T-Pain: En autotunad clown?

Farmor och farfars bil rullar framåt och hostar lite då och då. När varvtalet går under 2000, gärna i uppförsbackar, hackar den till. Motorn beter sig spastiskt. Det är jag, min storebror och Viktor och vi har fått låna Forden som är fin och silverskimrande på utsidan men lite, lite skruttig under huven. Plastig och skör på insidan.

Vi kunde inte bry oss mindre, på väg mot Hultsfredsfestivalen 2007 med kulmattor i ryggen och T-Pains ”Bartender” som nu bor i alla plastpaneler och får dem att skaka oroligt. Repeat, repeat, repeat. Vi sjunker in i den varma syntetiska melodin varje gång, stänger ögonen så de påminner om sömniga katters. Som om honung täcker väggar och tak.
Andra gånger, rätt ofta faktiskt, vrålar vi med i Akons jättetöntiga och ljuvliga gästvers om hur han sladdar runt med sin dyra bil och ska ligga med en tjej ”on top” precis som hans hits på singellistan.

Det är en sådan låt som liksom fasar ut all annan musik för en tid. Vi lyssnar knappt på några artister som spelar på festivalen – trots att vi är unga och ”musikintresserade” och därför vanligtvis hopplöst anala med vad som ska lyssnas på när och var, inget får lämnas åt slumpen. Inget ”Vi borde förbereda oss (sic) inför Pet Shop Boys lite, deras ”Actually” ska tydligen vara en klassiker!”. ”Bartender” tar oss i besittning, vi blir som råttor i hjärnexperiment, låten vår glädjeknapp som vi trycker på om och om igen. Och igen.

Det var mitt första möte med T-Pain och han har varit svår att ogilla, ens tveka inför, sedan dess. Albumet som ”Bartender” ligger på –  ”Epiphany” –  tog över min sommar kort efter låten och cementerade honom snabbt som en personlig favorit. Genom genuint bra låtar  så klart – ”Backseat Action” med Shawnna om att ha sex på alla möjliga sätt i och på en bil, uppriktiga och molokna back in the days-balladen ”Time Machine” och tidiga slowdancehiten ”Buy U a Drank (Shawty Snappin’)” bland andra – men det är något med T-Pain i sig som alltid gjort honom så sympatisk.

Han är större än sina låtar och album –  något som inte minst märks i de konstanta gästspelen. Hans bidrag till andras låtar, utöver formeln av melodiskt sockrade, övertända refränger och eggande snabb rap består av de personliga, roliga och originella rader han plockar fram. Lita på att Kanye Wests ”Good Life” hade blivit en rätt kall och tråkig skildring av framgång utan en trind T-Pain som tjoar ”And now my grandmama ain’t the only girl calling me baby!”.

Men T-Pain ses lite som clownen i modern popmusik: katten som drog in autotunen på topplistorna – den ultimata indikatorn på att här kan ingen själ hämtas. Det här är inte Äkta Musik utan en produkt. Och visst stämmer det på många artister i T-Pains kölvatten som ängsligt hakat på vilken trend det än är som säljer, alls utan den finess med vilken T-Pain tillämpar autotune (han hyrdes för övrigt in av Kanye West inför hans ”808s & Heartbreak” som just autotunekonsult).

Sedan finns låtar som ”Suicide”, en dov dramatisering om någon som just fått HIV av sin flickvän och hur han sedan hanterar det. Tankarna cirklar runt honom som gamar medan han super i dagar och gömmer sig i sitt sinnes vrår. Produktionen ekar ihåligt och kusligt medan T-Pain sjunger – just fine utan autotune, för övrigt – med ”lala”-partiet i en gäckande lekfull melodi:

”’Cause I done came to the end of the road
Now I’m in the mirror like:

Lalala lala la lalala (suicide)
Lalala lala la lalala (suicide)
Lalala lala la lalala (suicide)”

Även hans alias, på ytan bara ännu ett artistnamn utan mening som låter lite fräsigt, står i själva verket för ”Tallahassee Pain”. Faheem Rasheed Najm, som han egentligen heter, säger sig ha upplevt mycket smärta när han växte upp i Tallahassee, Florida. Vid 20 års ålder hade två av hans vänner dött och hälften av dem hamnat i fängelse. I ”Keep going” sjunger han (återigen utan autotune) om sitt numera lyckliga familjeliv med hans fru sen åtta år och deras tre barn: ”I never knew this would happen, and if you knew ’bout my past you would see why It’s a miracle”.

Men det här handlar inte om att försvara T-Pain som auteur, som någon som faktiskt skapar musik som betyder något. Just låtar som ”Suicide” och ”Keep Going” är sällsynta i hans katalog. Nej, det handlar om att uppvärdera musiken som kan betyda något på andra villkor än när en text börjar lösa upp ens hjärtas fogar, när en gitarr är så skickligt spelad i en så rörande melodi att något litet alltid vaknar i ens bröst då den spelas eller när någon sjunger så vackert det bara går, rösten spricker lite och det strålar varmt och snabbt över hela ens hud.

Ett av den bleka stockholmsvårens mest euforiska ögonblick för mig var på Reisens hotellbars trånga dansgolv när två dussin människor höjde glas och händer och hojtade hejdlöst med just T-Pain när han på toppen av sin absoluta lungkapacitet proklamerar:

”All I do is win, win, win, no matter what
Got money on my mind, I can never get enough
And everytime I step up in the building
Everybody hands go up!

And they stay there, and they stay there, and they stay there
Up, down, up, down, up, down
’Cause all I do is win, win, win
And if you goin’ in, put your hands in the air, make ’em stay there.”

I dagsläget är det just där musik betyder som allra mest för mig. På ett dansgolv fyllt av folk som just börjat le utan att tänka på hur de ser ut och för sig. När musiken har – med hjälp av vin, öl, drinkar och what have you – luckrat upp den sista biten av änglsan och osäkerhet och alla bara skiner. Någon står på ett bord.

DJ Khaled och hans vänners ”All I Do Is Win” handlar inte om något annat än att vinna, att man är bäst i hela jävla världen och kan göra vad som helst. Läser man texten rakt upp och ned  känner man ingenting. Men det är också lite av poängen: det finns basgångar, trummor och melodier som när de gifter sig med en uppblåst text som den i ”All I Do Is Win” ingjuter liv, vilja och glädje från hälarna upp till skallen. Som inget annat. Och det bekräftas gång på gång av alla andra brinnande ögon runtom en. Vi går upp i låten och det finns inget annat just i det ögonblicket. Den gemenskapen är svårslagen.

Poängen är inte att texten inte är viktig för sån här musik utan hur texten framförs. T-Pain, med hans inneboende livsglädje som alltid bär sig ut i rösten, tar mig dit varje gång. Vad han än sjunger eller rappar om. Allting bara klaffar när han är med, ibland enbart när han är med (Snoop Doggs xanaxvers på ”All I Do Is Win” hade till exempel gärna fått ersättas av en till refräng, eller tystnad).

Hur musiken än låter stämplas den alltid av hans uppenbara kärlek till den. Singellistornas hovnarr ler lurigt, dansar och sjunger mot solen som om all Tallahassee pain är ett minne blott.

T-Pains senaste mixtape,”prEVOLVEr the Mixtape”, går att ladda ner gratis här.