Spring Break forever bitches

»Some kids they wanna grow up and be president. Some kids they wanna be a doctor. I just wanna be bad«.

Här följer en inverterad recension. Jag tänker skriva om två filmer jag ännu inte sett. Jag passar på, medan de fortfarande är på ett idéstadium där jag kan hantera dem som koncept, innan de fylls på med karaktärer, berättelse, snygga kameraåkningar och häftiga soundtrack.

De korta trailer-filmerna av Sofia Coppolas The Bling Ring och Harmony Korines Spring Breakers som nu cirkulerar på nätet säger så mycket i sig själva att det blir sekundärt att se filmerna i sin helhet.

Hur? När jag spelar upp dem efter varandra upplever jag en märklig sammansmältning av verkligheter där det blir svårt att bena ut vad som kom först, vad som är meta och vad som är narrativ. Vem som spelar vad.

Det jag slås av är den totala gränslösheten. Det är trailers som läcker, blöder ut popkultur i alla riktningar samtidigt.

Men ok. Vi betar av filmerna lite raskt. The Bling Ring är Sofia Coppolas version av en tv-film producerad av Lifetime med samma namn som kom ut 2011. Båda baseras på verkliga händelser om en grupp tonåringar (här spelade av bland andra Emma Watson) som bryter sig in hos och rånar rika och berömda i Hollywood.

Tonåringarna stal från stjärnor som Paris Hilton, Megan Fox och Lindsey Lohan – stjärnor som de kunde följa över Internet, se var de bodde och när de var bortresta, för att sedan schemalägga när det var läge att åka till miljonvillorna och »shoppa«.

Spring Breakers är Harmony Korines omtalade popkulturfyrverkeri. Fyra collegestudenter, (spelade av Hollywood Sweethearts-skådisarna Vanessa Hudgens, Selena Gomez, Ashley Benson and Rachel Korine) rånar en restaurang för att ha råd att åka på spring break. Därefter åker de fast för droginnehav och hamnar till sist i sällskap med James Francos rollkaraktär Alien, omtalat utformad efter knasrapparen och Internetfenomenet RiFF RAFF.

Dessutom är en annan sydstatsrappare med, Gucci Mane. Han spelar, vad det framstår som, mer eller mindre sig själv. Själva soundtracket är packat med Skrillex-karameller i neonsmak.

Det börjar redan blöda. Inte bara vad gäller skådespelare, i många fall personer som redan agerat och identifierats som seriefigurer och fiktion i sig själva (Disneyfilmer, Harry Potter, oräkneliga rapvideos).

Att döma av trailern till The Bling Ring, med de små koderna och siffrorna som tickar längst ned, använder Coppola också found footage-estetik, populariserad i polis, skräck, superhjälte- och andra typer av »teensploitation«-filmer de senaste åren.

Men. Höjer vi blicken blöder det också mer bokstavligt. Mina tankar leder mig till att jämföra filmernas båda trailers med en annan teen rebellion-film: Tretton från 2003. Även den en film om unga tonårstjejer gone bad. Men det är just det.

Tretton är en popkulturell monolit. Den handlar mer om svårigheten att vara ung, om de första stapplande stegen in i vuxenvärlden, om förhållandet till föräldrarna, om hierarkierna i skolan. Den vill spegla en etablerad verklighet och är på det sättet tidlös i sin tonårsangst.

2003 är året då Myspace kom och jag hängde på Skunk. 2003 är året Paris Hilton släppte sitt sex tape. 2003 är året då Coppolas Lost In Translation kom. Det är 10 år sedan. En evighet i Internet-år.

De tio åren har också satt sin prägel på en tonårskultur som via både pop, Internet och samhälleliga förändringar fortfarande är på tok för nära för att kunna greppa. Mitt yrke troget har jag dock svårt att inte kontextualisera de här två filmerna:

Att de görs ungefär samtidigt. Att de ligger så nära tematiskt, estetiskt, berättartekniskt. Att de båda beskriver en, visserligen amerikansk men ändå, tonåring som växer upp i ett samhällsklimat som verkar gått in i warp speed. Att de båda visar fram en tonåring som inte lever i verkligheten där du klipper håret och skaffar ett jobb.

Själva faktumet att The Bling Ring är en film som baseras på verkliga händelser där tonåringar vill leva som kändisar, det vill säga i en overklighet, ställa dessa saker på sin spets. Spring Breakers i sin tur baserar nyckelaspekter av sin berättelse på verkliga personer som ingen vet hur verkliga de egentligen är till att börja med. Det börjar så att säga svaja lite under fötterna.

Här krävs också att nämna elefanten i rummet – att unga människor presenteras som att de vill vara dåliga. Att de tappat sin moraliska kompass. Att de är självupptagna, kändiskåta nihilister, att de inte bryr sig längre. Just länken till en dämpad, eller till och med strypt framtidstro och den ytlighetsfixerade musik som exempelvis RiFF RAFF och Gucci Mane gör har jag diskuterat på TMA tidigare. Och den diskussionen häktar i de här två filmerna. De driver alla fram debatten om generationsklyfta och Internetkultur.

Vad är det vi tittar på? Och vad ska vi egentligen förstå som verklighet? Och om allt blivit yta och våld, vad innebär det?

Men framför allt blöder det för att The Bling Ring och Spring Breakers pågår nu. De har redan pågått under en längre tid. De har så att säga mindre med film och mer med internet och omkringliggande samtid att göra. De blir så levande i sin rika referenskarta och det meta-landskap de är en naturlig del av, att intresset för de två filmerna som enskilda helheter endast är en aspekt av deras totala upplevelse.

I slutet av första The Bling Ring-filmen talar en av huvudkaraktärerna, Zack, in i skärmen på sin dator, och in i kameran mot oss i publiken: »One day I realised, this isn’t a screen. It’s a door. All I had to do is go through. Wouldn’t you?«

Den verkligheten har de som växer upp nu bättre koll på än vad vi någonsin kommer att ha.