Stefan Goldmanns våroffer

Remixen är i princip lika gammal som popmusiken. Från 1960-talets jamaicanska dubbar vidare till New Yorks dansgolv under nästa decennium, med discomixar och en begynnande hiphop- och dj-kultur. I mitten av 80-talet kom samplern och man kunde skapa helt ny musik med korta delar från andra låtar, typ beats eller basgångar.

De senaste tjugo åren: House-, techno- och superstjärneremixer, b-sidor på tolvtummare, helt samplingsbaserade genrer och lite extra kräm i basen till något ur GES-medlemmarnas 80-talsproduktion på Stockholms hippaste dansgolv.

Med lite god vilja kan man säga att redan Stravinskij ägnade sig åt ett slags remixande. Han influerades av den ryska folkmusiken, plockade upp melodier och teman och förde ihop dem i sina egna verk. På samma sätt har andra kompositörer alltid inspirerats av och ständigt återuppfunnit traditionen. Och vår tids remix är också en form av komposition.

Men det var precis det här Stefan Goldmann ville undvika när han bestämde sig för att göra en edit på ”Våroffer” – ett av den moderna musikhistoriens mest populära och betydelsefulla stycken. Han ville göra ett ställningstagande för skaparens ursprungliga idé i en musikkultur som tappat sin kreativitet och originalitet.

– Jag är så trött på hela edit-scenen. Man hör knappt originalen längre, de tappas oftast bort. Groovet klipps ut och resten försvinner, säger han på telefon från sitt kontor där han sitter och läser mail i väntat på att brevbäraren ska dyka upp med ett paket.

– Därför undvek jag verkligen att själv komponera den här gången. Jag tog inte en bit av trombonen och lite av stråkarna och gjorde till en egen låt. Min ambition var att ta kompositionen precis som den är och undersöka vad jag ändå kunde göra med den. Jag ville skapa något som visade respekt för originalet men samtidigt hade ett värde för mig som håller på med elektronisk musik.

”Våroffer” är ett av de mest utgivna verken någonsin, med åtminstone 160 officiella inspelningar på skiva. Det ingår i varje orkesters repertoar och fungerar på grund av sin komplexitet som styrkeprov för unga dirigenter. Det är en avancerad komposition men ändå njutbar för miljontals lyssnare.

Dess premiär i Paris 1913 är ökänd. Efter några inledande minuter av trevande gillande började delar av publiken att bua och visa missnöje. Den dåliga stämningen tätnade i salongen. Vilda diskussioner bröt ut i bänkraderna, det fortsatte med slagsmål och utmynnade i fullskaligt upplopp inne på teatern. Polisen kallades dit för att ingripa.

”Våroffer” vände upp och ner på allt man dittills visste om musik. Stycket är brutalt och innehåller okonventionella harmonier, musiken var inte odiskutabelt vacker. Balettens koreografi var utmanande och, tydligen, dessutom direkt dålig. Föreställningen sågades skoningslöst och aggressivt.

Verket skildrar vårens födelse och en offerrit som utförs för att den nya årstiden ska blomma rikt. I den rasande avslutningen sitter en grupp stamäldste i ring och betraktar en ung, dansande oskuld som snart ska offras för ljusets och värmens skull.

Men Stravinskijs vår handlar mindre om glädjefull återfödelse, mer om pulserande våldsam energi. Musiken är rytmisk och dovt mullrande. Liv bryter fram ur myllan men det bådar inte gott. ”Visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer, och det som stänger”, liksom.

Å andra sidan, när ”Våroffer” spelades på Konserthuset i Stockholm i november förra året sa dirigenten Michael Tilson Thomas att ”Det är ett mycket lyckligt stycke. Vad kan vara roligare än en fruktbarhetsrit? Jag tror att unga människor som är vana vid vår tids partykultur kan känna igen sig i musikens ritualistiska drag.”

En brygga över till Stefan Goldmanns bakgrund i den elektroniska dansmusiken möjligen? Han är resident-dj på den mytomspunna berlinklubben Berghains Panorama Bar, han driver sedan några år egna etiketten Macro och har givit ut minimal house sedan 2001. Men nja.

– Visst, det finns i ”Våroffer” tydliga, exakta rytmmönster liknande dem man kan hitta i all dansmusik. Men det är förstås inte så enkelt att man kan peka på ett tydligt samband – att de som hänger på klubbarna också tar till sig det här. Kanske lyckas jag nå en del unga som inte hade någon relation till Stravinskijs musik tidigare, och nu går och ser en orkester framföra den.

På ”Igor Stravinsky Le sacre du printemps Stefan Goldmann Edit” används tolv olika inspelningar av verket, framförda av olika orkestrar, på olika platser, vid olika tider. Av upphovsrättsskäl är de senaste från slutet av 1950-talet.

Goldmann finkammade inspelningarna på guldklimpar, klippte ut de bitar där han tyckte att stycket hade tolkats som allra finast och arrangerade hela verket på nytt, från början till slut. Korta klipp uppstaplade huller om buller i fråga om ursprung men i exakt den ordning som Stravinskijs noter anger.

– Stycket rymmer en inneboende ”redigering”. Det består av avgränsade block och förändras ständigt. Orkestern hoppar från en del till en annan, tempo och dynamik varierar. Eftersom kompositionen ser ut på det sättet var det väldigt spännande att föra den samman med den elektroniska redigeringen, editen.

Resultatet är en minimalistisk cut up-symfoni, ett jämnt musikaliskt lapptäcke där sömmarna knappt märks. Det går kanske att jämföra med att samla en rad olika översättningar av en och samma bok, klippa ut de vackraste formuleringarna ur varje version och lägga ihop dem igen, till en ny pusselliknande litteratur.

För den oförsiktige, eller för de flesta ärligt talat, hörs Stefan Goldmanns minutiösa arbete knappt alls. Den musikaliska upplevelsen ligger förstås lika långt från minimalismen som Stravinskij själv, men intrånget på materialet är ytterst litet.

Goldmanns ambition var att ”ta med lyssnarna på en resa”. Mellan de olika konsertsalarna, mellan olika tider, mellan olika sätt att tolka och framföra ett och samma verk. Den resan är bara möjlig att göra i den moderna, europeiska klassiska musiken. Här är kompositionen alltid densamma men inspelningarna skiljer sig åt.

I jazzen till exempel, och i all annan populärmusik, är komposition och inspelning en och samma sak. På John Coltranes skivor möts improvisation och komposition och när någon framför hans musik vid ett senare tillfälle kommer den att låta helt annorlunda. Nuet får en avgörande betydelse. Det är vad jazzen och annan improvisationsmusik handlar om.

I den klassiska musiken finns ett givet partitur och alla senare tolkningar försöker att komma så nära originalet som möjligt. I Goldmanns ”Våroffer”-edit förs lyssnaren i hög hastighet mellan de olika framförandena. Samtidigt förefaller allting stå stilla, ingenting verkar hända.

Men även om inspelningarna är häpnadsväckande lika i fråga om ton och tempo varierar ljudet, instrumentens sång. För att göra sin konceptuella resa i tid och rum till något faktiskt lyssningsbart behövde Stefan Goldmann släta ut ojämnheterna med ljudtekniska tricks. Då kunde det ursprungliga uttrycket framträda tydligt, då blev summan återigen större än de enskilda delarna.

– Det är fascinerande att lyssna på de mest olika av tolkningar och se hur originalverket ändå alltid skiner igenom så starkt. Det är fortfarande ett stycke, fortfarande Stravinskij, även om man rycker isär det.

Fakta

• ”Igor Stravinsky Le sacre du printemps Stefan Goldmann Edit” gavs ut 2009 på Stefan Goldmanns egen etikett Macro.
• Han har under de senaste åren närmat sig elektroakustisk och experimentell musik parallellt med sina houseproduktioner. Fullängdsdebuten ”The transitory state” (2008) släpptes som dubbel-cd, en skiva med dansmusik och en med mörka, knastrande ambientstycken. Den senare är också utgiven som en sjutumsbox under titeln ”Voices of the dead”.
• I januari 2010 släpptes kassetten ”Haven’t I seen you before” i 250 exemplar på bolaget Tapeworm. Här står loopen i fokus, dels i repeterande, elektroniskt behandlade gitarrljud, dels i kassettens snurrande egenskaper. Fint för den som gillar Christopher Willits eller Keith Fullerton Whitman.
• Just nu skriver Goldmann musik till en balett för Nationaltheater Mannheim. Inledningsvis ville teatern använda Goldmanns version av ”Våroffer” till en remixkoreografi med delar ur befintliga koreografier. I stället blir det specialskriven musik som framförs live av gruppen Elektro Guzzi. De ger senare i vår ut sin säregna minimal techno spelad på akustiska instrument på Macro.