Springsteen: Youngstown

Bruce Springsteen är en av de där artisterna som följt mig genom livet. I allmänhet lyssnar jag mest på hiphop, house, jazz, soul, gospel och så vidare. Jag svär rätt ofta över folk som använder ”rock” som en synonym för musik och över att 99% av alla artister som medverkar i Kulturnyheterna har en gitarr i näven.

Men jag är ändå inte för fin för lite gubbrock ibland. Och allra helst går jag tillbaka till Springsteen. Jag var sex år gammal när ”Born in the USA” släpptes och det har satt sina outplånliga spår. Nyligen hittade jag gamla ritböcker från lågstadiet där jag på sida upp och sida ner försökt rita Springsteen som hoppar med sin gitarr.

Om vi spolar elva-tolv år framåt i tiden så hamnar vi i 1995-1996 och ”The Ghost Of Tom Joad”. Det var skivan som fick mig att återupptäcka Springsteen. Nu var jag 17-18 år och texterna hade blivit nästan lika viktiga som musiken. Jag plockade fram vissa av mina gamla favoritlåtar från ”Darkness on the edge of town” och ”Nebraska” och upptäckte oceaner av existentiell ångest, politisk ilska, filosofiskt vemod och poetiska nyanser. Kort sagt, allt en artonåring behöver.

Men det var låten ”Youngstown” från just ”Tom Joad”-skivan som boxade mig allra, allra hårdast i magen. Jag fick gåshud varje gång jag lyssnade på den när den var ny och det var många gånger. När Springsteen spelade den live på Stockholms Stadion 1999 stod jag bara och bölade hejdlöst och okontrollerat som ett barn. Och när den dök upp i en spellista på Spotify alldeles nyss fick jag samma känsla i magen som när man åker Fritt Fall på Grönan. Det här är Låten med stort L för mig. Det finns många låtar man kallar viktiga och jag slänger mig, som så många andra i min generation, gärna med uttryck som att den och den låten räddade mitt liv och förändrade mig som människa och så vidare och så vidare. Då handlar det kanske inte alltid om en låt av Mona Sahlins favoritartist, but that’s how it goes.

I fallet ”Youngstown” måste jag faktiskt ärligt säga att den blivit en omistlig del av mig som människa. Jag kan över huvud taget inte tänka mig ”Youngstown” utan att tänka på när jag blev politiskt medveten. Jag kan inte heller tänka mig att jag skulle ha blivit övertygad socialist utan den låten. Det hade jag antagligen blivit. Något annat hade slagit mig och öppnat mina ögon. Men jag kan inte skilja på form och innehåll i den här frågan.

Det var inte Marx, Lenin, Guevara, Myrdal eller Lasse Werner. Det var Springsteen. Den här låten är mitt politiska uppvaknande. Det är lite som Springsteen själv sjunger i den klassiska raden från ”No surrender”: ”We learned more from a three minute record, baby, than we ever learned in school.”

”Youngstown” har den där sortens sparsamma arrangemang som den äldre Springsteen alltid gjort sig bäst till och en ödesmättad stämning av stilla sorg och återhållen vrede. Men orden håller inte tillbaka. De bokstaverar stolt, tydligt och oemotsägligt fram allt som är fel med den här ruttna världen och de som styr den.

Springsteens många familjesagor från skitiga fabriksstäder under ständiga nedläggningshot biter alltid hårt i mig, även om andra avfärdar dem som rödbrusig arbetarromantik i Greidersk sosse-flanell. ”My Hometown”, ”Born In The USA”, ”The River”… I ”Youngstown” uppnår han en så briljant syntes av lyriskt djup, episk bredd och samhällsanalytiskt skarpsinne att alla ironiska poser och inövade genomskådanden skamset bleknar bort.

Genom den på ett sätt alldagliga och typiska berättelsen om gruvsamhället i Ohio skildrar Springsteen kärlek, hopp och hopplöshet i människors liv och samtidigt de storpolitiska sammanhangen som väver den väv de sitter fast i. Formuleringar som ”Well, that taconite, coke and limestone/fed my children, made my pay/Them smokestacks reaching like the arms of God into a beautiful sky of soot and clay” sparar jag i mitt innersta och tar med mig i graven.

Hatkärleken till industrismutsen och lönearbetet, som håller människorna vid liv men samtidigt trasar sönder dem, har sällan skildrats så brutalt vackert och ärligt. Det temat utgör texten till en av Springsteens bästa 70-talslåtar, ”Factory”. I ”Youngstown” är det en del i helheten.

Ett annat huvudtema är hur denna lokala industri där folk sliter livet ur sig dag in och dag ut under 200 år blir en del av det militärindustriella komplexet. Inbördeskrig, världskrig och imperialistiska 1900-talskrig avlöser varandra i sångtexten. När Springsteens berättare lakoniskt lägger fram anklagelser som ”We sent our sons to Korea and Vietnam, now we’re wondering what they were dying for” blir allt så enkelt och så svårt. Så lätt att analysera, så otroligt svårt att känna vidden av i sin själ. Känslor så djupa att man knappt vågar släppa fram dem. Så många människoliv. Generation efter generation. Så fullständigt, fullständigt meningslöst.

Inte sedan ”Masters Of War” med Bob Dylan hade någon pläderat så övertygande för antimilitarismen. Det bär jag också med mig i resten av mitt liv.

Förutom krigshetsare får också kapitalismen – ”the big boys” – sin släng av sleven såklart. Smaka på de här raderna: ”Well my daddy come on the Ohio works, when he come home from World War Two/Now the yard’s just scrap and rubble…he said ’them big boys did what Hitler couldn’t do…’.” Rösten är lugn, stadig och sorgsen. Men orden är så jävla stenhårda. De tar andan ur mig.

I mitten av 90-talet hade allsköns skitsnack om ny världsordning, globalisering och så vidare börjat sprida sig som ett gift. Som tonårig tv-tittare undrade man om det låg något i liberalernas vackra ord. Hade världen ändrats? Var de gamla ideologierna döda? Kunde EG vara vägen framåt? Nej. Springsteen förklarade enkelt med sina hisnande och episkt svepande rader:

”From the Monongahela valley to the Mesabi iron range/To the coal mines of Appalachia, the story’s always the same/Seven hundred tons of metal a day, Now sir you tell me the world’s changed?/Once I made you rich enough…rich enough to forget my name…”

Springsteen säger det så enkelt och så kärnfullt och får det att svida så. ”You tell me the world’s changed?” Det är en retorisk fråga. Den kräver inget svar. Den betyder ”tror du jag går på det där?” och den betyder ”driver du med mig?”. Grundförutsättningarna har inte ändrats. Naturtillgångar och produktion. Arbete och kapital. The haves and the have-nots. Klassamhället. ”The story’s always the same.”

Stoltheten i orden ”Once I made you rich enough…” är så gripande och imponerande. Det är arbetaren som gjort kapitalisten rik, aldrig tvärtom. Det är inte ”entreprenörerna” som ”ger” arbetarna några jävla jobb, vad livsfarliga ideologer än må spy ur sig. Ändå är det som vanligt kapitalisten som agerar som om han ”är något” genom att sätta sig på folk och inte ens bry sig om sina arbetares namn. Och det är inget kulturellt problem, utan ett ekonomiskt. Det uppstår för att han är rich enough. ”Sådan är kapitalismen”.

Den sista versen skulle möjligen kunna ses som lite för melodramatisk med sina liknelser om helvetet och sin inbitna svartsyn. Men den politiska och poetiska tyngd som ligger i de tidigare verserna gör att slutorden blir känslokalla och känslosamma på exakt rätt sätt. Och så kommer tårarna igen.

”When I die I don’t want no part of heaven, I would not do heaven’s work well/I pray the devil comes and takes me to stand in the fiery furnaces of hell…”

Tobias Lindquist har också publicerat den här texten på sin blogg.