Stöpta i stolthet och förtröstan

Det var i en annan tid, i ett brittisk rike som på många sätt inte existerar längre men likheterna med nutiden upphör inte för det. När passagerarfartyget Empire Windrush lade till vid Tilburys hamn, just vid norra sidan av Themsens utlopp, en junimorgon 1948 var luften fylld av en särskild sorts spänning. Som om förhoppning kolliderade med misstänksamhet likt två väderstreck.

Ombord på fartyget fanns drygt 500 västindiska gästarbetare, de första någonsin som skulle sätta sina fötter i kolonialmaktens hemland, som alla såg ett nytt, bättre liv i ett efterkrigstidens England som led arbetskraftsbrist. Nyhetsorganet Pathé News fanns på plats i Tilbury för att bevaka vad de själva döpt till »The Great British Black Invasion«. Nej, subtilitet var tydligen inget man sysslade med på Pathé News.

En av de allra första passagerarna som Pathé News lyckades fånga på film var Lord Kitchener. Det är en händelse som ser ut som en tanke. Lord Kitchener råkade inte bara ha samma namn som Storbritanniens krigsminister under första världskriget, han var även Trinidads mest populära calypsosångare.

Jag vet inte hur bekant du är med Lord Kitchener, eller för den delen de fyra volymerna av skivbolaget Honest Jon’s samlingsserie London is the place for me, men det kvittar egentligen. Det räcker att se det korta klippet från Pathé News där Lord Kitchener med osviklig timing sjunger signaturmelodin, som han kommit att bli så hårt förknippad med, för att inse hur modern brittisk kultur aldrig mer skulle bli sig lik.

Plötsligt hade den fått en radikalt annorlunda röst som inte ständigt pekade tillbaka mot William Blake, William Byrd och Charles Dickens. Startskottet till Linton Kwesi Johnson, The Specials, Carroll Thompson, The Clash, Ron Trent och Skepta finns mellan varje »tum, tumma, tum« som Lord Kitchener så silkeslent nynnar fram på bryggan i Tilbury.

Ändå är det inte Lord Kitcheners arv som gör att mitt minne dagligen söker sig till honom, utan för den där flimrande filmsekvensen. När jag ser tusentals syriska flyktingar som eskorteras genom Europas vägtullar för att kanske slutligen nå en hamn i Sverige är det Lord Kitcheners röst jag omedvetet hör i bakhuvudet.

Lord Kitchener var inte på flykt när han kom till de brittiska öarna. Han var en omåttligt populär artist som riktade blicken mot Europa och än större scener. Men han lyckades bättre än någon annan fånga en påtvingad rotlöshet som drabbat tusentals och åter tusentals människor genom historien. Varje gång Lord Kitchener sjöng så stod de klart bortom all tvekan att det vara en röst stöpt i stolthet, förtröstan och rädsla.

Och det är nog bara hos Miriam Makeba som jag hört en stämma som kommer i närheten av Lord Kitcheners. Det är kanske inte så märkligt egentligen, oavsett hur många decennier och livserfarenheter som skiljer dem åt.

Miriam Makeba var i kanske än högre grad en flykting. Men först och främst var hon den sydafrikanska jazz- och souldrottningen som spenderade närmare 30 år i påtvingad exil efter att öppet ha kritiserat sitt lands apartheidssystem. Medvetet eller inte, inget påverkade hennes artistskap lika mycket som detta.

Miriam Makeba lät heller aldrig mer angelägen (få andra artister har heller gjort det) än när hon 1968 återvände till afrikansk mark för första gången på åtta år. Men inte till Sydafrika utan till Guinea. Miriam Makeba hade aldrig varit närmre men samtidigt så långt borta från sitt hemland som då.

Tillsammans med några av landets kändaste musiker spelade hon in en handfull låtar. Varenda en av dem pulserar med en ilska och sorgsenhet som få annan konst ens kommer i närheten av. Allting finns tillgänglig på samlingen The Guinea Years och precis som med Lord Kitcheners musik kräver den att vi återvänder till den, gång på gång. Särskilt nu.

Få av oss kan identifiera oss med den utsatthet som människor som utgör det som slarvigt och försumbart benämns som en flyktingvåg måste känna. Men det trycker aldrig hårdare över bröstet än när jag hör Miriam Makebas »West Wind Unification« dessa dagar.

Det får mig inte att greppa utsattheten, men det är ett starkare argument för att öppna alla gränser än något jag hört från alla politiska debatter i år.

Annan kultur som betyder allt just nu:

Kode9 – Nothing (kommande album)

King Midas Sound/ Fennesz – Edition 1 (album)

Powell – FADER Mix (dj-mix)

Skepta – The Westwood Mix (mixtape)

Shite and Shine – Everybody’s a Fuckin Expert (album)

Dungen – Allas Sak (kommande album)

Porn Sword Tobacco – Magnifik Botanik (tolva)

Ariel Kalma – Work In Progress 2015 (samling)

Dom Kennedy – Best After Bobby Two (mixtape)

Uncle Acid & The Deadbeats – The Night Creeper (album)

1080pCollection – Nahatlatch River Radio (mix)