Styrkan i det lilla

»I’m a big fan of the local library/I just read a book but that’s another story.«
British Sea Power, »Who’s In Control«, 2011

Precis som i Sverige har många britter ett ganska varmt förhållande till sina bibliotek. Eller i alla fall brukade det vara så.

I det självbiografiska verket Writing Home beskriver författaren Alan Bennett hur hans föräldrar brukade ta med honom och brodern till Armley Library, strax utanför Leeds. Precis som många andra vid tiden letade föräldrarna efter böcker och historier som tryggt fick dem att fly 1940-talets torftiga verklighet av bombskrämsel och matransoneringskort.

Själv fann han heller aldrig att det verkliga livet kunde leva upp till spänningsböckernas hjältesagor. Men hans inre värld blev åtminstone rikare, kunskapen ökade och Alan Bennett fann en början till det han själv skulle livnära sig på en vacker dag.

I dag skulle Alan Bennetts historia förmodligen sett radikalt annorlunda ut. Av många anledningar egentligen, men framförallt för den accelererande finanskris som gnagt på en tärd välfärd och regeringens hårda besparingar som drabbat en redan ytterst nedskuren kulturbudget.

Otaliga statligt ägda bibliotek har bommats igen på rad de senaste åren på grund av nedskärningar. En av utvecklingens allra hårdaste kritiker har varit Scott Wilkinson, sångare i bandet British Sea Power.

För en tid sedan publicerades ett kort inlägg på bandets hemsida. I all enkelhet hörde British Sea Power sig för om det möjligen fanns ett bibliotek som ville inhysa dem för en stödkonsert till förmån för de bibliotek som hotades av nedläggning.

Gensvaret blev stort och antalet bibliotek som hörde av sig fortsatte att växa. Till slut utvecklades den tilltänka spelningen till något av en stillsam men likväl glödande ilsken protestresa mot David Cameron och den sittande regeringens icke-existerande kulturpolitik.

Det är intressant att försöka bena ut vad som egentligen fick ett halvstort brittiskt rockband att ta på sig uppgiften att försvara en hel nations bibliotekssystem. En liten del av svaret finns cirka tio år tillbaka tiden.

En tidig morgon i början av 2003 stannade en turnébuss utanför ett av alla de små fuktskadade husen i staden Natland i grevskapet Cumbria i nordvästra England. Den då snart 80-åriga Ronald Wilkinson hade kallat till sig British Sea Power, bandet där hans två söner Scott och Neil ingick, med löften om stora nyheter.

Bandet hade lastat bussen för att bege sig ut på deras andra eller kanske tredje landsomfattande turné någonsin. Men först aviserades ett kort stopp, på grund av en viss nyfikenhet men framför allt av artighet för bandets äldsta tillika mest hängivna fan.

– Jag har varit i kontakt med U2:s management för att höra mig för om det finns ett intresse av att ha er som förband, proklamerade Ronald Wilkinson, återgivet i en artikel i The Word. Han hade givetvis fått tag i kontaktinformationen via det lokala biblioteket.

– U2 är bara charlataner, det vet alla. Men det kommer att bli bra exponering för er.

Om det finns något konkret som bröderna Scott och Neil Wilkinson tagit med sig från ett föräldrahem belamrat av klassisk litteraturhistoria och pappkartonger fulla av faderns ofärdiga manuskript är det främst två saker. Dels den eviga kärleken till kulturen som en demokratisk rättighet, dels övertygelsen om att den som medel faktiskt kan förändra saker och ting (och kanske även att det ibland är rätt att sätta sig över medelmåttig kultur).

En övertygelse som gjort att varje nytt skivsläpp, varje nytt framträdande blivit manifestationer av British Sea Powers vision om en vänligare, mer tolerant och kanske även en lite mer bildad socialistisk värld. En värld där rockmusiken är ett precis lika giltigt och värdefullt demokratiskt forum som det brittiska House Of Commons eller morgontidningarnas ledarsidor.

Till skillnad från så många andra rockband bestående av unga vita män har viljan att ta över världen aldrig riktigt varit en del av British Sea Powers DNA. Snarare har de i snart tolv års tid velat ge den en enkel liten knuff i rätt riktning.

Det är givetvis lätt att missförstå dem. Bandet har alltid angränsat till det grandiosa, som ett arenaband med aningen för liten budget för att bli ett nytt Coldplay. Men de håller benfast vid en ljudbild som gärna sträcker ut sig från Orkneyöarna hela vägen ner till den Engelska kanalen.

Jag älskar det så klart.

Ända sedan barndomen har vi fått lära oss att rygga tillbaka för överarrangerade powerrock-ballader. När bandet ställde frågan på albumet Do You Like Rock Music? var jag inte mer blygsam än att leende nicka ja.

Men precis som i allt annat British Sea Power tar sig för är det i motsträvigheten de är oumbärliga. Det bombastiska tillhör parentesen, styrkan ligger i det lilla.  För det är ändå just vid sidan av dessa melodier – i texterna och i de omsorgsfullt författade essäerna i deras albumhäften som vi hittar själva kärnan av vad de vill åstadkomma.

Där är gränserna mellan rock, politik, historia och natur för den delen, utsuddade. Där hyllar de det tjeckiska folkets motståndskraft, skriver brandtal för Europas nya immigranter och låter sig inspireras av den brittiska kustlinjens djurliv. En gång skrev de till och med en låt om 1953 års översvämning av Canvey Island.

Problemet är dock att omvärlden inte verkar så intresserade av att lyssna. British Sea Power släppte sin första singel redan 2001. Lite mer än ett decennium senare har bandet sex album bakom sig (det senaste, Machineries of Joy släpptes i början av april).  Det häpnadsväckande är att trots bandets långa historia och den tillförlitligt goda kritik som följt har det stora genombrottet ständigt gäckat dem.

Under de senaste tio åren kan listan på rockgrupper i trånga skinnjackor och svarta solglasögon som kramats sönder av den europeiska musikpressen göras lång. Jag tror inte jag behöver räkna upp dem, du kan dem nog på dina fem fingrar.

– Vi hade med The Killers som förband på en av våra tidiga turnéer. Det syntes att de var ett hårt arbetande band. Själva övade vi till en nivå där vi kände att det fanns en chans att det skulle gå bra. De tränade som olympiska idrottare, har Scott Wilkinson berättat i intervjuer.

Att British Sea Power ändå fortsätter skyller han på bandets bakgrund, en cumbrisk uthållighet som får dem att vara »ganska varaktiga även om vi sitter lite utanför allting«. Övertygelsen om att det finns viktiga saker att säga.

Ibland kan det mynna ut i en smittande entusiasm (som i tonsättningen av naturdokumentärfilmen From The Sea To The Land Beyond). Allt oftare i ilska mot den sittande toryregeringen.

– Brittiska politiker lägger inte an någon långsiktighet, de vill bara följa den snabbaste trenden att komma tillbaka till makten. Det är delvis systemet, antar jag, och delvis just vår kultur. Vi behöver en Chavez […], menar Scott Wilkinson i en intervju med New Statesman.

Just innan bandet gav sig ut på sin biblioteksturné medverkade de vid en välgörenhetskonsert anordnad av miljörörelsen Embrace My Planet. Konserten var en del av en kampanj för att hjälpa till att rädda den marina energisektorn i landet som hotades av allvarliga nedskärningar.

Cumbrisk uthållighet och tron på att förändra saker och ting.

Nyligen lämnade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth tillsammans med regeringen in ett förslag till riksdagen om en ny bibliotekslag. Förslaget innehåller inga stora förändringar. Boklån ska få fortsätta vara gratis även i framtiden och biblioteken »ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning« står det bland annat.

Ändå har den stött på kritik från flera håll. I en intervju med TT Spektra nyligen menar Niclas Lindberg, generalsekreterare i Svensk Biblioteksförening, att lagförslaget inte gör något för att skydda svenska bibliotek i en tid då de verkligen behöver det.

Allt fler bibliotek försvinner runt om i landet och bara under de senaste fyra åren har över 70 bibliotek lagts ner, visar siffror från Kungliga Biblioteket. Kring detta finns egentligen inga klara åtgärder i det nya förslaget.

Det hade varit bra med en storslaget patetisk artist som vurmade över landsortens dammiga gamla bibliotek – även här.