Teengirl Fantasy: Ungdomligt utforskande av musikhistorien

Under en regnig julisemester i Österlen och Köpenhamn lyssnar jag på den amerikanska duon Teengirl Fantasys andra fullängdsalbum ”Tracer”. Det är ett album som rör sig i gränslandet mellan technomusikens maskinella synt- och trumljud och housemusikens vokala dansnummer i fyrtakt. Mellan Europa och Amerika. Mellan Detroit, Chicago och New York.

På ”Tracer” rotar duons bakgrundsfigurer Nick Weiss och Logan Takahashi i dansmusikens historia och spårar dess förgreningar, geografiska skiftningar och utveckling. Albumets avslutande två låtar, ”Do it” och ”Timeline”, sammanfattar inte bara deras ungdomliga utforskande av musikhistorien, utan allt som är bra med deras musik. Så låt oss bena ut vad den består av.

I min egen ungdom var jag länge så uppslukad av technomusik på dansgolv att jag inbillade mig att dess historia måste ha börjat i någon mörk lagerlokal under en viadukt i ett urbant industriområde.

Det fanns inga andra alternativ, musiken var ju så tuff och hård och hedonistisk.

Jag hörde tidigt talas om Detroit. Men det skulle gå några år och krävas noggrann läsning av böcker som Simon Reynolds ”Energy flash” och Dan Sickos ”Techno rebels” – som fortfarande står som referenslitteratur till den elektroniska musiken i mitt bibliotek – innan jag förstod att vi istället hittar upprinnelsen till denna musikrörelse i stadens finare medelklasskvarter.

När ljudet av Kraftwerks syntar och trummaskiner spred sig över Atlanten hamnade de inte i bilfabrikernas slumrande lagerlokaler – som jag hade trott – utan i Detroits västra delar. Där spelades de på elitistiska föreningsfester med namn som Snobs, Brats och Charivari (uppkallad efter den lyxiga klädbutiken i New York, och sedermera också namnet på den första technolåten).

Svarta medelklasskids som Juan Atkins, Derrick May och Kevin Saunderson – som även kallades för ”The Belleville Three” eftersom de kom ifrån villaförorten Belleville utanför Detroit – blev snabbt förälskade i europeisk musik: Italo disco, eurodisco och syntpop; Alexander Robotnik, Giorgio Moroder och Yello.

Som en undermedveten reaktion mot stadens östra delar började Juan Atkins och Derrick May, under namnet Deep Space, spela skivor på klubbar för priviligierade ungdomar i dyra märkesskjortor. Det blev en subkultur för svarta heterosexuella medelklasskillar som ville låta som fyra vita tyskar från Düsseldorf som spelade funk.

Eller som Derrick May bättre beskriver technokulturen i Detroit i början på 80-talet: ”like George Clinton and Kraftwerk stuck in an elevator with nothing but a sequencer to keep them occupied”.

I denna anda bildades technons förgrundsband Cybotron av Juan Atkins och Rick Davis, som träffades på Washtenaw Community College i Michigan där de studerade musik och media. Och kanske var det inte så märkligt att många i början avfärdade Cybotron som ett par geaks. Som Simon Reynolds påpekar i sin bok, de delade inte bara intresset för europeisk syntpop, de var även hängivna fans av science fiction och futurologer som Alvin Toffler.

Teengirl Fantasy har likaså blivit omtalade för att vara många saker som jag för tio år sedan hade rynkat på näsan åt. De har uppfattats som smarta spolingar med högskolepoäng i meritförteckningen, två tekniknördar med ett passionerat intresse för futuristiska ljud, stilhärmande musikhistoriska arkivarier – saker som jag senare förstod alltid har legat i technomusikens natur.

Ty technomusiken har alltid burit glasögon och studerat på universitet. Den har alltid haft ett gränslöst intresse för maskiner och utsvävande litteratur och den har alltid älskat Europa. Det är därför ingen slump att den skapades i Detroits finare områden där ungdomar hade möjlighet att köpa böcker och importera kultur från andra delar av världen.

I den tekniknördiga musiktidningen XLR8R berättar Nick Weiss och Logan Takahashi om sitt minst sagt passionerade förhållande till maskiner och elektronisk utrustning med olika bokstavs- och sifferkombinationer. De förenades via akademiska musikstudier på Oberlin College i Ohio, där även den dystopiska technoduon Gatekeeper träffades. Därefter flyttade de till Amsterdam för att utforska den europeiska danskulturen.

Med andra ord passar de rakt in i mallen för den stereotypiska amerikanska technoartisten. Men när skribenten Samantha Cornwell intervjuade Teengirl Fantasy efter debutalbumet ”7AM” för nättidningen Altered Zones, och valde att vinkla frågorna mot den akademiska bakgrunden, blev stämningen till en början irriterad.

Teengirl Fantasy hade helt enkelt inte förlikat sig med bilden av sig själva. De var klubbkids, inte artister. Debutalbumet döptes just till ”7AM” och tonsatte dansgolvens suggestiva och ofta kemiskt sprakande atmosfär, liksom känslan av att promenera genom staden på ödsliga gator i morgondis. Det var på många sätt en självupplevd berättelse från morgontimmarna, medan ”Tracer” snarare handlar om att skapa sådana stunder.

Det finns också stunder på ”Tracer” när Nick Weiss och Logan Takahashi rotar i housemusikens historia – från eurodiscon i München till filterhousen i Paris, via discohousen i Chicago och garagehousen i New York. När ”Do it” med houseartisten Romanthony spelas i bilstereon i Österlen eller i lurarna på Öresundståget tänker jag spontant på de jämförelser mellan housemusik då och housemusik nu som cirkulerade på sociala medier i samband med festivalen Summerburst tidigare i sommar. Hur housemusiken hade sålts ut, degraderats och blivit ett lustfyllt nöje för vita överklassungar.

Säga vad man vill om Swedish House Mafia, Avicii eller David Guetta, men ser man tillbaka på housemusikens ursprungliga inspirationskälla – Giorgio Moroder som, enligt Simon Reynolds, skapade eurodiscon i München genom att förenkla funkrytmer till elektronisk dansmusik i fyrtakt för att vita lättare skulle kunna dansa – är utvecklingen inte helt oväntad.

Att housemusiken sedan blev bättre och mer intressant på Chicagos svarta gayscen och i New Yorks dionysiska nattklubbsliv är en annan sak.

Det är inte en rakt igenom lysande resa som Teengirl Fantasy tar oss med på. Det finns stunder på ”Tracer” som känns brådmogna, ja, rentav tråkiga. Men däremellan kommer glimtar av en historia som är lika fascinerande som diversifierad.

I sommar avslutas resan i Europa – var annars? – med klubbkvällar i bland annat Amsterdam, Berlin och London, samt en spelning på den serbiska festivalen Exit. Jag förväntar mig att Nick Weiss och Logan Takahashi lyckas skapa den där kollektivistiskt upprymda känslan som kännetecknar de allra bästa dansgolven. De stunder då allt fokus riktas mot dansgolvet och publiken blir nattens huvudakt.

Åtminstone fram tills Avicii börjar spela på scenen bredvid.

”Tracer” släpps i augusti i USA på True Panther och i Europa på R&S Records.