Terry Lynn
Artikel Terry Lynn går emot dancehallmusikens konventioner. Med en förkärlek för elektroniska ljud och nytänkande producenter skapar hon medvetna klubbeats. Och berättar samtidigt om ett Jamaica där våldet alltid är närvarande.Terry Lynn är inte som andra. Istället för att spotta ur sig lätta dancehall-låtar för snabba pengar tar hon tid på sig.
Tid för att utforska hur hennes rötter i traditionella jamaicanska rytmer kan förenas med ghettotech-doftande beats, smutsig house och andra klubborienterade stilar. Och tid för att skildra det samhälle som hon lever i; ett Jamaica där våld, fattigdom och poliskorruption styr den dagliga agendan.
Och trots att det är förhållanden som skiljer sig radikalt från de svenska så bottnar Terry Lynns underliggande budskap i något väldigt allmängiltigt: Vikten av att reflektera över det mänskliga livets värde i en värld där slit-och-släng-mentaliteten och tempot alltmer formar vårt sätt att förhålla oss till varandra.
Nu sitter hon framför mig i en sunkig källare på ett hotell vid Medborgarplatsen i ett vinterkallt Stockholm. Iförd täckjacka och solglasögon talar hon lugnt och eftertänksamt, trots att det är mindre än en timme innan hon ska upp på Södra Bars scen för att få Stockholms klubbkids att dansa till medveten dancehall.
Men dancehall är egentligen ett begrepp som Terry Lynn värjer sig mot.
– Jag vill inte begränsa mig genom att kalla min musik för det. För mig är det sånger som jag använder för att måla upp en bild med, som att måla en tavla. Du har en duk som du ska fylla med något. Detta är min introduktion till elektronisk musik – en slags futuristisk version av dancehall.
Terry Lynn fick upp ögonen för elektronisk musik när hon träffade sin samarbetspartner Russell ”Phred” Hergert. En reggaeälskande producent baserad i Toronto, som introducerade henne till mer renodlade houseartister som Daft Punk, och som har bistått med beats till såväl ep:n ”Kingstonlogic 1.0” som debutalbumet ”Kingstonlogic 2.0” från 2008.
Genom honom kom Terry Lynn även i kontakt med svenska afrobeatvurmaren Johan Hugo i The Very Best. Ett möte som resulterade i ep:n ”It was written” med den omtalade singeln ”Jamaican girls” som släpptes i slutet av förra året.
– Johan producerar på ett speciellt sätt. Han har en känsla för ursprungliga sounds, och dancehall är ju en sorts folkmusik, så hans intresse för afrostilar gör honom väldigt annorlunda och fräsch.
Hon växte upp i den fattiga stadsdelen Waterhouse i Kingston, som det yngsta barnet i en syskonskara om nio personer – med många pojkar. Hennes barndom kom därför att präglas av sina bröder; när de klättrade i träd, lärde sig åka skateboard och utmanade reglerna omkring sig var hon med. Motsatsen till vad en flicka ”skulle ägna sig åt”, som hon själv uttrycker det. Även vad gäller den första kontakten med musik.
– Mina brorsor lyssnade på reggaeartister som Ninjaman och Beenie Man och tävlade om vem som kunde imitera dem bäst. Men jag kunde inte säga att jag skulle vara som en av dem eftersom jag var tjej, så jag fick komma på mina egna texter för att kunna battla med dem.
– Det var en ständig kamp mellan oss. Något som har format mig som artist och vem jag är i dag.
Tidigt etablerade hon också ett annat perspektiv i sin lyrik – ett som inte baserade sig på sex och våldsglorifiering utan som behandlade sociala problem som fattigdom och kriminalitet. Något hon i dag inte bara speglar i sina texter, utan även i en bildserie av dokumentärfotografen Peter Dean Rickards (där Terry poserar med en stor revolver).
Och kanske framför allt i videon till låten ”System” där närgångna bilder från ett slakthus ska representera den korrupta polisens behandling av folket på Jamaica.
– Polisen kan jämställas med kriminella. Varje dag när man sätter på tv:n så är det någon som blivit skjuten till döds, inte bara i samband med gängvåld utan av poliser.
– Det är så meningslöst för det är en sådan stor livsinvestering att föda ett barn. Men att skjuta ihjäl någon tar bara ett pistolskott, en sekund. Därför måste jag prata om det, för att vi ska inse hur viktigt det är att vårda det liv vi fått.
Att ha ett starkt budskap i en klubbmiljö där sponsoröl och vimmelfotografer är mer förekommande än samhällsreflektion är inte alltid självklart. Men Terry Lynn upplever det inte som ett problem.
– För mig finns det jag vill säga i mina beats, de har ofta spelats in som originalljud för att det ska låta äkta och genuint med texterna.
Så det är möjligt att kombinera klubbmusik med en politisk agenda?
– Ja, vill man få ut budskapet måste man vara där folket är. Det är den bästa vägen för att nå ut.
Du har sagt att Jamaica saknar artister som har ett mer världsligt perspektiv och att arvet från Bob Marley inte vårdas på det sätt som det borde. Har det blivit bättre?
– Jag vet inte om Bob skulle vara glad över hur det har utvecklats. Folk försöker hitta en väg fram och det handlar om att tjäna snabba pengar i en snabb värld, och mindre om konsten. Därför har den ursprungliga kärnan i den jamaicanska musiken, det som Bob stod för, eroderats.
– Visst finns det artister som motsätter sig det, men de försvinner oftast i mängden.
Terry Lynn håller på att arbeta på ett nytt album som ska släppas i vår.
”Jamaican girls” finns att ladda ner här.
”Kingstonlogic 2.0″ finns att köpa här.
fin!
F2010-01-18 15:14:44