The Beloved: Musik för vår tid

I Jonathan Franzens Strong Motion talar en av huvudkaraktärerna, seismologen Reneé Seitchek, om hur hon har reducerat sitt musikintag till att bara lyssna på en eller två låtar åt gången. Hon blir för påverkad, för distraherad för att klara mer.

Samtidigt skäms hon för det hon lyssnar på, hon vill knappt ens uttala orden »new wave«. Det är inte för att musiken är dålig – tvärtom. Men hon står inte ut med tanken på sitt yngre, oskuldsfulla jag som älskade den musiken lite för mycket.

Poängen, som jag utläser den, är förmodligen att det är sitt nuvarande jag som hon har problem med. Insikten att man har fastnat är plågsam: »It started to seem pathetic that the only records I listened to were these old records.«

Musiken gör det omöjligt för henne att gå vidare i livet, därför måste hon offra den. Det som förr fick henne att må bättre får henne nu bara att känna sig yngre, men på ett förljuget, nostalgiskt vis.

Renée fortsätter med en monolog om allt annat hon avskydde med musiken: tävlandet, statusjakten, avbockandet av de korrekta konserterna.

Det är förstås lätt att sympatisera med Renée. När jag flyttade hemifrån tyckte jag att det var lite pinsamt att släpa med alla Pet Shop Boys- och The Cure-skivor. Jag stod för att jag älskade dem, men de var liksom lite för många, upptog lite för stor procentuell andel. Det fanns en önskan hos mig att utstråla en aning mer eklekticism. Jag tänker på Renées reducerande och inser att jag har ägnat mig åt samma sak i ganska många år nu.

Det här är naturligtvis livsfarligt att prata om. För att få skriva om musik måste man ständigt vara på jakt, alltid röra sig framåt, bara i undantagsfall blicka bakåt. Jag har ägnat ansenlig tankemöda åt att försöka teoretisera bort problemet, resonerat i cirklar där modernism fortfarande har haft sin plats, sett min egen väg som den rätta.

Men jag är förstås inget rockjournalistiskt dygdemönster. Andelen nya upptäckter krymper för varje år, trots vaken blick, trots nyfikenheten.

Artister man gillar gör allt sämre skivor, framåtrörelsen hittar man bara på några få ställen. Kindness lånar Miami Sound Machines ljudbild och är det största som har hänt. Har musiken verkligen rört sig en enda tum framåt sen Rhythm & Sounds »King In My Empire«? Skulle jag någonsin få för mig att lyssna på ett nytt gitarrband?

Jag kan svara på det där sista: Nej. Jag kan ock förklara varför: Det går inte att överträffa det The Beloved gjorde på sina fyra första tolvor, utgivna mellan 1986-1987. De stod i ett betonggrått England och sjöng om kärlek och Karl Marx till de vackraste melodierna den här sidan Beach Boys. Det finns nog ingen bättre sångare än Jon Marsh.

Debutsingeln A Hundred Words är närmast chockerande fulländad med sin mullrande, hotfulla basgång, Marshs stolta, vackra röst och de obönhörliga, ringande gitarrerna.

Den här musiken grep mig vansinnigt hårt första gången som jag hörde den på en kassett inspelad från radioprogrammet Bommen (i samma program spelades även McCarthys »Red Sleeping Beauty«). Jag hade redan levt med The Beloveds fullängdsdebut Happiness i några år och hade bara en vag uppfattning om bandets förflutna som gitarrband.

Tidpunkten var väl vald, eftersom jag redan sneglade mot band som Ride och Slowdive – jag hade helt enkelt accepterat och börja uppskatta gitarrer i annat än i en The Cure/New Order-kontext.

»A Hundred Words« var så perfekt, för även om Marsh har en mjuk stämma framträder här en kontrollerad och balanserad ilska som tycktes uppfylla hela ens väsen. B-sidans »Slow Drowning« är nästan lika knäckande, med sin vidunderliga pianomelodi. Det är nästan förvånande hur jag fortfarande drabbas på samma sätt som en gång tonårsjaget – utan ett spår av förljugen nostalgi. Det är något väldigt tilltalande med det här motsatsparet mjukt/hårt.

I mitt första fanzine Intuition Told Me skrev jag om The Beloveds Where It Is, ett album som samlar de tidiga singlarna: »Det som förenar är det behärskade och kontrollerade som finns där för att tygla ilskan och passionen.« I slutändan handlar väl popmusik om förmågan att kanalisera ett myller av känslor till tre minuters ljud och jag hittar inga bättre exempel på det än de här fyra tolvorna.

Andra singeln This Means War är lika bra och pryds av följande text på skivryggen: »Solidarity, Understanding and Friendship – This Means War.«

Inledningsversen är blodisande, med frasering i världsklass:

»Just to say that we believed
now we are forgetting
your dismay won’t be appeased
by more of this blood-letting
at all
just part of the rise and the fall«

Om det finns en lärobok i hur man låter angelägen så är det den här sången. Jag har själv lite slappt dragit paralleller mellan New Order och The Beloved och visst har jämförelsen ytlig relevans. När New Order var som bäst kunde de som inga andra översätta rent känslodaller i himmelskt rena, utsökt snidade melodier.

Beskrivningen gäller även The Beloved, men att ställa dem i någons skugga vore att förminska dem. Det är den lättaste sak i världen att sälja in något med framträdande basgång som »lite New Order«. Hur många skivhökar har inte försökt lura på en idéfattiga efterapare i den traditionen genom åren?

Ett osjälvständigt band utan egna idéer hade aldrig kommit på tanken att gömma undan en låt som »Saints Preserve Us« som andraspår på B-sidan, vilket The Beloved generöst gör på This Means War-tolvan.

Framgångarna uteblev och jag har alltid misstänkt att anledningen var att man saknade ett identitetsstarkt skivbolag i ryggen. Hade dessa singlar släppts på Postcard eller Factory tror jag att The Beloved hade fått en helt annan status. Faktum är att de fortfarande är smått ignorerade. Folk rabblar Sarah-skivnummer i sömnen när de egentligen borde söka sig hit för att väckas likt en Red Sleeping Beauty.

Trots resonemanget i inledningen kan jag aldrig, ens för en sekund, känna mig som en bakåtsträvare när jag lyssnar på de här singlarna. De har alltid låtit här och nu. »Forever Dancing«, bandets första flirt med dansgolvet, har kanske inte åldrats lika väl, men allt annat – inte minst Happy Now-tolvan med trippeln »Righteous Me«, »A Kiss Goodbye« och »If Pennies Came« är evigt aktuell, politiskt laddad popmusik, intelligent skriven, framförd med ett bultande hjärta.

Vem kan påstå att vi inte behöver det i dag? Vem kan säga att det inte är musik för vår tid?