The Miracles Club

I begynnelsen var housemusik rytmer. Fyrtaktsrytmer som gick i kyrkan på dagarna och dansade i lagerlokaler på nätterna. Sedan tog den syra, började lira synth, åkte till soundsystems på Jamaica, knaprade piller i Manchester, semestrade på varma partyöar i Medelhavet, filtrerades genom franska maskiner, och slutligen – utmattad efter flera årtionden av ihärdigt festande – vaggade ner i ett djupt och mörkt hål.

Så idag, drygt trettio år sedan housemusikens födelse på Frankie Knuckles klubb Warehouse i Chicago, har den flyttat till regniga Portland i delstaten Oregon på Amerikas nordvästra kust och upptäckt psykedelisk popmusik.

– Liksom alla människor har en unik handstil som bara kan förändras vid ett ansträngt försök, fanns det aldrig ett alternativ för oss. Så här skulle vår musik låta om vi valde att bygga den på housemusikens grunder, berättar Honey Owens, ena halvan i houseduon The Miracles Club.

Rafael Fauria och Honey Owens sammanfördes för ett och ett halvt år sedan genom kärleken till housemusik. Honey Owens sjöng i de experimentella popbanden Valet och Jackie-O Motherfucker, men i stereon snurrade skivor med europeisk housemusik som 808 State, KLF och The Orb. Rafael Fauria, å sin sida, lyssnade främst på gammal Chicagohouse: Ron Hardy, Larry Heard och Steve ’Silk’ Hurley, vars dunderhit ”Jack Your Body” duon för övrigt har spelat in en cover på.

Mötet resulterade i demon ”A New Love”, en underbar fusion av pop och house, dröm och dans, flum och tro, ambient och disco. Lite som Portlands musikscen i övrigt, med Glass Candy å ena sidan och White Rainbow å den andra.

Även deras senaste tillika första EP ”Light of Love” fortsätter i samma älskvärda anda. Och därmed har The Miracles Club lyckats göra för housemusiken idag vad Marshall Jefferson, Derrick May, Bobby Konders, Masters At Work, KLF, Daft Punk och Moodymann – bara för att nämna några självklara favoriter – har gjort alltsedan 80-talets början: nämligen att klä denna djupt religiösa dansmusik i ständigt nya, uppdaterade former.

– Målet har hela tiden varit att göra klubbmusik, säger Rafael Fauria, som nu har satt sig bredvid Honey Owens framför högtalartelefonen i parets lägenhet i Portland. Till en början hade vi ingen utrustning, vi improviserade bara i vardagsrummet. Jag skapade beats med hjälp av min iPod som Honey sjöng över med sin hypnotiska röst, och snart hade vi spelat in och lagt upp vår första låt på internet, ”A New Love”.

– Kort därefter hörde musikbloggen 20jazzfunkgreats av sig och bad oss om att få lägga upp ”A New Love” på deras sida, fortsätter Honey Owens. Det var först då allting började. Plötsligt förstod vi att det fanns ett intresse för vår musik.

Idag har duon värvat dansaren och performance-artisten Ryan Boyle, som uppträder tillsammans med The Miracles Club på scen. Något som givetvis för tankarna till Bez i The Happy Mondays:

– Haha, javisst, det var tanken, skrattar Rafael Fauria. Ryan Boyle arbetar visserligen professionellt med dans på dagarna och hjälper oss bara på kvällarna. Dessutom kommer han att medverka på sång i framtiden.

– Tanken var också att skapa en atmosfär när vi spelar live som tar fokus från oss som artister och istället bjuder in till dans, säger Honey Owens. Vi vill inte vara ett band som stannar upp dansgolvet när konserten börjar, utan naturligt tar vid där dj:n slutar. Ryan Boyle är förstås en hjälpande faktor, men vi har också valt att spela med riktiga instrument, utan samplingar, och placera oss mitt på dansgolvet, så att människor kan delta i musiken istället för att betrakta den.

– Senast vi spelade var vi sex personer, fortsätter Honey Owens, varav några hade till uppgift att ropa till högre makter på dansgolvet, du vet, ”Praise the Lord!”. Just för att skapa den där känslan som vi älskar så innerligt i housemusik.

Även namnet The Miracles Club har en predikande klang, som om en religiös uppenbarelse kan uppstå där på dansgolvet. Kan ni berätta hur det kom till?
– Namnet kommer från ett rehabiliteringshem för alkohol- och drogmissbrukare här i Portland, förklarar Rafael Fauria. Det är som en slags social knutpunkt för främst afro-amerikaner, som också fungerar som en kyrka. Ibland när man åker förbi byggnaden ser man Rolls-Royces parkerade utanför och människor med guldkedjor runt halsen som står och röker cigarrer. De har uppenbarligen varit där för predikan, för att sjunga och dansa.

– Det är ett väldigt amerikanskt fenomen, du skulle aldrig hitta ett liknande ställe i Europa, tillägger Honey Owens. Vi ville basera vår musik på samma känsla av dans och lovprisande, vilken naturligtvis ligger nära den ursprungliga känslan i housemusik.

Än så länge klarar sig The Miracles Club utan skivbolag. De trycker själva upp singlar och remixar på tolvtumssinglar i ytterst limiterade upplagor, för vänner och bekanta att spela på klubbar i Portland. Själva anser de inte att situationen utan skivbolag är ett problem, utan snarare en förutsättning att slippa bli placerade i fack.

Liksom för de flesta artister som befinner sig i periferin på 2000-talet är internet deras främsta och mest gynnsamma kanal ut till världen. Det är där musiken sprids, och det är där musiken upptäcks och skrivs om. Eller som Honey Owens avslutningsvis och mer pricksäkert uttrycker det: ”Internet är vårt skivbolag.”

The Miracles Club meddelar att de gärna vill bli bokade till spelningar i Sverige, men i väntan på att någon brinnande själ med god smak slår slag i saken bör man befinna sig i Göteborg den 8 maj då en annan amerikansk houseduo, House Of House från New York, gör en åtråvärd klubbspelning.

EP:n ”Light of love” finns här.
Lyssna på titelspåret.
Mer info om The Miracles Club, här.