just då.

Killen sken upp och svarade: ”Dupree? Jag är mer Ninja.” Dupree och Ninja, två legendariska så kallade hus från voguingscenen som gjorts känd genom Jennie Livingstons dokumentärfilm ”Paris is Burning”, hade vi givetvis inget med att göra. Ändå fungerade de där pseudonymerna som en sorts bro, något varken mitt eller hans riktiga efternamn någonsin hade lyckats åstadkomma. Det räckte kanske att dela den referensramen just då.

Samma dokumentär har inspirerat amerikanske koreografen Trajal Harrell. I sin serie ”Twenty looks or Paris is burning at the Judson Church” utgår han från ett möte som aldrig ägt rum: mellan dansarna på voguingscenen i Harlem och postmodernisterna i The Judson Dance Theatre på 60-talet.

De senare, med hemvist i Judson Memorial Church i Greenwich Village i New York, bestod bland annat av i dag kända koreografer som Trisha Brown, Lucinda Childs och David Gordon. Utgångspunkten var intellektuell och avantgardistisk och många beröringspunkter delades med dåtidens performance- och videokonst.

Voguing, i sin tur, hämtade sina förebilder från fotomodellernas och såpakaraktärernas teatrala framtoning och hamnade i populärkulturfilen när personer som Malcolm McLaren och Madonna plockade upp dansstilen. Där har den också i stor mån stannat – en Ninja dubbelskiftar som gångterapeut på ”America’s next top model”. Och för ett par år sedan påpekade en exalterad vän hur vogueinspirerad koreografin till Hanna Lindblads Melodifestivalbidrag var.

Det tydligt uttalade historiska ramverket till trots, med tidsangivelser till 1963 (då Judson Dance Theater stod på sin topp) och Jennie Livingstons dokumentärfilm ”Paris is Burning” från 1990, är det inte meningen att ”Twenty looks” ska vara något sorts danshistoriskt drama. Trajal Harrell ämnar istället erbjuda ett tredje alternativ, något som är postmodern dans och voguing på samma gång, på samma scen och under samma tak.

Verket kommer i fem storlekar: från XS till XL. Den föreställning som nu är aktuell – L – fick urpremiär i New York den 25 april. Men en work in progress-version visades på Dansens hus i Stockholm i början av månaden. Här har Sofokles tragedi ”Antigone” filtrerats genom Harrells hypotetiska möte.

Ett fyrverkeri av möjligheter och associationer, med andra ord.

Det hela börjar med att alla dansare samlas på scen medan en av dem ber publiken att ställa sig upp: de ska sjunga sin house anthem, ”… Baby one more time” med Britney Spears. Spridda skratt hörs. Därpå följer en Trisha Brown-esk danssekvens som avbryts av ett sorts spoken word. Därpå en lång drömlik scen där Harrell själv och en av dansarna monotont avslutar meningen ”we are” med ”Kanye West and Jay-Z”, ”Brandy and Monica”, ”Viskningar och rop”, ”the world”, ”the children”, (ytterligare skratt) – och så vidare i minut efter minut.

Det påminner något om Peter Blakes målning ”Self-Portrait with Badges” från 1961. Där har konstnären på sig klarblåa uppvikta jeans och en jeansjacka översållad med pins och tygmärken, basketskor och vad som ser ut att vara en röd Ben Sherman-tröja. Kroppen och ansiktet är däremot neutrala och anonyma bakom kläderna och symbolerna han väljer att associera sig med. På Dansens Hus pågår detta spel så länge att motsats- eller radarparen som räknas upp till slut börjar sakna gemensamma nämnare, blir menlösa och åderlåtna på sin funktion som identitetsmarkörer.

Detta är tyvärr symptomatiskt för hela föreställningen. Ofta genomsyras allt av en rätt irriterande distans till vad det är man håller på med. Och de mer uppenbara voguebalelementen – det hålls en modevisning där Trajal Harrell håller i mikrofonen och ropar om modeskaparen Hussein Chalayan – blir mer plumpa pastischer än någonting annat.

Just pastischer är visserligen voguebalernas essens, kan man hävda, men humor kräver som bekant något slags raffinemang. Dessutom förhöll sig Judson Church-avantgardet och balbesökarna till någonting – om det så rörde sig om ett kulturklimat eller en våldsam och intolerant omvärld.

Det här tredje alternativet placerar sig, trots de många referenserna till mode, musik och film, i en sorts parallell värld där ingenting angår oss som befolkar den här.

Nå. De rena danssekvenserna är fantastiska. Men för få.