”Vi är arroganta unga män”

I Sverige kan man se en trend i höst där uppriktigt gravallvarliga unga män tränger sig igenom mediebruset – från [ingenting] och Skriet till filmer som “Man tänker sitt” och “Apan”. Inget ont om detta, men Let’s Wrestle, med sitt så typiskt engelska musikarv och sina ohippa Pavementreferenser, är raka motsatsen till det.

Frågar ni mig tycker jag det är väldigt befriande. Vad jag skulle älska ett svenskt Let’s Wrestle med svenska texter! Det stora, men egentligen inte så märkvärdiga, med Londontrion är nämligen att de är roliga, att man blir glad när man lyssnar på dem.

Deras texter är kanske ingen stor poesi men däremot så urbrittiskt tongue-in-cheek-charmiga att man bara måste kapitulera. Lyssna till exempel på inledningsraderna i “Song for man with Pica syndrome”:

“In 1971 I did something I should not have done
It made my mother and father worry
I ate three toothpicks, a goldfish
and a child’s candle making kit that belonged to my sister.”

Simpelt och roande. Eller ta bandets signaturmelodi “Let’s Wrestle”:

“Giant haystacks Jamaica George
British wrestling is the way forward
they will bite off your mouth, fingers and nose
and then the crowd goes:
Let’s wrestle, let’s fucking wrestle!”

Totalt nonsens, men underhållande sådant. Även om det är svårt att ta deras plötsliga romantiska utrop “Oh baby, come over here” på allvar finns det ändå en gnutta allvar som stundtals skiner igenom. Som i “I won’t lie to you” där sångaren Wes konstaterar att oavsett hur många skivor han köper så har han ändå kvar en känsla av tomhet. Eller som den komiska uppgivenheten över sakernas tillstånd i ”My schedule”:

“I’m going to my local library
And then I go to the charity shop
Who knows where I’ll go after that
Then I think I’ll go home”

Här anar man en begynnande existentiell inställning som antagligen kommer att växa med åren. Men just nu och just här är Wesley Patrick Gonzalez (sång och gitarr), Mike Lightning (bas) och Darkus Bishop (trummor) tre obekymrade geezers, vänner sedan barnsben som nu blivit några år över tjugo, men som fortfarande gillar att klä ut sig med ballonghuvuden och sparka mot små träd i sina musikvideos.

Let’s Wrestle har varken utbildning, riktiga jobb eller någon klar riktning i sina liv men verkar oförskämt nöjda med det, liksom med sitt kritikerrosade debutalbum ”In the court of the wrestling, lets”.

Efter en halvtimmes telefonkonversation med Wesley Patrick Gonzalez en regnig lördagseftermiddag i oktober, kan jag konstatera att han är lika väluppfostrat cool som han tidigare gett intryck av.

Det finns en utpräglad komik i era texter. Vilken humor gillar du själv?
– Robert Crumb, jag har alla hans serietidningar. Även Seinfeld, Reeves & Mortimer och John Waters filmer. Det är vanligtvis sjuk, skruvad humor. Chris Morris är en favorit, han är polare med The Aphex Twin och Warp Records-gänget men också en känd komiker på brittisk tv där han gjort flera galna grejer.

– Det finns en sketch där han hälsar på ett par som sitter i en soffa och ser ledsna ut. Han ger dem en present som visar sig vara en liten kista. De ser helt förstörda ut och undrar vad fan det är frågan om och han säger, ”begraver man inte dem när de är så små?”. Sen berättar han att han ”tänkte att han borde visa att han bryr sig eftersom det var hans”. Och att han ”bara kunde betala för den där gången”, vilket antyder att kvinnan låg med honom för pengar. Det är humor som är så svart som den kan bli, samtidigt som det är sjukt roligt.

”Diana’s hair” handlar om hur jaget i låten kommer över prinsessans bortgång genom att hitta en vän som har identiskt hår med Diana. Hur kom du på den texten?
– Det är Mikes hår jag sjunger om! Hans frisyr såg verkligen ut som prinsessan Dianas ett tag. Det är en kärlekslåt till min vän. Sen läste jag faktiskt om en bög, en riktig rojalist, som blev kär i en annan snubbe för att han hade samma frisyr som Diana. Märkligt och knäppt, men roligt. Jag förstår för övrigt inte grejen med kungafamiljen, varför är de fortfarande här? De behövs inte, de har ingen riktig makt. Men jag ser i och för sig fram emot när vi får en kung, för då får vi byta ut ordet ”queen” till ”king”. Äntligen!

Vad inspirerar dig annars i textskrivandet?
– För mig startar det ofta med ett skämt. En smart oneliner eller en ordlek, som kan komma från Mike eller Darkus, och som jag plockar upp och gör en sång utifrån. Eller så kan det vara något jag läst i tidningen, jag gillar att överanalysera saker och ting. En av mina nya låtar handlar om mannen som uppfann paraplyet, en annan ny låt heter “Alone with my testosterone”.

Vilka artister och band uppskattar du själv, textmässigt?
– Randy Newman! Han är min favorit. Men på det stora hela lyssnar jag inte så mycket på texter i musik, är inte så intresserad. Jag läser en del böcker, men annars är jag praktiskt taget illitterat. Men Randy Newman är den enda som jag tycker att “yeah, he’s really fucking cool”. Det finns fraser eller titlar i låtar som jag gillar, till exempel hos Pavement.

– Jag måste också nämna Paul McCartney. Hans texter är fantastiska eftersom det är så mycket känsla i dem. Jag antar att folk i allmänhet ser John som den coola medlemmen i The Beatles eftersom han var så ärlig och rå, men det jag gillar bäst med Pauls låtar är när han bara sjunger om sin hund.

Ja, när The Beatles splittrades blev John ett självbelåtet världssamvete som gjorde plågsamt naken musik utifrån sina terapisessioner. Och Paul flyttade ut till landet och hängde med sin familj och ett gäng djur, rökte gräs och spelade in ljuvligt tillbakalutad popmusik om det lilla livet.
– Precis, det finns ett tidigt soloalbum som heter “Ram” som jag verkligen älskar. Har du hört “McCartney II”? Den är också fantastisk och låter som Kraftwerk eller något, med breakbeats, drum’n’bass och sånt. Den var långt före sin tid och låter helt jävla galen. Folk skrattar åt mig när jag säger det, men det är verkligen en av de bästa skivorna någonsin.

Jag tycker också att det finns en koppling mellan er och Jonathan Richmans underfundiga lyrik. Lyssnar du på honom?
– Absolut, jag tillbringade större delen av mina tonår med att lyssna på honom. Jag gör det inte så mycket nu för tiden, men han var min favoritsångare under många år.

– I bandet har vi inte så många gemensamma artister och band som vi alla gillar, men Jonathan Richman och The Modern Lovers är vi eniga om, liksom Pavement, The Beatles och The Beach Boys.

En vän till mig tycker att ni låter väldigt amerikanska och som just Pavement. Men jag kommer i första hand att tänka på typiskt brittiska pop och punkband med smarta texter, som The Kinks, Television Personalities och Buzzcocks. Tycker du ni låter mest amerikanska eller brittiska?
– Jag pratade med en snubbe som har en skivaffär, och han sa att vi är det enda bandet som låter som Dinosaur Jr, Pavement eller Yo La Tengo och samtidigt är så typiskt brittiska. Man kanske kan säga att vi är hälften Yo La Tengo och hälften Swell Maps. Det finns influenser från båda sidor så jag antar att vi är fifty fifty.

En av era uttalade influenser är fransk dragspelsmusik. Vad är det ni gillar med den?
– Det är mer Mike Lightnings område, han är jättebra på dragspel. Det stör mig att folk ofta säger att vi är värdelösa på våra instrument, för Mike är den bästa musiker jag någonsin mött. Han kan spela många instrument. Men, visst, jag är också ett fan av Edith Piaf, Jacques Brel och Serge Gainsbourg.

Er debutsingel heter ”Song for ABBA tribute record”, men jag kan inte höra ABBA nämnas alls i låten?
– Haha, ja nu för tiden är jag ett stort ABBA-fan men förr hatade jag dem. Darkus brukade reta mig och säga att alla mina sånger lät som ABBA och jag bara “fuck off you fucking dick!”. Han sa att mina låtar skulle passa bra in på ett hyllningsalbum till ABBA. Men nu gillar jag ABBA. “Lay all your love on me” är en fantastisk låt. Jag älskar fan i mig den!

Vad var det som fick dig att ändra uppfattning?
– Åh, jag vet inte. Kanske var det bara för att Mike gillade dem som jag hatade ABBA så mycket. Jag försökte länge ogilla saker som han tyckte om. Jag vet, det är stört… jag kan inte riktigt förklara det.

Era musikvideos är både absurda och barnsliga. Hur tänker ni kring dem?
– Det är vanligtvis jag och Mike som kommer på idéerna, sen får vi hjälp av vår vän Ben Ransley. Han gjorde tidigare en kortfilm som heter ”Death of blue ninja” där vi är med. I ”We are the men you’ll grow to love soon” driver vi med det atletiska mansidealet, men faktum är att jag går till gymmet varje dag. Jag är ett stort fitness-fan. Vi gjorde en turné i USA där jag började bli fet, så det var hög tid för mig att börja motionera.

– Videon till ”I’m in fighting mode” är min favorit. När vi hade filmat klart den så insåg vi till vår fasa att det fanns likheter till historien om massmördaren John Wayne Gacy. Han klädde ut sig till clown och mördade 33 unga pojkar ute i skogen på sjutiotalet. Och i videon har vi en clown och många ungar som springer runt i skogen som spöken. Mördare, det är vår huvudsakliga influens.

Jag såg er på Way Out West i somras, där det tyvärr var väldigt lite folk i publiken, kanske femtio personer. Är målet att bli ett stort band?
– Nja, det är ingen drivkraft egentligen. Det är kanske ingen jättepublik på våra spelningar, men de som kommer är å andra sidan coola typer. Vi har gjort vår grej i många år, jag och Mike har spelat i band sedan vi var 13 år. Det här är vad vi alltid velat göra och vi är glada att vi får göra det på vårt sätt. Somliga trodde att vi bara kunde göra den där korkade punkgrejen och att vi snabbt skulle försvinna. Men när albumet kom ut så blev nog en del förvånade. De långsamma låtarna tror jag vissa hade svårt för, medan andra tycker att de är de bästa. Vi skulle aldrig släppa ifrån oss något som vi inte tyckte är det bästa någonsin. Vi är väldigt arroganta unga män…

Let’s Wrestle

Från: London
Aktuella: Med albumet ”In the court of the Wrestling Let’s” som kom i somras.

Lyssna på Let’s Wrestle och se deras videos här

Lyssna på ”Check my machine” av Paul McCartney här

Se Death of Blue Ninja här

Se Chris Morris “Coffin mistake” här